Divide et impera

Första fallet av söndagsångest på länge. Det blir som bekant såhär när man börjar jobba
eller börjar skolan. För mig är det således det sistnämnda som spökar. Inte för att jag på något sätt
ogillar tanken på att jag ska gå på min första lingvistikföreläsning imorgon. Utan det är bara tanken på
att en ny vecka börjar imorgon. Jag har en tid att passa, en vecka att se fram emot. Man ser alltid fram emot
nya veckor trots att man inte vet vad som komma skall. Man ser fram emot det på ett ångestladdat sätt.
Idag vill jag helst av allt gömma mig under täcket. Kanske dricka lite kaffe och titta på tråkiga repriser.
Men nej, det får inte bli så. Jag ska gå och köpa nya träningskläder. Och just nu lyssnar jag på Iron Maiden
bara för att peppa mig själv. Det funkar rätt bra. Men söndagsångesten är obotlig.
Jag ser redan fram emot att vakna imorgon och märka att den är borta.

Jag har mensvärk och lite ångest. Lite huvudvärk och lite sånt.
Känner mig lite deppig. Har legat i sängen och kollat på The office hela dagen.
Följde upp det hela med massa mat, kaffe och Pearl harbour.
Jag har inte varit ute idag, förutom en kort visit till sophuset. Jag vet inte
ens om den här dagen bör räknas som en dag i mitt liv. Vet inte om
jag hatar att dricka alkohol.
Eller så kan jag vara smart och skylla hela denna melankoli på mensen.
Det är ju så de flesta gör.
Ja, vi kör på det.

Folk har slutat läsa min blogg. Det gör mig lite ledsen.
Det är inte schysst att göra såhär mot någon som har pms.
Snart kommer det. Ja, jag kommer börja gråta och känna mig värdelös och
eventuellt slå på tangentbordet tills a- och s-tangenten blir skeva. Jag kommer
äta så mycket choklad att min asikte till slut blir ett exploateringsområde för finnar.
Kanske kommer jag dricka så mycket alkohol ikväll att jag hamnar i fyllecell.
Och vet ni vad? Då är det de jäklarna som har slutat läsa min blogg som jag kommer
skylla på. Jag kommer kalla det ett mass-svek mot bloggkulturen. Jag kommer ange dem.

Eller? Nej, nu tar vi det här från början.
Jag kommer nog inte bli ledsen. Jag kommer varken gråta eller slå sönder tangentbordet.
Men kanske återgå till en vanlig hederlig dagbok. En sådan med ett lite hänglås och en ful häst på.
Det hade jag när jag var liten, trots att jag hatar hästar. Ja, fan vad jag hatar hästar. Och ändå prenumererade
jag på "Min häst" och tjatade på mamma om att få bli medlem i Pollux.
Efter häst-dagboken bytte jag till en med clowner på. Vilken normal tioårig tjej vill ha clowner på sin dagbok?
Jag måste ha upplevt något trauma som nyfödd.
Nu måste jag alltså köpa en dagbok att skriva i. Men hur ska egentligen en dagbok se ut?
Kanske funkar det med en vanlig anteckningsbok. Fast det känns inte lika true.
Nej, jag vet faktiskt inte. Kanske ska jag fortsätta med den här skitbloggen.
Ja, det ska jag göra. Ni ska inte få krossa mig.
DIVIDE ET IMPERA - det är vad jag ska göra, just det.

Idag var min första dag på universitet. Jag är numera student. På riktigt.
Det känns läskigt men bra. Jävligt bra. Kursen verkar intressant och jag har ett eget
passerkort. Är det något som fascinerar mig så är det passerkort. Det känns så -98 men
ändå så häftigt. Ungefär som personsökare. Fast det är kanske lite mer -90. Tror jag, iallafall.
Nu kanske man inte ska dra inne-referenser till det år man var ett år, men det gör jag ändå.
Det får mig att låta vuxen.
Jag hade tänkt skriva om resten av dagen eftersom den på något sätt har varit så bra och konstig
men det är inte kvalitativt skrivande. Och inte kvalitativt läsande heller för den delen. Nej, det jag egentligen
vill berätta om är min fixar-pappa. Det spelar nästan ingen roll vad jag behöver hjälp med, pappa kan på något sätt

Idag ska jag köpa kurslitteratur. Det känns läskigt. Men mest av allt så kommer det svida
på mitt bankkonto. Jag har nog aldrig uppskattat det där med gratis skolböcker tillräckligt mycket.
Jag tyckte att det var jobbigt att köpa egna kollegieblock och pennor när jag började gymnasiet.
Jag tyckte att det var jobbigt det året jag inte fick någon gymnasiekalender och fick köpa en egen.
Då skulle jag inte ha klagat. För nu börjar det riktiga. Köpa block, köpa böcker, köpa pennor, köpa
kalender, betala terminsavgifter och kåravgifter. Finns det någonting som man inte behöver betala för?
Men å andra sidan har jag cash flow, smack that. Som jag brukar säga.

Nu, Morgoncigg har guld i mund.
Jävla bra sagt.

Jag försöker komma på något vettigt att skriva, men det enda jag kan tänka på är att jag vill ha ett
skrivbord framför ett fönster. Jag har alltid velat ha det. Jag vet inte om jag faktiskt hade det när jag var liten
eller om det är någon sorts efterkonstruktion.
Men iallafall. Ett skrivbord framför fönstret känns perfekt. Man kan sitta där och filosofera och titta på träd. Eller
himlen eller förbipasserande människor. Man kan sitta där utan att någon tycker att det är konstigt för man kan hela tiden maskera det med att man "pluggar" eller "sitter vid datorn". Ibland brukar jag stå vid mitt fönster och titta ut på folk. Men det känns lite perverst på något sätt. Som en omvänd fönstertittare ungefär. Det enda negativa med ett skrivbord framför ett
fönster är åtkomligheten till fönstret. Man vill ju kunna dra ner persiennerna smidigt. Eller kunna öppna fönstret.
Men någon ska jag ha det. Kanske när jag flyttar hemifrån. Ett skrivbord framför ett fönster är utmärkt.


Just nu saknar jag Berlin. Och jag har pms.
Jag blir gråtfärdig utan mat och fantiserar om fudge.
Ibland skrämmer jag mig själv.

Nu är jag hemma från Berlin.
Jag orkar inte packa upp väskan. Jag orkar inte heller reflektera
över alla intryck som jag har tagit in den senaste veckan.
Men det kommer nog snart. Det måste bara komma ner från hjärnan
till läpparna så att jag kan berätta om allt. för alla.
Jag skulle vilja flytta dit. Enkelheten, tempot, människorna, språket,
ölen och husen. Ja, faktiskt nästan allting.
Ikväll längtar jag tillbaka.
På måndag skriver jag in mig på V-dala.
Allting bara springer.

Ett inlägg skrivet för lite mer än ett år sedan. Det känns bra när saker och ting
har förändrats till det bättre. Det känns väldigt, väldigt bra faktiskt.

"Ett koncentrat av fördomar mot Texas
 Igår var trevligt. Och astrid är en av de finaste vänner man kan få.
 Jag började lyssna och tog in. Allt kändes faktiskt helt okej idag. tills för tre minuter sen.
 tjockis? tjockis tjockis tjockis tjockis tjockis.. det ekar i huvudet.
min pappa som vet att jag legat och kämpat vid toalettstolen med fingrarna i halsen under ett halvårs tid,
kallar mig ändå för tjockis? jag förstår inte. då är jag alltså.. en tjockis? för föräldrar är väl de som inte ljuger?
jag vill gräva ner mig. aldrig komma upp. jag visste att jag hade gått upp och att folk ljuger.
jag vill svälta. fan jävla skitfamilj
låt mig få flytta härifrån"
hor


Hellre tjock och glad än smal och olycklig
ELLEEEER?

(Hej, igen. Jag har tråkigt och min hjärna kokar över. Måste fördriva tiden.)


Kom precis att tänka på hur mycket jag hatar den där tomma gropen i magen.
Den som hela tiden markerar denna eviga väntan. Väntan på något annat.
Under gymnasiet väntade man först på att terminen skulle gå, sedan åren.
Man väntade ursinnigt på skivorna. Till slut låg man i sängen dagen innan studenten
och väntade. Hoppades innerligt på att timmarna skulle gå. Dagen efter väntade
man på att framtidsångesten skulle komma fram och säga hej. Det gjorde den efter några
dagar. Sen försvann den då man började sysselsätta sig med jobb. Men vad innebar jobbet
i det stora hela? Jo, en till väntan. Väntan på den 25 augusti då den första lönen skulle trilla
in på kontot. Man väntade på att köpa kläder och beställa resor. För att sedan vänta på att göra
resorna. Man väntar på att börja plugga. Väntar på att livet ska te sig på ett annat sätt en tidigare.
Kommer jag få nya kompisar? Kommer jag blir mer mogen? Eller kommer jag misslyckas totalt
och gräva ner mig i arbetslöshetsnästet?
Man väntar på att veta vad man ska göra under resten av sitt liv. Man väntar på att träffa mannen eller kvinnan
i sitt liv. Man väntar med spänning på hur allting ska komma att bli. Sedan väntar man på döden.
Jag är inte bitter eller ledsen. Men har jag inte rätt? Allting är en lång väntan på något bättre. Eller sämre.
Just nu väntar jag på tåget till Nyköping och flyget till Berlin. Det är en väntan på något bättre, iallafall.

Note to self: Sov inte med öppet fönster när det är tio grader ute.
Gör det inte heller om du bor vid en byggarbetsplats.

Om cirka nio timmar sitter jag på flyget till Berlin.
Jag har ont i hela kroppen och befarar att jag håller på att insjukna
i någon sorts dödlig sjukdom (läs: influensa alt. festivalsjuka).
Vi hörs på lördag, om jag lever då det vill säga.


Adjö, good bye, auf Wiedersehen

Jag vet inte riktigt om det var skatteåterbäring eller något annat fint men jag öppnade
just ett kuvert med en check på 300 kronor från skatteverket.
Jag tackar och tar emot. Den ska jag lösa in när jag kommer hem från Berlin
och har supit bort alla pengar. Tänk så praktiskt allting kan vara ibland.

Det finns dagar man vaknar då man känner att man faktiskt inte borde ha vaknat, alls.
Idag är en sådan dag. Bakfyllan har tagit mig och håller ett hårt grepp om mig.
Huvudvärk, yrsel, hjärtklappning och diverse skador på kroppen. Skadorna har jag iochförsig
förvållat själv. Men likförbannat så gör det ont. Mitt lillfinger blöder, mina tår är blodiga och jag verkar
ha sträckt något i min rygg.
Jag försöker hela tiden förmå mig själv att resa mig upp och börja packa. Men det går inte.
Jag stirrar på resväskan som är halvt uppackad sen Göteborgsresan. Jag upptäcker att det
är ren tvätt blandad med smutstvätt. Jag bestämmer mig för att stirra åt ett annat håll istället.
Det är så jag löser mina problem. Vem har sagt att man inte ska vända andra kinden till?


Nu ska jag facebooka. Världens bästa bakfylleunderhållning.
(Tips: Gå in på "Photos" och titta igenom dina forna klasskompisars suparresor
till Sunny Beach, Ayia Napa etc etc. Underhållning på hög nivå.)

Jag har blivit lat. Lika lat som en pubertal fjortonåring som käkar fem påsar chips varje kväll och dricker
jolt flakvis. Somnar gör jag mellan tre och fyra, vaknar gör jag mellan tolv och ett om jag inte ställer klockan.
Idag ställde jag klockan på 10.30. Jag tvingade mig upp ur sängen runt halv tolv. Inte alls smickrande. Inte
alls särskilt bra. Inte hälsosamt överhuvudtaget. Kanske är det bra att sova ut. Men dessa konstiga sovvanor förstör
mina frukostvanor. Oftast äter jag ingen frukost alls, bara när jag är bakis. Ibland när jag har tränat eller känner att jag faktiskt behöver frukost brukar jag äta en macka. Men oftast så är det bara kaffe på menyn, alltså. Men när jag sover till klockan ett så blir allting fel. Då har jag inte ätit någonting sedan klockan sju kvällen innan och då är jag självfallet väldigt hungrig när jag går upp, det resulterar i två mackor. Ibland tre. Och där återigen har vi tonårsvarningen. Att äta mycket frukost är så jävla 2000. Kan någon hjälpa mig ur detta? Finns det någon stödlinje mån tro?


Nu måste jag tvätta. Hetstvätta maskin efter maskin. Jag gillar
att tvätta. Kanske beror det på att jag inte har gjort det så många gånger ännu.
Men det kommer. Ja, nu jäklar ska jag lära mig att bli huslig. Måste öva inför
framtiden. Det har jag alltid sagt.
Fast först måste jag skriva en packlista inför Berlin. Packlistor är A och O.

/

Jag har inte dött. Jag har bara blivit väldigt upptagen. Vet inte när det hände,
men denna blogg har blivit försummad ett tag nu. Och det kommer den bli i några
dagar till. Sen sätter det fart igen. Ja, då jäklar ska ni få se på grejer.

/

Sitter i en jävligt soft lägenhet i centrala Göteborg. Det är mulet och rätt kallt ute,
men jag klagar inte. Har precis rökt en cigg och druckit kaffe. Vi har inte hunnit köpt
någon frukost ännu, men jag klagar inte.
Igår käkade vi mat, drack lite öl och lite drink och hade det bra. P verkar ha drabbats av öroninflammation.
Hon är på väg till vårdcentralen nu. Men klagar hon? Nej, hon klagar inte.

Ikväll blir det förfest med vin, sprit och god mat.
Sedan blir det Petter men inte Kleerup. Alla mina compadres
dissade honom för Petter, så för mig blir det att hänga på.
Men jag klagar inte. Nej, jag klagar inte ens över att Carro sitter
bredvid mig och lyssnar på Peter Jöback.

Nu ska jag duscha för att sedan ge mig ut på Göteborgs gator.
/

Min mage känns som ett stort svart hål trots att jag har ätit två mackor
och druckit kaffe. Jag kan därför inte förstå denna enorma hungerkänsla.
Det svider liksom i magen. Har jag kanske fått magsår? Eller magkatarr?
Eller skulle jag ha ätit tre mackor? Jag vet inte jag. Kanske får jag
hetsäta mackor på tåget till GÖTEBORG. Ja, just det. Om cirka en timme
åker vi.
Jag ska se Broder Daniel, Håkan, Sigur Rós, N.E.R.D, Kelis, Kleerup,
Neil Young, Pacific! och Adam Tensta. Och några till.
Det här kommer bli bra, det lovar jag.
See you in the moshpit!

Jag kan stirra in i en vägg i fem minuter utan att märka det förrän just efter fem minuter.
Fast å andra sidan så vet jag ju då inte om jag har stirrat in i väggen i fem minuter eller
fyrtiofem minuter, men uppskattningsvis alltså.
Jag är nog väldigt disträ. Finns det något substantiv till disträ? Att man har drabbats
av disträss? Nej, men det skulle kunna gå. Kan vi säga. Disträss - tristess, nästan likadant.
Typ.

Och för övrigt var det någon som undrade varför jag har så konstiga radbyten. Det är inte
medvetet ska jag be att få tala om. Jag byter rad när det passar. Helt enkelt.
Som just nu till exempel. Men sen är det programmet som automatiskt väljer att röra om lite
i grytan ibland. Byta rader när jag inte alls vill det och sådär.
Jag försöker absolut inte skylla ifrån mig på ett oskyldigt bloggprogram.
Eller så gör jag det, inte är det mitt fel iallafall. Om det finns någon frivillig som vill
ta på sig skulden så är det helt okej. Annars kör vi på programmet så länge.

Imorgon bär det av. Till Göteborg. Din vän i etern, etc etc.
Vodkan ligger på plats, boxen ligger på plats och jag har nu redan fyllt
min resväska till max fastän jag inte ens är klar med packningen.
Pappa säger att jag är sjuk i huvudet, själv kallar jag det planering.
Ibland måste man leva på den säkra sidan.
Nu ska jag röka och försöka hitta något sätt att trycka i mer kläder
i väskan. Tips? Någon?

Imorgon åker jag till Värmlands djupa skogar. Vet inte riktigt till vilken stad det bär av till,
men det lär visa sig. Jag får helt enkelt ta att jag låter lika dum som en amerikan som säger
att denne ska åka till "Europa".
Jag ska dit på Bröllop. Mitt första tillochmed. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det
här med kyrkbröllop. Jag är ju å ena sidan inte troende men å andra sidan kan jag tänka
att det känns lite torrt med en borgerlig vigsel. Ett kyrkbröllop skulle nog gå an om det inte vore
för den där jävla bröllopshetsen som alla verkar drabbas av så fort någon ska gifta sig. Bröllopet
måste kosta så mycket som möjligt, det måste vara mycket folk, bruden ska gärna ha bantat ned sig
fem kilo för att komma i klänningen och självklart så ska man ha
små söta flickor som brudtärnor. Med obligatoriska rosa rosetter i håret, så klart.
Nej, jag vet inte alltså. Kanske kör jag på att inte gifta mig alls. Bara om jag är tillsammans med
någon med ett riktigt häftigt efternamn. Det får gärna vara engelskt eller amerikanskt, för då jäklar
bangar jag inte.

Nu ska jag kolla på The Office (U.S). Kanske den
bästa serien i världshistorien.