Divide et impera

Jag vill dö.



/

Jag åt just middag. Jättemycket middag.
Jag kämpade ihärdigt för att få ner allting. Efter ett tag kom jag in i det.
Fast föda. Jag ignorerade smärtan i min hals och öste ner gaffel efter gaffel som
om det inte fanns någon morgondag.
Nu ångrar jag mig. Det känns som att jag skulle kunna spy ner ett helt amerikanskt fotbollslag.
Eller ett vanligt fotbollslag om ni så vill. Men jag kan inte spy. Min hals hostar redan blod och slem.
Jag kan inte. Men jag måste. Maten kittlar mig nästan i gommen. Nästan alltså.
Men det finns ingen återvändo nu. Det är bara att lägga sig i sängen och låta allt jäsa.
Man brukar gå ner i vikt när man är sjuk, jag har en känsla av att jag kommer komma tillbaka till skolan som en överjäst Peter Swartling.

Detta inlägg tog mig ungefär en kvart att skriva. EN KVART.
Det är helt sinnessjukt. Förstår ni då hur sjuka mina fingrar är.
Stackars små leder. Stackars mig.

(Nu har jag fått feber igen. Nu ska jag ligga i min säng och svettas.
Det gillar jag. Jag undrar hur äcklig min säng är, egentligen.
Men jag har duschat idag faktiskt. Starkt av mig tycker jag.)

/

Misstänker starkt att jag snart kommer hosta upp någon av mina lungor. Eller varför inte båda två?
Jag har inte rökt sedan i förrgår vilket gör detta till ett ypperligt tillfälle att sluta. Eftersom jag knappt kan andas lär jag inte kunna röka på några dagar framöver vilket betyder att jag helt enkelt måste sluta.
Jag kommer tjäna in ungefär 500 kronor i månaden. Underbart.


Jag är hungrig men kan inte äta.
Mamma är och köper flytande mat till mig.
Riktigt mysigt att gå tillbaka till barnstadiet då man åt
puréer och kräm.
Mums. Jag älskar livet.

/

Inatt kunde jag inte andas. Vaknade runt tre och hade panik.
Till slut fick mamma ta hand om mig och ge mig te. Jag somnade om ungefär vid sex.
Det jobbiga med det hela är att ungefär hela familjen är sjuk. Förutom min käre bror som antagligen
är bakfull. Detta resulterar i att ingen kan gå och handla vilket betyder att det inte finns någon mat.
Vi kommer nog aldrig bli friska.


Jag får en smärre panikångestattack (nästan) varannan timme eller så när det slår mig hur mycket skolarbete jag missar. Om jag var tillräckligt pigg så skulle jag kunna göra det hemifrån. Men mina panodil-tripps håller sig inte så länge.

Dags att lägga sig och peppa inför Malou efter 10.
Sedan är tidschemat rätt späckat:
11.00 - Nyheter/ Jay Leno
11.55 - Providence
12.50 - Ellen DeGeneres show
13.45 - Sabrina tonårshäxan
14.15 - Christine
14.45 - Vänner
15.15 - Gilmore girls
16.10 - OC
(Paus)
17.35 - Grey's anatomy

Ja, sen fortsätter det ungefär likadant resten av kvällen.

/

Så dåligt som jag mådde inatt har jag inte mått sedan jag hade körtelfeber.
(Ja, jag fiskar febrilt efter medlidande)
Just nu mår jag relativt bra eftersom jag knarkat massa tabletter. Dock har viruset
satt sig på lederna, så det tar ungefär dubbelt så lång tid att skriva som vanligt.

Jag får ångest av att vara sjuk eftersom det altid resulterar i att man missar
massa i skolan. Men om jag går dit sjuk så kommer min mor antagligen slå ihjäl mig.
Så det är lika bra att stanna hemma och se på "Efter tio med Malou" några dagar framöver.
Ibland suger faktiskt allting.


/

Nu ska här läsas. Jag har ingen aning om vad min filosofifördjupning egentligen ska gå ut på. Tanken är att den någonstans ska bottna i feministisk filosofi. Jag har ingen aning om hur detta ska gå till.
Men nu ska jag läsa de Beauvoir. Det kan bli häftigt.
Men först ska jag självfallet sova.

Influensan grep tag i mig till slut.
Iprenmissbruk och sängliggande är prio nummer ett.
Men jag måste till skolan imorgon. Jag är inte den som är hemma i onödan.

Jag vill sova. Men först måste jag läsa lite om Simone de Beauvoir.
Jag hatar skolarbete.

Jag återkommer när jag kan andas och inte har feber.
(Ibland tror jag att jag har en högt värderad blogg. Jag får för mig
att folk blir oroliga om jag inte skriver ett inlägg om dagen.
Har jag blivit lite högfärdig mån tro?)

/

Jag lyckades skriva klart mitt arbete om Sverige redan ikväll. Jag är ett geni. Gabi sa att jag var ett geni idag. Då är det så.  Sen vet jag inte hur mycket geni man är för att man kan copy/paste:a sju artiklar på wikipedia och skriva om dem lite. Men det är inte så noggrannt.

För övrigt vägrar min inbillade influensa att bryta ut.
Den bara ligger i kroppen och gror. Lite som när man har myggor
i rummet på sommarnätter. Så irriterande är det.

Äsch. Nu har jag inte tid med det här längre.
Om det är någon som har några banbrytande argument för
avkriminalisering av fildelning så tar jag tacksamt emot dem.

A W (Ascool förkorting för Auf Wiedersehen som jag uppfunnit själv,
räkna med att se mer av den i framtiden.)

Idag hände något som inte har hänt mig sedan i femman. Tro det eller ej men jag försov mig. Sådant händer inte mig, det gör bara inte det. Men imorse kom min mamma in och frågade "När ska du upp egentligen" Jag svamlade om något och replikerade med "Jag ska gå upp kvart över sex". Mamma kontrade med att klockan var halv åtta.
Jag ställde om klockan till åtta och skippade första lektionen. Jag är rädd att en av Freuds teorier faktiskt kan förklara denna händelse. En freudiansk försovning helt enkelt. Jag ville verkligen inte gå upp imorse eftersom första lektionen var Engelska C och för att jag visste att vi skulle få en ny tråkig lärare.
Jag tackar och bugar för försovningen, det var skönt att slippa.

Resten av dagen bestod av Geografi, håltimme och Kulturhistoria.
På den sistnämnda lektionen fick vi tillbaka prov och hade betygsprat.
Mvg på provet och Mvg i betyg. Jag tackar och bugar återigen.

Dock har inte denna dag endast bestått av flyt. Dum som jag är hade
jag helt glömt bort att jag skulle göra en inlämningsuppgift på fyra sidor tills på onsdag.
Jag har haft hela lovet på mig att göra den men nu får jag istället slänga ihop det lite snabbt ikväll.
Kanske fortsätter jag imorgon om jag inte hinner idag.
Dumt av mig. Men när hjärnan är dum, ja då får kroppen (?) lida.

Dags att ta tag i skrivandet kanske.
Jag ska skriva om vårt kära fädernesland och våra stoltheter. Alfred Nobel,
Pippi Långstrump och Ikea. Man kan tro att detta är ett högstadiearbete.
Det är Arbete och studier utomlands. Fråga mig aldrig varför jag valde denna kurs.

/

Jag befarar att jag håller på att insjukna i influensa.
Min pappa ligger redan utslagen med hög feber. Jag har ont i hela kroppen och känner mig
allmänt svag. Man kan lätt tro att det bara är bakfylla och att jag nu är väldigt hypokondrisk.
Men jag har ju haft ett antal bakfyllor i mina dagar, tror ni inte att jag känner någon skillnad? Va? Va?
Jorå. Nu är det på riktigt.
Kanske ska knarka lite ipren i förebyggande syfte. Men jag är alldeles för lat för att resa på mig och väldigt rädd för att misshandla min lever ytterligare. Nu syftar jag inte på intaget av alkohol utan min bisarra rutin som jag hade i högstadiet. En Ipren (ibland Panodil eller alvedon) varje morgon i förebyggande syfte. Bara för att. Det var jävligt dumt av mig. Man tar inte värktabletter i förebyggande syfte. Det är töntigt och inte alls givande. Nu är jag rädd att min lever kan ha tagit skada av denna överdrivna konsumtion. Men låt oss inte prata om det. Det man inte vet det lider man inte av brukar det ju sägas. Så jag antar att det man inte pratar om helt enkelt inte existerar.
Nu var det utrett.

Ikväll kryllar det av hjärnspöken.
Det enda som ekar är ond bråd död.
Jag blir ledsen. Försöker fokusera på någonting annat.
Att livet trots allt är riktigt kul.
Men när döden-hjärnspökena är här så är de alltid här för att
stanna ett tag. Jag är rädd. Och arg.
Jävla hjärna

/

Igår var en konstig kväll. Jag drack sju folköl, en starköl + en tredjedels kanna.
Jag blev karatefull, sedan mindre karatefull, till sist somnade jag på bordet på Williams.
Vakten gillade det inte och förbjöd mig att sova. Taskigt tycker jag.
När Williams stängde åkte vi ut på landet och hade eftersovning. Inte efterfest, inte eftermys,
utan bara eftersovning. Min kropp gör rätt ont efter en natt på en hård soffa.

Idag har jag varit med släkten och mått dåligt. Inte på grund av släkten alltså. Mest på grund av
gårdagen. Fast det var lite jobbigt med släkten också, det blir alltid så krystat på sådana sammankomster.
Ganska konstigt att man tvingar ihop personer kors och tvärs som egentligen inte har någonting i världen gemensamt, bara för att man råkar vara besläktad med varandra.

Nu har jag massvis med saker att göra.
Prioriteringslistan ser ut som sådan:
1. Fixa enkät om humor
2. Redigera bilder
3. Ladda upp bilder
4. Se på tv och ha ångest över att skolan börjar imorgon

Trevlig kväll, ja. Ola Rapace på tv4 klockan nio. Det skulle jag inte missa för allt i världen.

/

Idag satt den som smäcken. 7,2 kilometer.
Jag sprang som en gud. Dock fanns det ett stort störningsmoment.
Mannen på springbandet bredvid hetsade på att tävla med mig genom att hela tiden
titta hur snabbt jag sprang och sedan höja sin nivå. Men jag slog honom med hästlängder, det ska ni veta.
Jag håller på att värma upp för fullt nu. Jag har utmanat pappa i att springa Blodomloppet. Han tror att jag inte har någon chans mot honom, jag tror att jag har en ganska stor chans att ta hem det. Vi får väl se. Han kommer gråta floder när han inser att jag är born to run.

Jag har väldigt tråkigt. Väldigt, väldigt, väldigt tråkigt. Och planerna för ikväll är oklara.
Detta gör mig nedstämd. För några timmar sen var jag pepp, nu är jag mest apatisk och trött.
Hur ska det här gå?
Jag vet inte alls.
Rädda mig. Ge mig vin.

/

Idag ska jag träna. Jag är målmedveten nu.
Först tränar jag, sen dricker jag öl. Plus minus noll. Det blir aldrig någon Beach 2008.
Men kanske ska jag köra en hemmakväll ikväll också. Jag kan ju alltid leka att jag är bakfull och mår dåligt.
Eller jag vet inte. Det återstår att se. Jag är ganska pepp på lite vin. Det vore något det.

För övrigt så är min kropp fylld av mystik. Jag har sjuk träningsvärk i armarna. Jag har inte tränat sedan i måndags och värken har kommit nu efter festen i torsdags. Kan det bero på bandyspelandet eller vem-som-har-längst-armar-tävlingen? Jag vet inte. Jag vann ju iallafall den tävlingen. Egentligen.
Tur att jag inte ska köra någon styrka idag. Det hade bara blivit pinsamt.

Jag är lite rädd. Det är så läskigt att gå in på gymmet själv. Och det är nästan ännu läskigare
på hemvägen. Att gå svettig och äcklig genom centralstationen är inte alls roligt. Jag känner mig alltid som en utomjording. Ja, faktiskt. Alla människor glor som om det hade varit E.T som var på genomresa. Vafan? Jag försöker alltid febrilt dölja mitt ansikte. Men jag avslöjar mig så lätt med kombon träningsbyxor och vinterjacka. Jag ser exakt ut som Kiosk-Lena när jag kommer där och går. Att jag röker och dricker ur en vattenflaska med okänt innehåll gör inte saken bättre. Jag ÄR Lena. Jag vet att det är avslöjandet ni alla har väntat på.

/

Snus och chips. Kan det bli mer sterotypiskt manligt? Nej, jag tvivlar på den saken.
Kanske ska man börja snusa. Agera butch och sluta raka sig under armarna. Det vore ju häftigt.
Ikväll satsar vi på stereotyperna. Så är det.

Jag undrar varför jag inte är bakfull längre. Är det chipsen som har gjort det?
Imorgon är det lördag och jag funderar på att slå klackarna i taket, rida på vågen, ni vet.
Det är sådant man gör. Nu snackar vi inte att gå på E här, vi snackar hederlig palermofylla.
Den som lever får se.

Idag fick jag uppleva nostalgi. Jag fick bakismongoloiderna (Astrid, David, Thai) att se på Drömkåken. Det var så bra. Det var helt enkelt oslagbart. Om någon film bör få en Oscar så är det den. Kanske kommer den efter Karlsson på taket. Men inte långt efter.
Nu kan man lätt tro att min filmsmak är labil. Men misströsta inte. Jag har den uppdelad i kategorier.
Vi har nostalgifilmerna som således består av bland annat ovan nämnda filmer. Sedan har vi toppfilmerna som består av Fight Club och Le Fabuleux destin d' Amélie Poulain till exempel. Jag är inte helt bakom flötet. Det ska jag tala om.
I natt såg vi på Harry Potter. Jag minns ingenting. Man ska inte se på film när man är full. Det resulterar i en ofrivillig verklighetsflykt.

Nu ska jag se på CSI. Roligare än så blir det inte ikväll.

/

Nu är det kanske så att jag inte riktigt är en sådan person som håller vad den lovar. Iallafall inte när det gäller löften till mig själv. Ni vet sådana där osynliga löften.
Ett praktexempel är ju det här med drickandet. Igår vältrade jag mig i ångest och huvudvärk som ett straff för onsdagens bravader. Jag lovade mig själv att ha en vit helg, kanske tillochmed en vit månad. Det gick inte alls bra. Varken för mig eller för plånboken.
Min vapendragare ringde och förklarade för mig att det var dags. Jag förstod allvaret i situationen och tog genast två ipren och klunkade ett glas vatten. Ungefär en och en halvtimme senare satt jag på en buss på väg mot Norby med ett varmt sexpack på sätet bredvid mig.
Jag tänkte att sex stycken folköl knappast kunde göra skadan värre. Men det kunde det tydligen.
Under kvällens gång hann jag spela bandy och ha sönder mitt halsband. Lyckad kväll? Jovars.

Nu är jag trött, alldeles för trött för mitt eget bästa. Mina föräldrar är sådär jobbigt griniga.
De säger att jag ska gå ut med sopor och hjälpa till med diverse sysslor. Jag är ju bara ett litet oskyldigt barn?
Dessutom är jag bakfull som en Gudrun Schyman dagen efter årsstämman.
Jag orkar faktiskt inte. Låt mig vara. Ja, nu får de fan ta och låta mig vara.

Det är dags att lokalisera huvudvärkstabletterna nu. Det är dags att placera sig i fosterställning framför tv:n.
Här ska fan inte hjälpas till.

/

Jag trodde inte att det var möjligt att ha så ont i huvudet som jag har just nu.
Det är hemskt. Jag är paralyserad och orkar inte göra någonting alls.

Det står still. Jag ska aldrig dricka igen (säkert).

Idag mår jag fruktansvärt dåligt. Varenda liten bortglömd kroppsdel gör ont.
Jag har redan hetsätit mackor och glass. Jag mår illa. Jag behöver vatten men jag kan inte
förmå mig att gå och hämta.
Jag är fast här framför datorn. Hela dagen.
Jag äter mig till döds, sen får de bogsera ut mig genom fönstret med en lyftkran.
Alla kommer tänka "Vilket hemskt öde att möta", jag kommer tänka "Fan vad hardcore".


/ 

Snart avgår bussen från Björkgatan. Jag ska vara där kvart i ett men jag kan verkligen inte uppskatta hur lång tid det kan ta att gå dit. Det kommer antingen sluta med att jag kommer dit tjugo minuter för tidigt eller tjugo minuter för sent. Jag kommer alltid för tidigt. Det hela resulterar  i att man röker fem onödiga cigaretter och lyssnar på tio låtar på mp3n som man egentligen har tröttnat på. Men å andra sidan så suger det att komma för sent. I detta fall kommer det innebära att jag missar bussen och får gå hem igen med gråten i halsen. Så, fem cigaretter eller hjärtekross? Jag tror jag satsar på att komma för tidigt istället.

Ha en bra dag, det ska jag ha.

/

Igår kväll snurrade mina tankar runt som i en karusell. Då ville jag blogga. Det hade blivit ett underhållande inlägg. Men blogg.se fick för sig att inte fungera. Så det blev inget roligt inlägg. Nu får vi nöja oss med det här.

Idag är lite av en sorgens dag och en glädjens dag. Jag skulle nog säga att det är fifty fifty.
Det som gör dagen sorglig är att Linnea Pettersson har slutat blogga. Det gör mig ledsen och arg. Jag älskar hennes blogg. Den var min blogg-förebild. Nu känns det tomt i cyberrymden. Det är inte samma sak att läsa Katrin Schulmans blogg som att läsa Linneas blogg. Skriv och övertala henne att börja igen! (http://www.pee123.blogg.se)
Gör det för min skull och för er egen.

Det som skänker glädje till denna dag är att det är soligt och att vi ska åka eckerölinjen. Jag ska köpa billig öl och billiga cigaretter och låtsas att jag är utomlands. Zacce och jag ska ha så kul som vi hade på den gamla goda tiden. Jag ska underhålla honom så att han inte saknar sin flickvän alltför mycket. Jag saknar också curre. Hon borde komma hem nu.
Ikväll blir det Uplands, Orange eller People. Jag har fortfarande inte satt min fot där och jag vill inte heller. Men å andra sidan vill jag vara med mina tjejer eftersom jag ska umgås med män hela dagen. Det hela kommer sluta med att jag står upp och kissar och snusar baksnus. Inte okej.

Nu ska jag gå och duscha och sedan ringa och väcka Zacce.

Peace out



(Idag är jag väldigt glad)

Nu har min pappa kommit hem. Det känns bra. Jag hatar när det är alldeles tyst i lägenheten. Nu ska han laga mat. Jag tackar och tar emot. Jag har varit hungrig hela dagen. Men jag kan inte laga mat, det bara är så. Det blir alltid äckligt och fantasilöst. När jag flyttar hemifrån kommer jag leva på nudlar. Men det gör mig inte så mycket.

Jag fick brev idag. Av en fin tjej som skickade mig en demo. Det gjorde min dag. Och nu är jag på mycket bättre humör än tidigare.
Jag brukar tänka att små glädjeämnen bara är myter, men icke.

Vad ska jag skriva om nu egentligen? Nu fick jag idétorka. Kanske om att jag har ett sår i handflatan som vägrar läka. Eller att jag har huvudvärk som vägrar gå över. Äsch, jag bjuder på en "Dagens"-lista:
Dagens:
Låt: Film Noir - Rockets
Humör: Uttråkad
Film: Ingen
Mat: Macka och frukt
Köp: Inget
Telefonsamtal: Zacce
Glädje: Cigaretter och brev
Syssla: Städade mitt rum

Nu ska jag prata med min pappa och vänta på maten.
(Kanske lite korsord också)

/

Min dygnsrytm är ju inte givande överhuvudtaget. Igår började jag se på CSI vid halv tolv. Efter ungefär 3/4 av programmet orkade jag verkligen inte hålla mina ögon öppna längre. Jag kämpade och fightades, men nej. Jag gav upp och stängde av tv:n även fast det egentligen var ganska spännande.
Idag vaknade jag först halv nio men jag bestämde mig för att vägra. Jag somnade om och gick upp runt halv tio istället.
Nu har jag gjort allt roligt som jag kan komma på. Jag har druckit kaffe, ätit en macka och rökt. Jag är så jävla uttråkad. Är det meningen att det ska vara såhär va? Varför kan jag inte få en bra lov-dygnsrytm som alla andra? Jag vill gå och lägga mig klockan fyra och vakna klockan tolv.
Men någonting positivt har denna omvändning fört med sig, tro det eller ej. Och det är att min pseudo-insomnia verkar ha lagt sig. För en gångs skull kan jag faktiskt somna utan att det tar tre timmar. Det är coolt. Det var längesen jag kunde somna utan att hinna tänka igenom hela muliplikationstabellen flera gånger.

Idag skulle jag träffa Astrid. Men hon var ute och slog runt igår så jag är inte ens säker på om hon lever fortfarande. Jag tycker att hon ska leva. Jag orkar inte ha tråkigt.
Varför känns det som att alla andra har så mycket mer att göra än vad jag har?
Men det är säkert ren skär inbillning. Säkert finns det dem som har det ännu tråkigare än vad jag har.
Mamma och pappa som är på jobbet, Felix som ligger i min säng och stirrar i väggen. Ja, det finns alltid dem som har det värre.

Jag skulle förstås behöva städa mitt rum eller åtminstone borsta tänderna.
Ja, borsta tänderna ska jag göra. Städningen får vänta några veckor.

/

Det är så svårt att besvara. Varför är man rädd när man egentligen vet att allt är tryggt och säkert?
Jag kan vara rädd för väldigt mycket som jag med all säkerhet vet att jag inte behöver vara rädd för.
Ibland är man självklart rädd för saker som faktiskt kan ske. Till exempel att någon närstående ska dö i en bilolycka eller att man själv ska bli påkörd för att man inte kollade två gånger innan man gick över vägen. Men ibland är jag rädd för konstiga saker. Just nu är jag rädd för att en maskerad man (eller kvinna för den delen) ska komma in i mitt rum med en yxa och lemlästa mig. Detta är ju väldigt väldigt osannolikt. Men man faktiskt vara rädd utan egentlig befogenhet. Visst är allting konstigt ibland, det är det.

Kvällen har inte mycket mer att erbjuda.
Lite mer tv och kanske lite korsord. Imorgon ska jag upp tidigt.
Hinna med morgonsol på balkongen med cigarett och kaffe.
Sedan bär det av ut på springtur. Beach 2008? Självklart.
(Jag varken badar eller solar. Men ibland låtsas jag.)

Denna dag blev produktiv till slut.
Först träffade jag Fiorf och gick ner på stan med barnen. De söta små barnen, Tova och Alice. Tova och jag är kompisar och jag ska vara clown på hennes kalas. Projektarbetsmötet (kanske lite överilat att kalla det möte) gick helt okej. Efter det gick Astrid och jag och tränade. Herregud vilken atlet jag är alltså. Först 20 minuter på den där trampmaskinen som sätter prov på min koordinationsförmåga (den är inte den bästa). Sedan blev det 35 minuter på det där jäkla springbandet. Ja, jäklar i mig vilket flyt jag fick in. Intervaller och hela baletten. Nu är jag helt slut. Men det var helt klart värt det.

Nu återstår att se vad kvällen har att erbjuda. Anna Pihl med Ola Rapace så klart. Och kanske lite cityakuten och Scrubs. Dock är jag faktiskt väldigt trött på Scrubs, det går ju bara om och om igen. Jag saknar den gamla goda tiden då det kallades "Första hjälpen" och det visades ett avsnitt man inte hade sett varje gång.

Ett försök till att göra detta till en modeblogg.
Jag köpte skor idag. De är gyllene och alldeles bedårande.
Men nu köpte tydligen inte blogg.se min printscreen/paint-fil så det blir ingen bild på dem.
Men det är iallafall i guld. Tyvärr ser mina fötter om möjligt ännu större ut i dem. Men det är helt okej tycker jag. Jag har ju alltid sagt att jag är manlig.

/

Herregud vad allt är tråkigt ibland. Riktigt jävla tråkigt.
Jag hatar det här lovet redan nu. Det kommer inte alls bli kul som förväntat.
Ingenting blir någonsin som man tänkt sig. Jag hatar att vara positiv när det ändå
inte ger någonting.
Jag vill inte träna idag. Men jag måste. Jag hatar alla jävla måsten.
Men samtidigt är det väl det man behöver. Annars skulle ingenting bli av, någonsin.
Jag är ledsen nu. Idag är en ledsen dag.
Jag vill inte gå utanför dörren. Jag vill inte gå mer. Mina ben är trötta.
Men jag måste. Jag måste måste måste.
För det är så man gör. Man följer order.
Även om det är order som hjärnan satt upp eller någon annans.
Man bara följer som en hund med svansen mellan benen.
Man handlar utan att veta varför. Man bara är.

Just nu är jag så glad och full av förväntan.
Zacce kom just med den bästa idén han haft på länge.
På onsdag smäller det. Eckerölinjen 13.00. 60 kronor tur/retur.
Det är helt underbart billigt. Och värt.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Jag kommer förmodligen begå självmord om detta inte blir av nu.
Kom igen nu. Alla ska med.
(Det är bingo på onsdagar)

Okej, vad gör jag nu? Klockan är 09.59 och jag har precis druckit kaffe och ätit en äcklig macka som får agera dagens frukost och lunch.
Det känns jobbigt att gå och duscha såhär tidigt eftersom det bara kommer resultera i ännu mer tristess.
Jag borde städa mitt rum men eftersom min mamma har jobbat natt inatt känns det inte särskilt populärt att sätta igång dammsugaren.
Jag borde borra hål i min vägg så att jag kan sätta upp fotografier. Men jag har inte rätt skruv. Och jag antar att ljudet av en borrmaskin inte heller skulle vara särskilt uppskattat.
Jag är helt enkelt utelämnad till mitt öde.

Men det duger inte. Det duger inte alls.
Nu ska jag duscha och sen gå ut på promenad.
Punkt

Jag vaknade just ur världens bästa dröm. Den utspelade sig i ett tv-spel.
Vi hoppade och slogs. Det var hur häftigt som helst.

Idag blir en lång dag. Just eftersom jag vaknade så väldigt tidigt idag också.
Jag funderar på att dra ut och springa men samtidigt känns det mer värt att gymma
ikväll istället. Det är inte ens sol ute.
Jag är sjukligt röksugen. Och kaffesugen. Men jag är paralyserad här framför min dator.
Som vanligt.

Nu är det Wallander och det är nästan tröttsamt hur oehört förutsägbara filmerna faktiskt är.
Men återigen man skulle aldrig banga på Ola Rapace, därför är Wallander-filmerna ett obligatorium.
Det tåls även att uppmärksamma att han är med i Anna Pihl som går på fyran imorgon 20.00.
Det är en katastrof eftersom Andra Avenyn går samtidigt. Som tur är finns det webb-tv.
Ja, jag har blivit ett offer för den undermåliga populärkulturen. Men vad gör man egentligen på vintern när man är singel? Det finns faktiskt inte särskilt mycket mer att göra än att låta sig dras ner i fördärvet.
Man ser på tv och hänger på Facebook. Det är sådant man gör.

Jag har fått ett nytt komplex. Jag hatar när komplex växer fram av en eller två bilder på sig själv.
Man ryggar tillbaka, granskar det noggrannt och blir ledsen.
Jag har fått (eller så har jag alltid haft men aldrig märkt) väldigt tjocka kinder.
Jag ser ut som en liten tjock pojke. Eller kanske lite lik Göran Persson för all del.
Det är hemskt. Hur fan får man bort det?

Pär Ström har skrivit en ny artikel på Brännpunkt på Svenska Dagbladets hemsida.
Läs och gråt. Läs och förargas.
Läs hans bok "Manförtryck och kvinnovälde".
Det ska jag göra. Och då ska jag skratta och gråta.

/

Nu vilar köttfärslimpan i min mage. Jag är hutlöst mätt.
Men köttfärslimpa alltså. Det låter väldigt motbjudande men det är ju ack så gott.
Jag är glad över att min vegetarianperiod i nian inte höll längre än en vecka.

Jag fyndade ganska mycket saker hos min mormor och morfar idag.
En adidasväska som jag för det första är i stort behov av eftersom min andra sportbag
är onödigt stor. Sen hittade jag tonvis med smycken och ett par nya vantar eftersom mina ligger
kvarglömda i något hörn på Palermo. 
Jag har även lyckas supa bort min mössa, vilket är ett mysterium eftersom jag aldrig använde den.
Den låg tryggt i min väska, trodde jag. Men icke.
Om någon hittar ett par svarta vantar eller en svart mössa på Palermo så är det förmodligen mina. Ni kan ju vara goda och hör av er då. Hittelön utlovas i form av tandborstar. Jag fick nämligen väldigt många när jag var hos tandläkaren i fredags.
Jag kanske ska köra en utlottning, ni vet som de gör i de stora bloggarna när de får reklamvaror hemskickade.
"Jag har precis fått två av Folktandvårdens hetaste modell av tandborstar. En röd och grön. Passar utmärkt till vårens mode och piffar upp vilken vardagsoutfit som helst" Någon som är sugen?

08.44 vaknade jag idag. Det kändes konstigt men ändå ganska coolt att gå upp så tidigt.
Detta kan bero på att jag däckade väldigt tidigt fram tv:n igår. Ni vet sådär äckligt trött-däckande. Jävligt mycket dregel på kudden vill jag lova.
Vid tolvtiden försökte min pappa väcka mig eftersom han ansåg att jag skulle gå upp och borsta tänderna (och torka bort dregel från kinden). Dock är hans metod för  att väcka folk inte den bästa. Han gick in i mitt rum och sjöng (läs skrek) "I am an astronaut, I am a poleper" ('I am a poleper' är för honom "I am alone up here"). Jag blev självfallet livrädd och arg. Man kan inte väcka folk mitt i natten. Det är bara taskigt.

Idag ska jag för det första titta när Blondinbella är med på nyhetsmorgon klockan 10.15. Det kan bli intressant. Jag hoppas att de tar upp ämnet politik med henne. Hon skriver ju ändå en "politisk blogg". Hur definieras egentligen en sådan? Hon har skrivit om politik kanske fem gånger.  Jag har skrivit om det kanske tre eller fyra gånger. Har jag också en politisk blogg nu? Bör jag räknas i samma klass som Carl Bildt? Det är svårt det här med definitioner.

Efter Blondinbella ska jag bege mig till min mormor och morfar. Jag ska faktiskt gå dit för att skänka dagen lite motion. Väl där ska jag äta kakor och lösa korsord.
Ikväll ska jag äta köttfärslimpa och se på Wallander.
Åh, jag älskar söndagar.

/

Igår gjorde jag en fylletabbe, idag får jag sona för den.
Situationen var som sådan att jag skulle ringa David för att fråga om dom var på Palermo.
När jag ringde var det inte David som svarade utan någon annan. Full och cynisk som jag var
insisterade jag på att det var Davids kompis som hade svarat och att jag ville prata med David.
Personen i luren försökte intensivt förklara att han inte hette David och inte umgicks med någon David Foconi för stunden. Till slut gav jag mig och insåg att det inte var Davids nummer utan endast ett nummer som han hade ringt ifrån vid ett tillfälle.
Idag får jag sms med frågor från någon annan David som tror att det är honom jag vill ha tag på. Kompisen som jag pratade med hade tydligen en vän vid namn David och antog att det var honom jag ville prata med. Det är självfallet inkorrekt.
Jag hatar när okända nummer ringer upp mig och jag vill att de genast lägger ner. Har folk aldrig upplevt en full arg Amanda som ringer på en fredagkväll? Det borde ju vara vardagsmat för de flesta vid det här laget.

Idag är inte världen riktigt rättvis.
Ont överallt hela tiden.
Just nu försöker jag titta på Shindler's list (i brist på annat) men
jag hittar hela tiden andra saker att sysselsätta mig med.
Funderar på om jag ska plöja Star wars idag. Det vore faktiskt på sin plats.
Gudfadern bör också ses. Det kan bli en hektisk dag.

Men egentligen så skulle denna dag kunna vara produktiv.
Det är lördag och klockan är fyra. Just nu skulle man kunna göra
vettiga saker. Men jag gör inte det. Det gör mig lite ångestladdad.
Men å andra sidan får man vara lat och ledsen ibland.
Man kan inte alltid vara på topp, som en vis man en gång sade.

Jag har ett vagt minne av att någon kommenterade att jag säger
"givit" och inte "gett" igår. Antingen är det någon fylle-hallucination eller
så var det på riktigt. Jag säger givit för att det heter givit.
Även om gett faktiskt är tillåtet så tycker jag att det låter fel. Det känns ungefär lika
fel som "skärt" istället för "skurit".
Jag råder alla till att säga 'givit'. Då är man med och tävlar i samma lopp som mig.
Och vem vill inte det?

Dags för en cigarett. Jag ska röka Marlboro lights igen.
Att köpa Marlboro lights till en rökare är ungefär som att köpa
en cykel till någon som inte har några ben.

/

Alex och Calle Schulman har börjat blogga igen.
Jag är så lycklig. Nästan helt euforisk.
Deras blogg kommer bli en sån blogg som man kan sitta och läsa i flera timmar
och bara vara fullkomligt tillfreds med livet. Kanske skrattar man högt för sig själv,
men mest skrattar man inombords och göra fula grimaser framför skärmen
när man tror att ingen annan ser.
Bröderna Schulman går inte av för hackor. De är ungefär som Mary-Kate och Ashley
Olsen fast icke-anorektiska och faktiskt duktiga på det dom gör.
Man kan annars bara kalla dem för Sveriges bästa bloggare.
Och om jag hette Schulman i efternamn skulle jag vara utopiskt lycklig.
Lundgren känns ju väldigt torrt i jämförelse. Jag tror att jag ska byta.




(Det känns bra att det görs reklam för tarmsköjlning i min blogg. Det markerar statusen över min blogg litegrann. Är jag på väg att bli en Schulman kanske?)

/

Idag när jag och fia vaknade frågade vi oss båda "Var är jag?"
Det visade sig att vi var i Stabby och tydligen kom dit med Taxi. Så kan det gå.
Igår var en konstig kväll. Men nu är jag med i gänget. Det kan ingen förneka. Nu är jag
jättemycket med i gänget. Alltså de "coola" killarnas gäng.

Just nu mår jag som man gör efter litervis med vin och öl.
Jag mår illa fastän jag är hungrig och jag har ont i magen och i huvudet.
Mest av allt vill jag ha glass, men Willys känns väldigt långt borta idag.

För övrigt hittade fia ett ciggpaket till mig igår.
Det var Marlboro lights och på pakeket stod det "freakin" eller någonting.
Fint. Men nu är det iallafall allmänt känt att Marlboro lights är helt menlösa.
Jag kan faktiskt inte se någon som helst anledning till att röka dem.

Nu måste jag sova. Eller äta.
Eller spy.

/

Det här är en katastrof. Jag vet inte vad som har hänt men jag känner helt enkelt ingen fredagspepp.
Trots att det är lov och trots att jag har en bra kväll att se fram emot så vill jag helst bara sova.
Det kan bero på att jag knappt ätit något idag och ligger och svajar på ett väldigt lågt blodsocker.
Men det är ändå någonting som fattas. Det vet jag.
Kanske beror denna känsla av apati på att jag var hos tandläkaren idag. Röntgade lite och sådär. Nu gör min mun så sjukt ont. Jag förstår inte grejen med att tandläkare ska vara så hårdhänta. Inte ville dom ta bort min ståltråd som jag har i underkäken heller. "Den kan sitta kvar hela livet" ljöd svaret. Allvarligt talat, vem vill ha en stålvajer i munnen hela livet? Dock sitter den på insidan av tandraden så det är ju inget kosmetiskt problem, men konstant järnsmak i munnen är inte alls trevligt. Det borde även den dummaste tandläkare kunna förstå.

Med fredagen kommer även hela prestationsångesten över helg och lov.
Man ska hinna göra allting och det mesta ska vara så kul och effektivt. Hela tiden.
Jag har inga planer alls. Förutom att jag ska träna tills jag inte kan stå längre.
Men jag orkar inte höra om hur mycket man ska ta vara på sin lediga tid osv, det blir ju ändå
ingenting av med Stockholmsresor och släktbesök. Det är egentligen lika bra att inte planera någonting
alls så slipper man stå där med skägget i brevlådan när man inser att man faktiskt inte har gjort något vettigt på hela lovet.

Nu ska jag torktumla mina kläder som ska bäras aftonen till ära.
Kanske bör jag försöka peppa med liten Boten Anna eller Fågeln Roger.
Det brukar fungera i nio fall av tio. Håll tummarna.

/

Just nu saknar jag supertrion (Zacharias, Sofia, Amanda) och sommaren.


   Full                          Mongofesten.       Lotusmassakern    Supertrion         Bongen         Tältning på skrapans IP

Mat-ångest, äckel-ångest. Orka.
"Du blir vad du äter" på tv.
Angst, angst.

Imorgon börjar lovet.
Pepp lov utan pengar och sådär.
Kanske ska köra en shoppingfri månad (eller var det vecka?) som Blondinbella.
Faktum är ju att jag har klarat mig i flera månader, så kanske skulle kunna
slå något sorts rekord.
Vore tufft.

Jag funderar på vad jag ska söka till hösten. Jag vet att jag ska plugga någonting iallafall.
Mest för kårlegets skull.
Min plan var att plugga tyska men eftersom jag inte läst steg 3, så går det inte.
Förvisso skulle jag kunna tenta av steg 3. Men jag kanske kör på pedagogik eller litteraturvetenskap.
Ge mig tips gott folk!
(Säg bara inte genusvetenskap)

Jag känner mig lurad av våren. Innan jag gick ut idag såg det så fint ut. Soligt och vårigt. Men när jag kom ut möttes jag av världens blåst. När jag kom fram till skolan bestod mina ögon och mun mest av sand. Jag hatar när det knastrar sådär obehagligt i munnen. Äckligt.
   Dagen har inte givit så särskilt mycket. Fick tillbaka ett geografiprov som gick förvånansvärt bra. Jag trodde att jag skulle få vg eller något i den stilen men jag var tydligen 2½ poäng över mvg-gränsen. Så kan det gå när man pluggar mycket. Jag känner mig duktig, just eftersom geografi inte alls tillhör mina favoritämnen.
Efter skolan fikade jag med Zaccelicious. Vi pratade om livet och bestämde att imorgon är en dag för fest. Vad morgondagen har att erbjuda återstå att se.
Jag köpte även världens finaste kjol idag. Pappa lovade att betala halva så den kostade bara 100 kronor för mig. Känns ganska överkommligt eftersom jag ändå hade fått 150 kronor av mormor. Plus minus noll.
Ointressant prat är jag bra på. Nu över till något viktigare.
Min debattartikel. Hjälp. Det kommer inte gå bra. Det känner jag på mig.
Jag tar nog fildelning. Men jag hatar fildelningsdebatten. Jag har säkert skrivit fem olika debattartiklar om det ämnet. Det börjar känns en aning uttjatat. Huruvida TurkietskagåmediEU-frågan känns intressant men jag är väldigt oinsatt vilket betyder mycket jobb från min sida vilket jag inte riktigt orkar med.

Nu ska jag försöka plugga inför ett totalt värdelöst prov som äger rum imorgon.
En del som jag ska plugga på handlar om vilka olika familjestrukturer det finns.
Det finns kärnfamilj, ombildad familj, enföräldersfamilj, äktenskapsgrupp och kollektiv.
Intressant? Nej. Vad har det här med arbete och studier utomlands att göra? Svar: Vet ej.
Jag blir förvirrad. Jag börjar misstänka att läraren blandar ihop oss med någon Barn- och Fritidsklass,
eftersom vi även har prov på barnkonventionen.

Blöblöblö.

/

Jag har tänkt på lite saker.
För alla er som dissar mina arga inlägg om t.ex kvinnoförtryck, ätstörningar etc.
Det är helt onödigt att försöka skapa en debatt kring felsägningar och dubbelmoral.
Inläggen är inte direkt planerade, det bara blir i min hjärna när jag skriver. Och ibland
när jag skriver om något blir jag alldeles uppe i det så att det ofta blir ganska mycket
felskrivningar och konstiga formuleringar, och jag yttrar även åsikter som kanske inte är särskilt
genomtänkta.
Därav är det helt onödigt att försöka kommentera felen i inläggen och försöka skapa någon sorts
debatt eftersom det är små skitfel som man egentligen inte behöver se till om man nu inte är jävligt pretentiös.


Jag är uppe med tuppen. Jag är en nörd.
Snart ska jag gå till skolan fast jag börjar halv ett.

Peace

(Det är nästan vår)

Jag har fortfarande tråkigt.
Jag är oldschool-deppig. Sådär som man var i nian.
Ledsen för ingenting fast allt är ingenting och ingenting är allt.
Egentligen är jag varken ledsen eller deppig, bara smått apatisk.

Jag längtar efter 2005.
Och 2004. Eller så längtar jag bara efter att vara liten igen.
Och umgås med mormor och virka grytlappar.


Om ni vill närvara vid de pseudo-miserablas prettoafton så kan ni ju
höra av er. Den äger självfallet rum imorgon på alla hjärtans dag.

Nu har jag riktigt tråkigt. Det är inte kul längre. Det spritter i benen.
Och så är jag röksugen. Väldigt. Men det går över.
Jag har tänkt på det här med debattartikeln. Det lutar åt att jag tar samma ämne
som jag alltid gör när det gäller debattartiklar, den kära fildelningen. Ni vet delad glädje
är dubbel glädje, tape it or leave it, sharing is caring och hela baletten.
Väldigt uttjatad och svår debatt eftersom båda sidorna har starka argument.
Men vad tusan, Astrid hann före när det gäller Pär Ströms artikel i SvD, dock lär hon skriva
den bättre än vad jag skulle gjort ändå.
Men jag vill skriva om jämställdheten. Jämställdheten är som mitt kära lilla nyfödda barn som jag
bara vill hålla i famnen och klappa på huvudet. Jag tål inte det påhittade mansförtrycket och jag tål inte alla jävla små
stereotypa könsroller. Det där är manligt, och det där är kvinnligt osv osv. Nej, när jag blir äldre och skaffar
ett riktigt barn så ska jag stå emot alla normer. Även då jag inte tror att det gör någon skillnad om jag ger min son en rosa nappflaska och min dotter en blå, men bara för att. Jag är så trött på allt tjafs. Killar kommer och gnäller om att det finns något som kallas "mansförtryck". Jag undrar, var då? Ett exempel rakt av är att Katedralskolan fick ny rektor nyligen. En kvinna. Det är första gången i historien som Katte har en kvinnlig rektor. Varför har detta inte hänt innan? Varför finns det idioter som hävdar att det inte existerar något kvinnoförtryck men att det tydligen finns något som kallas mansförtryck?
Nej, lägg av.
Läste även nyligen på Dn:s hemsida angående topless-incidenten på Fyrishov. En artikel skriven av en uppriktigt dum brud som var nöjd med att topless-kvinnornas anmälning mot Fyrishov avslogs. Hon var med i MUF och Antifeministiskt initiativ, behöver jag säga mer?
Jag blir upprörd när jag läser sådant. Jag blir nästan lite småledsen.

Nej, nu har jag inte tid att vara pretentiös längre.

/

Idag har jag varit sådär äckligt hurtig som man kan vara ibland.
Jag gick upp tidig trots lång sovmorgon och tog lång tid på mig när jag drack mitt kaffe.
Sen drog jag ut och sprang i 45 minuter längs fyrisån. Solen i ögonen och fågelkvitter.
Ibland är växthuseffekten riktigt älskvärd.
Jag gick även till skolan två timmar tidigare och störde P när hon pluggade.

Nu är jag trött och mätt och känner mig väldigt omotiverad till att plugga.
Dock är jag på väldigt bra humör eftersom det är Grey's-säsongspremiär ikväll,
populärkultursfantast som jag är. Men det är inte förrän om två timmar, jag önskar att
tiden kunde gå lite lite fortare.
Men det finns tidsfördriv. Korsord och Simpsons.

För övrigt utlovas ett pris till den som kan ge mig ett riktigt bra tips på ämne till debattartikel.
Jag har varit inne på att skriva något om jämställdhetsfrågan. Men jag behöver något konkret.
Hjälp mig!

Nu ska jag lösa korsordet i Svenska dagbladet som för övrigt är jäkligt svårt och framkallar aggressionsutbrott.

På återseende

Jag har tråkigt och min kropp gillar inte laktos.
Jag orkar varken plugga eller läsa Harry P.
För underhållningen och välfärdens skull bjuder jag på lite smygreklam:
http://www.myspace.com/filmnoiruppsala
Ja, egentligen skulle det kunna bli en direktlänk men riktigt så hightech är jag inte.
Uppsåtet till länken är iallafall att de är bra. Resten av uppfattningen får ni göra själva
om ni med ett enkelt copy/paste går in på länken och lyssnar.

Dagens lycka: Rökvantar
Hela "vintern" har min ena hand fått lida fatalt. Ena handen har gillat läget i en vante
medan den andra har fått arbeta febrilt i kylan. Idag hittade jag mina rökvantar.
Nu är handen räddad, den mår bra nu.

Jag hatar när mitt internet inte fungerar som det ska. Just nu krånglar det hit och dit och "Sidan kan inte visas-loggan" dyker upp titt som tätt. Jag orkar inte med sånt. Jag får en stor lust att kasta tangentbordet i golvet och sparka sönder datorn. En gång sparkade jag på min dator för att den lät för mycket (dammfyllda fläktar) och då tystnade den. Fast inte på ett bra sätt. Den dog. Den försvann. Jag började nästan gråta eftersom mitt internetbehov var ganska ohälsosamt förut. Men till slut så fick min datorkunnige bror igång den igen. Det var en fint ögonblick.

Jag hatar också att vara riktigt riktigt hungrig. Generellt sätt så föredrar jag känslan av hunger framför känslan av mättnad. Men när det gäller sådan hunger då det gör riktigt ont i magen och man inte orkar röra sig på grund av brist på energi, då är det inte kul längre. Just nu vill jag bara hetsäta något såntdär konstigt och hetsätnings-aktigt* som typ russin eller mandlar.
(*För er som inte är införstådda med begreppet hetsätningsaktigt så kan jag förklara att det är sådan föda som man egentligen inte gillar särskilt mycket och som egentligen inte tillför kroppen något alls, men som man trycker i sig i ren desparation och avsaknad av annat ätbart.)

Som tur är är mina föräldrar hemma nu. Nu kan de laga mat till mig. Egentligen skulle jag ju självklart kunna laga mat själv. Men då blir det liksom inte lika kurlinariskt. Då blir det nudlar och möjligtvis lite soja.
När vi ändå är inne på matlagning kan jag nämna en till sak jag hatar. Jag hatar tillfällena när jag själv har trott att jag var duktig och lagat någon mat till mig själv så som nudlar eller pasta för att jag inte orkat vänta på mamma eller pappas matlagning. Eller det är ju inte det i sig som jag hatar. Det jag hatar är när jag sitter där halvt tillfreds med min sönderkokta pasta och mamma och pappa sätter sig ner för att äta sin goda mat. Då kommer det som är värt att hata. Hur irriterande är det inte att se dem äta god mat när jag redan är mätt av äcklig mat? Jag kan ju lika gärna inte äta två måltider bara för att det ser gott ut.
Så därav en av anledningarna till att jag inte lagar mat själv.

Idag fick jag tillbaka mitt tyskaprov och scorade med ett mvg.
Jag är cool. På fredag har jag något helt ovidkommande prov i "Arbete
och studier utomlands". Det som provet handlar om är barnkonventionen och uppehållstillstånd. Känns inte särskilt lärorikt. Om man behöver någon kunskap från barnkonventionen så är det väl bara att slå upp det när tillfället kommer. Idioti.

Nu ska ta en välförtjänt powernap.

Herr-å

Jag författade just ett långt ganska välskrivet inlägg. Rätt som det var så försvann det.
Det är omöjligt att återskapa. Det var drömskt alltså.
Teknikens under är icke att förlita sig på.

Idag har jag haft prov och hållit tal.
Jag har tränat och ätit mat.
Produktivt, väldigt produktivt.

Min hjärna är alldeles utmattad.
Men imorgon, då återkommer jag med ett bra inlägg.
Ett väldigt bra. Jag har mina idéer.

Peacy

Snart är det Wallander. Filmerna i sig är ju ungefär lika bra som alla andra svenska deckarfilmer. Undermåliga dvs.
Men det finns saker som kan göra även den sämsta story till den bästa.
Skådespelarna. Alltså Ola Rapace. Det är grejer det.


Nu börjar "I en annan del av köping" vilket också påminner mig om
det sms jag fick häromdagen:
"Du är utvald! Välkommen på casting den 12:e mars på tv4huset, Gärdet,
Stockholm kl. 11.00 för uttagning av nya deltagare till nästa säsong av
"I en annan del av köping"
Lycka till!/TV4"

Jag tror att jag har en chans.

Jag kom nyss fram till en radikal förändring som har skett i mitt liv.
Det har faktiskt inte slagit mig förrän nu.
Jag hatar inte söndagar längre. Förut var söndagar det absolut värsta jag visste, näst efter
krig och världssvält så klart (jag måste ju bejaka min politiskt korrekta sida).
Varje söndagmorgon kände jag att jag helst ville sova bort hela dagen för att slippa all den ångest som
söndagar i sig medför, till exempel bara en sådan enkel sak som att man vet vad som väntar dagen efter. Den ack så hemska måndagen.
Nu känner jag inte så längre. Även då söndagar kanske inte är den bästa av veckans dagar så ligger den långt före måndagar. På söndagar är man sådär härligt seg. Man är inte trött. Det är mer som en kortslutning i hjärnan som man inte riktigt orkar bry sig om. Man har tid att plugga och man har tid att se på tråkiga tv-program. Sedan när man känner sig tillfreds med det man har utfört under dagen (oftast ingenting) kan man gå och lägga sig tidigt med hopp om att man inte ska vara alltför trött 06.30 nästa dag då klockan ringer.
Söndagar är helt enkelt nödvändiga. Man har så mycket tid.
Och inte bara vanlig tid, utan ack så värdefull kvalitetstid.

Nu ska jag återgå till mitt läsande om konstarter under 1900-talet och socialistisk realism.
Och det känns faktiskt inte alls jobbigt.
Jag kan även bjuda på lite kuriosa dagen till ära.
I Paris 1895 hölls den första filmvisningen av bröderna Lumiére.
1927 visades den första ljudfilmen.
1939 hade den första filmen helt i färg premiär, vilken var Borta med vinden.
Visste ni det? Nej, jag tänkte väl det.

Jag brukar inte vara stressad inför prov. Kanske nervös eller arg, men aldrig stressad.
Nu är jag stressad. Provet är imorgon. Hur mycket har jag pluggat?
Ungefär ingenting. Jag kan iallafall ingenting och jag förstår inte hur jag ska få in allt i mitt lilla huvud.
Det är slutprovet också. Nu måste jag ju visa att jag har något innanför pannbenet. Det kommer bli svårt.

Jag ska träffa Astrid och plugga snart. Hoppas hon kan motivera mig till att lära mig något. Och om inte det,
så hoppas jag att hon kan tvinga mig. Jag behöver någon som sätter lite press på mig.
Åh, jag hatar den kommande veckan redan nu.
För övrigt så kommer talet jag ska hålla på engelskan imorgon aldrig hända. Jag kommer behöva läsa på en lapp. På en jävla lapp. Så gjorde man i trean, femman eller möjligtvis sjuan. Men inte i trean på gymnasiet. Och jag vägrar att klippa sånna där små söta kort med stödord som alla nördar gör. Och jag vägrar att skriva ut svartvita overheadbilder som man ändå inte ser ett skit på.

Jävla skit.


(I natt drömde jag att jag hade superkrafter. Laserstrålar och sånt ni vet.)

Jag har precis skrivit klart mitt föredrag som jag ska hålla på engelskan på måndag.
Ämnet blev till slut hajar. Folk kommer säkerligen tro att jag är ett psykfall på Haldol när jag
berättar att det är ett intresse. Men å andra sidan så pratade folk om bilar och pudlar förra lektionen.
Hajar är som en pudel fast mycket mycket tuffare.

För tillfället är det Titanic på tv. Jag vill så gärna titta. Men jag tittar bara litegrann för jag vill inte
fastna för då kommer allt sluta i gråt. Varför måste det vara så sorgligt?
Förresten har jag fått nog av döden. Jag orkar faktiskt inte höra mer om det.

Det är kallt fast det är varmt.
För fem minuter sen tog jag av mig tröjan. Nu satte jag på mig den igen.
För fem minuter satte jag på mig raggsockorna men nu har jag tagit av mig dem igen.
Jag förstår ingenting.
Det gör ont i bröstet när jag andas.

Jag tror att jag måste vila.

P to the eace

Just nu har jag bara en fråga på tungan, vad hände med min självdisciplin?
Hur gick det här till?
Jag ställde mig in på att plugga hela helgen redan i onsdags.
Jag är varken bakis eller trött idag vilket gör detta till en ypperlig dag att plugga på.
Men nej, det går helt enkelt inte. Jag läste hälften av sidorna väldigt förstrött och läste igenom ett häfte om massa
arkitekter och konstnärer som personerna i gruppen har skrivit själva.
Det enda jag kunde tänka på när jag läste häftet var:
1. När ska folk lära sig att man inte ska skriva Av: Amanda, Av: Pelle etc. Man behöver inget jävla av. Skriver man så i tidningar till exempel? Tänk lite.
2. När ska folk sluta vara så otroligt pretentiösa? Skriva två sidor när läraren önskar en, bifoga tio bilder när läraren önskar två osv. Jag förstår inte. Det hjälper ingen. De får lägga ner dubbelt så mycket tid på arbetet och jag får lägga ner dubbelt så mycket tid på att plugga.
4. Varför redovisar ingen sina källor? Är det kanske något dolt trick som jag inte förstår?
Ingen redovisning av källor = All fakta kommer från huvudet = högre betyg? Eller? Är jag inne på rätt spår?
3. Varför ställer jag mig ens de här frågorna? De är och förblir obesvarade.

Nu ska jag ta tillfället i akt att ha det bra eftersom min familj helt plötsligt försvann ut.
Jag ska se på tv med hög volym, stöka till i vardagsrummet och äta upp all mat som finns.

(Jag ska eventuellt plugga när självdisciplinen behagar orientera sig tillbaka)

Åter till civilisationen (internet). Sävja var dystert. Jag gick förbi mitt gamla hus och insåg
att mitt rum verkade ha förvandlats till ett överbelamrat kontor. Sorgligt.
Muren på baksidan hade rasat ned totalt. Mitt sävja är förfallet.
   Hos mormor och morfar var det dock trevligt. Jag har ätit för fem personer ungefär.
Såg på Let's dance för första gången igår och det var minst sagt speciellt. Jag har löst ungefär
sex stycken korsord och två sudoku.
   Det enda nederlaget var att mormor hade försökt vara schysst och skulle stänga av den gamla klockradion så att jag inte skulle vakna av den utifall den skulle ringa. Hon hade dock råkat sätta på den. Så klockan halv sex ringde den. Jag tryckte på någon random knapp och den tystnade. Sedan när jag precis hade somnat om ringde den igen. Sedan höll det på sådär i ungefär en timme. Då fick jag psykbryt och drog ur alla sladdar jag kunde hitta.
Jag gick upp klockan nio och fick superfrukost och lyssnade på "Ring så spelar vi" på P4.
   Mormor och jag gick också på skogspromenad  och tittade till vårt gamla utflycktsställe. Det fanns inte kvar. Sorgligt.

Nu borde jag göra enkäten till vårt projektarbete och plugga tonvis med kulturhistoria. Jag känner mig inte alls särskilt pepp på att läsa om Bauhaus och den ryska baletten.

Mitt rum är stökigt. Jag kan inte förstå hur jag lyckas.
Nu ska jag tjata på pappa om en ny dator och knarka naproxen.
Spänningshuvudvärk. Ljuva spänningshuvudvärk.

Jag fryser och känner mig sjuk. Jag skyller allt på träningen.
En anledning till bojkott.
Imorgon är det  fredag och jag känner ingen pepp.
Därför ska jag nog göra som jag gjorde när jag var yngre.
Åka till min mormor(förut gick jag dock dit eftersom vi bodde 50 meter ifrån varandra på den gamla goda tiden).
Där ska jag äta middag, se på tv, fika gånger tusen och lösa korsord samt titta på trolltider. Efter det ska jag sova med mormor i dubbelsängen eftersom morfar sover i ett annat rum eftersom han snarkar och gillar att ha fönstret mot skogen. Innan mormor och jag somnar ska hon berätta om när hon var liten.
Sedan på lördagsmorgonen kommer jag vakna av radion i köket som spelar P4. Mormor ger
mig frukost. Jag och morfar löser melodikrysset och blir stolta när vi klarar nästan allt.
Jag skulle nog kunna stanna där hela helgen. Så skönt är det.
Jag längtar tills jag blir pensionär. Då ska jag börja spela bridge också.

Nu ska jag se på tv och frysa och tycka synd om mig själv.
Det får man göra ibland.

P to the eace

Just nu står jag på ambivalensens topp.
Att träna eller inte träna? Det är frågan.
Jag är trött, seg och frusen. Till råga på det har jag huvudvärk och massvis med plugg.
Det vore så enkelt att bara stanna hemma.
Å andra sidan har jag itne tränat någonting den här veckan eftersom jag även då
har skyllt allting på plugg och trötthet.
Vem vill gå ut i det här vädret? Det är kallt, blött och mörkt.
Plus att det är hemskt att gå igenom centralstationen efter träningen när man är röd, äcklig
och svettig. Men eftersom den här staden har bestämt sig för att bygga om överallt kan jag inte
ta vägen genom fålhagen och då är centralstationen mitt enda val. Det är skrattretande.

Mina föräldrar kommer självfallet bli besvikna på mig om jag fortsätter i den här takten.
1300 kronor rakt i sjön tänker de säkerligen. Och så är det nog. Jag har blivit helt förtappad.
Varför träna när man kan stå över?

Men nej, det kan faktiskt inte fortsätta såhär.
Jag går och tränar. Det får vara så.
Jag vet att jag kommer vara endorfin-hög när jag går därifrån.
Och det mina vänner, det går inte av för hackor.

Såg just över min bloggstatistik. Varför har jag fått färre läsare?
Beror det på mina stundvis emotionella inlägg? Har jag blivit tråkig?
Det gör mig ledsen. Jag är rolig. Och intressant. Kom igen nu.
Jag kan tillochmed dra ett exempel från min barndom som visar hur rolig jag faktiskt är.
Jo, det var så att händelsen utspelade sig på den tiden då man hade tjejmiddagar och kalas och liknande
när man fyllde år. Men nu var det inte så längre att man kunde bjuda hela klassen. Nu hade man kommit in i någon
sorts fas då endast vissa utvalda var bjudna. Så om jag skulle uppskatta när det var så kan det möjligtvis ha varit i fyran eller femman.
Det som stod på agendan var att en tjej i min klass fyllde år. Hon hade fullt sjå med att bestämma sig för vilka tjejer som var tillräckligt coola för att bli bjudna. Jag var ju kanske inte den vassaste kniven i lådan. Mina fritidsaktiviteter bestod väl mest av blockflöjtslektioner och nintendospelande på den tiden. Men så gick man och väntade på den där dagen då hon skulle dela ut inbjudningskorten i skolan. Hon tog två snabba steg fram till mig i tamburen (som man kallade det på den tiden) och sträckte fram ett vitt kuvert och sa "Amanda, jag bjuder dig för att du är så rolig. Lova att dra några skämt på middagen".
Sedan den dagen är det allmänt känt att jag är rolig.

Idag provade jag ut min studentmössa. För det första skrämmer det mig att studenten är snart. Jag vill inte.
Jag tycker att det är kul att gå i skolan. Hur nördigt det än låter.
Sen ska jag behöva klara mig själv hela tiden och inte ha någon glasentré att fördriva tiden i. Jag kommer väl säkerligen bli den här sorgliga tjejen som fortsätter hänga på katte fastän det att jag har gått ut.

För det andra skrämmer det mig att man inte kan lyckas vara snygg i en studentmössa.
Jag såg ut som någon sorts blandning mellan en rabiessmittad två-åring och en gammal tant.
Sedan var det även väldigt problematiskt när det gällde att välja hur man ville att den skulle se ut.
Men eftersom jag inte går natur och kan få det gröna bandet runt så ville jag inte ha något band överhuvudtaget.
Således valde jag att ha text på den.

Nu befinner jag mig i en paltkoma. Jag måste plugga tyska.
Jag kan inte se hur det ska kunna lyckas men å andra sidan så har jag
sovmorgon imorgon och kan sitta uppe hela natten och rabbla tyska som i
trans.

Men först ska jag ringa min mormor och bjuda in mig själv till ett slumber party.
Ingen vet hur kul jag och min mormor kan ha på våra slumber parties.

Auf wiedersehen

Jag kom just att tänka på döden.
Fråga mig inte varför.
Det är så sorgligt. Alltför sorgligt.
Nu blev jag även sugen på att se "Det sjunde inseglet".
Jag känner mig en aning apatisk och mätt.
Kanske lite ledsen pga vintern som aldrig vill ta slut
och pengar som inte vill existera och mat som bara äts.
Det är inte alls kul. Faktiskt inte alls kul.
Egentligen är jag inte bitter men jag är trött på att inte ha någonting
att göra. Inte ens Harry Potter lockar längre.
Jag skulle så gärna vilja ha ett Xbox 360.
Då skulle jag bli glad igen.
Den som säger att materiell lycka inte existera borde skjutas.
Jag tror på materiell lycka även då jag inte tycker att det är den främsta delen av lyckans delar.
Fast hur många delar har egentligen lyckan?
Svar mailas snarast till [email protected]

Eftersom Linnea Pettersson är min coolaste kompis så ska jag härma henne.
Hon la upp sin wiggah-outfit från klassfotot.
Här ska ni få se på grejer.
Ni som alltid har kallat mig emo får nu beviset.
Men jag är cool. I'm pimpin'.

As emo as anyone can be.
(Och ja, om det är någon prettofascist som tänker kommentera och säga att emo
minsann inte är någonting man är utan att det är en musikgenre osv osv kan bespara
sig detta. Jag och mina häftiga vänner är mycket väl medvetna om detta faktum vi är bara
alldeles för coola för att bry oss.)
Förresten så tror jag att ordet/begreppet emo kommer dimpa ner i SAOL rätt snart.
Den dagen ska vi fira.


Foto: Andreas Askmark

Mitt rum skulle just nu kunna agera lokal för ljusterapi.
Byggjobbarna utanför har glömt att stänga av strålkastarna vilket leder till att jag kommer få det alldeles ljust hela natten. Det hjälper inte ens med persienner.
Detta är ett stort problem. Jag kan inte sova när det är ljust.
Jag kan aldrig sova i vanliga fall eftersom jag lider av någon sorts kvasi-insomnia.
Så inatt blir det antagligen riktig insomnia. Big time.

Idag har varit en helt värdelös dag som alla andra skoldagar.
Dagen började med tyska och filosofi. Sedan hetsåt jag pyttipanna.
Efter hetsätningen blev jag helt apatisk och bestämde mig för att strunta i att
gå på min svensklektion. Det hela var väldigt onödigt eftersom jag ändå var tvungen
att vänta i skolan till 15.20 för att fixa projektarbete.
Jag känner mig väldigt tillfreds när jag kan säga att vi har projektarbetat.
Såhär i början på februari har vi äntligen kommit igång med det arbete som måste
vara klart till 19 mars. Det känns väldigt ambitiöst. Just eftersom vi har haft ungefär ett halvår
på oss att förbereda det hela.

Det tåls även att tillägga att jag kan rabbla temat (infintiv, imperfekt, perfekt) på 46
stycken tyskaverb. Jag kan även böjningen för alla de modala hjälpverben och nästan
alla tusentals glosor.
Jag känner att jag är tillbaka i högstadiet igen. I'm the master.

Ciao

Det känns som att jag har pluggat väldigt mycket idag därför unnar jag mig själv ett blogginlägg.
Egentligen har jag inte pluggat mycket om man jämför med mina pluggdagar i högstadiet.
Där snackade vi plugg. Jag började alltid plugga sisådär en och en halv vecka innan provet och började då med
en mjukstart med att strukturera upp allting och göra checklistor så att jag senare kunde pricka av det jag tyckte att jag kunde, det jag behövde plugga mer på und so weiter. Sedan började det på riktigt. Jag började alltid med pluggandet direkt efter skolan. Antingen hos mormor eller hemma i kombination med godis. Detta gjorde att jag fick en blodsockernivå som hette duga vilket ledde till att jag pluggade i flera timmar i streck. Oftast började det med tre timmar, sedan en paus, två timmar, paus. Så höll det på i ungefär en vecka kanske. Sedan brukade jag börja trappa ner ungefär två dagar innan provet då jag bara ägnade mig åt att läsa igenom det lite förstrött eftersom jag redan kunde allt som ett rinnande vatten (som min mor skulle ha uttryckt det.)
   Nu såhär i efterhand är det inte alls konstigt att de retsamma pubertetsmonstren till killar i min klass gjorde sånger om mig där de beskrev mig som en pluggis. Jag var ju ett geni. Jag hade ju livsgnista.

Jag kan inte påstå att jag tyckte att det var kul att plugga då heller, men jag hade ju självdisciplin from hell.
Så om vi jämför dagens pluggande,som bestått av att stirra lite i boken och rabbla lite verb varvandes med att läsa bloggar, med högstadietidens pluggande kommer vi ju ganska snabbt fram till att jag har lidit ett stort nederlag.
Jag är helt enkelt förtappad.

Men å andra sidan så är jag inte dålig för det. Min pappa förhörde mig nyss på massa glosor och jag var hur duktig som helst. Dock är jag ganska tveksam på att han ens brydde sig om vilket språk jag svarade på eftersom han var väldigt upptagen med att kolla på Outsiders.
Outsiders handlade idag om sexmissbrukare och diverse. Jag blir alltid väldigt illa till mods när sådant visas på tv när jag är i samma rum som mina föräldrar. Därför tog jag till flykten in hit och barrikaderade mig.
Det är alltså uppsåtet till detta långa inlägg. Jag gömmer mig för sexmissbrukare som försöker hantera sin lust genom att framställa ful konst.
Alltså är det pappa som ska in på lodrätt sju.

(Även jag kände att jag tog skämtet alldeles för långt där. Nu blev jag om något illa till mods.)

Dagen med stort D är här igen. Det nalkas en ny vecka och jag är så otroligt otaggad på livet. Man skulle nästa kunna kalla mig nedstämd. Bara för en dag alltså. Imorgon mår jag säkerligen bättre.
För det ter sig nämligen så att jag vaknade imorse och kände mig oerhört bedrövad av att vakna. Inte för att jag var sjukligt trött och dessutom somnat på fjärrkontrollen som givit mig ett fint märke över revbenen, utan för att jag drömde en spännande dröm precis innan jag vaknade. Drömmen började gå mot sitt slutskede och det var spännande. Alltför spännande för att jag skulle behöva vakna just då. Jag hoppas fortfarande på att jag ska kunna återvända till drömmen inatt. Det har faktiskt hänt mig en gång förut. Den första natten drömde jag att jag var på väg utomlands med ett stridsflygplan, nästa natt drömde jag att jag var utomlands och hade tappat bort min skrivmaskin. Det är för mig helt uppenbart att dessa drömmar måste ha hängt ihop. Och det är väl förargligt att man ska tappa bort sin skrivmaskin just när man åker utomlands. Det händer mig hela tiden.

Dagen har bara fyllts av en enda lång håltimme och tyskaplugg.
Och köttfärs och pasta. Massa jävla köttfärs. Hur mycket köttfärs ska man
egentligen behöva äta i sin dar?
Först någon sorts odefinierbar gratäng i skolan. Med köttfärs och sönderkokt pasta.
Dock är jag osäker på resten av ingredienserna. Det var bara som en stor massa med noll tuggmotstånd.
Sedan när jag kom var jag självklart sugen på tuggmotstånd. Jag hade nästan tänkt mig att bara äta morötter till middag. Men nej, mamma hade lagt ner sin själ i att göra köttbullar. Och makaroner.
Tyskan tar också livet av mig. Det finns så mycket ord. Jag kan inte för världen förstå hur mycket ord det egentligen finns. Som ni vet så gillar jag tyska. Men inte idag. Jag är alldeles för upptagen med att försöka få min dator att vilja samarbeta. Det vill den inte och det gör mig ännu mer frustrerad. Att min bror nyss meddelade att han beställt en ny dator som kommer imorgon gör inte det hela lättare.
Jag är bara avundsjuk, trött och full med köttfärs.
Ibland är livet bara för mycket.

Jag känner att mina inlägg blir mer och mer av irrelevant karaktär.
Självfallet ska jag försöka ändra på det. Den pseudodjupa delen av mig ska också utrotas.

Jag har trots allt pluggat idag. Även om det bara har varit rent förströelse-plugg. Känns ungefär som att
en tiondel av det jag läst har gått in.
Min hjärna är verkligen inte vad den har varit en gång i tiden.
Den behöver sin vila. Problemet är att jag börjar tidigt imorgon och sedan väntar en fet håltimme från tio till halv tre. Det känns på många sätt väldigt väldigt lockande att strunta i den första lektionen och sedan börja halv tre. Men jag har planerat att utebli från engelskan på onsdag så då kan jag inte vara borta imorgon.
Går jag dit på onsdag kommer jag få improvisera ett värdelöst tal eftersom jag itne har någon tid att förbereda det den här veckan. Går jag dit imorgon riskerar jag att min hjärna inte får återhämta sig, jag får sitta i skolan en hel dag och när jag kommer hem kommer jag vara för trött för att plugga.
Det är alltså en situation av Pest eller Kolera.
Jag är ambivalent.

Men dags för lite AA (Andra avenyn fo' shizzle alltså.)

Är man fortfarande martyr fast man inte tycker synd om sig själv?
Äsch. Jag vet inte.
Fast det må kanske vara så att vi alla tycker synd om oss själva ibland.
Idag tycker jag verkligen synd om mig själv.

Jag försöker ta tema på 46 stycken tyska verb men det går inte särskilt bra.
Det skulle vara mer värt med lite sömn och coca-cola.
Men så kul ska vi inte ha det.

Min blogg är för övrigt inne i en avvecklingsfas.
Men det kanske händer något annat spännande istället.
Den som lever får se.

Två kvällars festande har minst sagt satt sina spår.
Jag är bakis. Väldigt bakis. Carro ligger i min säng och ser på Let's dance. Det här känns ganska miserabelt.
Som om det inte vore nog med huvudvärk och illamående så slog det mig alldeles nyss att jag har ett stort tyskaprov denna vecka och måste således plugga. Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till eftersom jag knappt kan läsa det som jag skriver just nu. Har lite svårt att fokusera blicken idag alltså.

Igår blev vi bjudna på middag och spelade Xbox 360. Jag ägde. Nu minns jag inte vad spelet heter dock men det gick iallafall ut på att slåss och jag utklassade alla, nästan. Sedan blev det Orange och konstiga människor.
Jag gick hem och somnade framför Ricky Lake då Carro ringde och sa att hon stod utanför dörren.

Jag är för trött för att ens kunna skapa någon sorts struktur i meningarna så
jag tror att jag tyvärr måste tacka för mig nu.

I'll be back

Jag känner mig tvungen å samhällets vägnar att ta upp detta problem. Det har varit en fråga hos såväl fattiga som rika, svarta som vita, onda och goda.
Jag presenterar härmed ett angrepp mot 1900-talets största lögn.
Varför tror en större del av världen att hiphopen grundades i USA?
Det är en lögn och enbart ett lögn att hiphopen grundades i staterna.
Den i sin tur vilar även på en till lögn nämligen att denna musikstil
skulle ha sina inspirationella rötter i funk och soul.
Någon måste stå ansvarig för detta globala missförstånd.
Och inte några. Enbart någon måste ha åstadkommit denna bedrövliga situation
som har skänkt mig tusentals sömnlösa nätter.

Jag kan med säkra källor i ryggen säga att hiphopen utvecklades i Estland
under 1960-talet som en antites mot den reaktionära minimalistiska musiken
som härjade i nordöstra Europa. Detta är förstås något som inte har kommit fram förrän på senare
år eftersom världen inte behagar inse att det är Estland ,och enbart den estniska stammen, som har
givit upphov till musik som Run DMC och Rappers Delight. Otaliga artister har tjänat multum på det estniska
folkets bekostnad.
Som bekant så ockuperades landet av Tyskland mellan år 1941 och 1944. Efter detta annekterades Estland av Sovjetunionen. Landet blev inte självständigt förrän år 1991.
Under 60-talet var självfallet majoriteten av befolkningen missnöjda med situationen i landet. Det fanns en brinnande frustration bland folket och det ledde till en utveckling av det vi idag kallar hiphop.
Såväl unga som gamla samlades i nedlagda lagerlokaler och började med något så minimalistiskt som att rimma på små korta fraser. Detta utvecklades senare till hela meningar som sedan utvecklades till hela låttexter. Texterna var ofta fulla av hotelser mot den sovjetiska regimen men också rop på hjälp för att komma ur det ryska förtrycket. Således var det viktigt att texterna inte kom ut offentligt eftersom styret inte skulle acceptera att folket tog sig friheten att öppet kritisera landets maktinnehavare. Det är också en av de stora anledningarna till att det tog väldigt lång tid innan den bredde ut sig över världen.
Men så skedde det som inte fick ske. En est vid namn Andrus Ansipi for till USA för att jobba som montör i en bilverkstad. Han var redan väldigt etablerad inom hiphop-genren hemma i Estland. Han visade stolt upp sin nyinspelade skiva för arbetskamraterna på GM. Skivan innehöll såväl fyndiga rim som politiska påhopp. Skivan spreds sig snabbt från skivspelare till skivspelare och snart utvecklade Andrus ett band tillsammans med några vänner som han lärt känna i landet.
Hiphopen växte sig väldigt stark och detta ledde till att hiphopen blev en av de största minimalitiska musikstilarna på 80-talet. Senare utvecklades musiken även till det mer komplicerade hållet och idag kan vi höra hiphop med såväl synthslingor som beatbox i bakgrunden.

Postat av: Fanny (om det nu känns bättre att veta vad jag heter) så när du inte bett om andras åsikter får de inte heller yttras? om det är på det viset får du ursäkta följande: om jag inte fått allt om bakfoten kallar du dig "feminist". det är så sjukt osysterligt och ofeministisk OCH kontraproduktivt att thinspirera andra. har du issues med din vikt är det enda rätta att hålla det för dig själv, kväva det inom dig. vad tjänar du på att dra med dig andra ner i skiten eller ge andra dåligt samvete? behåll dina fejkade ätstörningar för dig själv.

Vad är det för jävla idioter som läser min blogg?
Ja, jag är pro jämställdhet. Dock kallar jag mig inte till vardags för feminist för att jag har tröttnat
på att ordet har fått en viss stämpel bland de flesta kretsar. Jag säger därför att jag är för ett jämställt samhälle dock propagerar jag inte för att kvinnorna ska stå över männen som vissa feminister gör. Utan jag tycker att vi endast ska uppnå jämställdhet.

Nu förstår jag inte riktigt vad det här har med mina ätstörningar att göra?
Och du vet ingenting om huruvida de är fejkade eller inte.
Jag förstår inte riktigt hur man kan kränka en annan människa så mycket.
Jag har alltid varit överviktig. Under hela min barndom fick jag det alltid påpekat.
Dagligen. Jag mådde dåligt redan när jag var ungefär 11 år för att jag inte kunde ha de kläder
som jag ville ha.
Men så en dag när jag gick i nian kom jag på den fenomenala idén att man kunde spy upp det man ätit.
Det började först lite försiktigt men sedan eskalerade det hela väldigt mycket.
På sommaren mellan nian och ettan i gymnasiet gick jag ner runt 12-15 kilo. Jag har sällan varit så
lycklig och stolt över mig själv som då. Jag var så glad att jag kunde visa mig på en badstrand eller ett badhus.
Jag var så lycklig för att jag inte behövde köpa gigantiska storlekar.
Även då det låter som en solskenshistoria så är väl alla kanske med på att det är lättare att hamna i träsket än att ta sig ur det. Jag fortsatte att spy och jag åt mindre och mindre. Till slut orkade inte min kropp med längre och jag fick brister och orkade knappt röra på mig för bristen på näring. Varningssignalen för mig själv blev att jag tappade nästan allt mitt hår. De var så konkret. Jag hade förstört min kropp.
När jag skriver om det här så känns det inte som det borde göra. Jag är inte missnöjd med vad jag gjorde. Det vill även säga att jag inte riktigt har kommit ur det än. Jag spyr inte längre men jag kan inte äta utan att en stor våg av ångest sköljer över mig. Jag har aldrig haft ett sunt förhållande till mat och kommer förmodligen aldrig få det heller.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker nästan att det är rätt åt mig. Men att du säger att det är fejk gör mig nästan gråtfärdig. Jag har nog aldrig känt mig så kränkt som jag känner mig nu. Du vet ingenting om mig och du vet ingenting om mina psykiska problem.
Nästa gång jag står i duschen med lampan släkt för att jag känner ett så grovt äckel inför min egen kropp.
Då ska jag tänka på dig Fanny. Jag ska tänka på dina visdomsord. Jag ska tänka att jag inte får må dåligt, för då är jag minsann ingen riktig "feminist".

Dock kan jag inte förstå sambandet. Jag hamnade i en ätstörning pga av att jag var trött på att bli kallad för "tjockis", "fetto" etc etc dagligen. Jag var trött på att inte kunna ha det kläder jag ville. Jag var trött på att känna mig misslyckad inför mig själv.
Jag förstår inte varför jag inte kan vara för jämställdhet men känna djup ångest inför mat samtidigt?
Jag propagerar inte för att tjejer ska börja krångla med maten för att bli smala.
Jag propagerar inte för det ideal vi har idag. Men jag är fortfarande en slav under idealet.
Och de må vara oetiskt och ofeministiskt och rentutav löjligt. Men så är det.

(Jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver det här. Det är inte ett rop på hjälp.
Och jag behöver inte er sympati.)