Divide et impera

Jag kom nyss fram till en radikal förändring som har skett i mitt liv.
Det har faktiskt inte slagit mig förrän nu.
Jag hatar inte söndagar längre. Förut var söndagar det absolut värsta jag visste, näst efter
krig och världssvält så klart (jag måste ju bejaka min politiskt korrekta sida).
Varje söndagmorgon kände jag att jag helst ville sova bort hela dagen för att slippa all den ångest som
söndagar i sig medför, till exempel bara en sådan enkel sak som att man vet vad som väntar dagen efter. Den ack så hemska måndagen.
Nu känner jag inte så längre. Även då söndagar kanske inte är den bästa av veckans dagar så ligger den långt före måndagar. På söndagar är man sådär härligt seg. Man är inte trött. Det är mer som en kortslutning i hjärnan som man inte riktigt orkar bry sig om. Man har tid att plugga och man har tid att se på tråkiga tv-program. Sedan när man känner sig tillfreds med det man har utfört under dagen (oftast ingenting) kan man gå och lägga sig tidigt med hopp om att man inte ska vara alltför trött 06.30 nästa dag då klockan ringer.
Söndagar är helt enkelt nödvändiga. Man har så mycket tid.
Och inte bara vanlig tid, utan ack så värdefull kvalitetstid.

Nu ska jag återgå till mitt läsande om konstarter under 1900-talet och socialistisk realism.
Och det känns faktiskt inte alls jobbigt.
Jag kan även bjuda på lite kuriosa dagen till ära.
I Paris 1895 hölls den första filmvisningen av bröderna Lumiére.
1927 visades den första ljudfilmen.
1939 hade den första filmen helt i färg premiär, vilken var Borta med vinden.
Visste ni det? Nej, jag tänkte väl det.