Divide et impera

Jag älskar tydligen att plåga mig med deppiga låtar när jag redan är deppig.
Men det gör vi väl alla. Fattar inte varför. Är det kanske lite romantiskt att vara emo ändå?
Nu ska jag sova. Jag gillar inte den här sidan av dygnet. Inte alls.

My whole life waiting for the right time
to tell you how I feel.
You know I try to tell you that I need you
But here I am without you
I feel so lost, but what can I do?

Cause I know this love seems real
but I don't know how to feel.

We say goodbye in the pouring rain
and I break down as you walk away
Stay
Stay
Cause all my life I felt this way
but I could never find the words to say
Stay
Stay

Allright, everything is allright
since you came along
And before you I had nowhere to run to
and nothing to hold on to
I came so close to giving it up

And I wonder if you know
how it feels to let you go.

We say goodbye in the pouring rain
and I break down as you walk away
Stay
Stay
Cause all my life I felt this way
but I could never find the words to say
Stay
Stay

So change your mind
and say you're mine
Don't leave tonight.
Stay.


Emo eller inte. Jag älskar den här låten.

Nu är det så att verksamheten här blir lite eftersatt, men det får vi ta helt enkelt. Jag har en tenta att klara på måndasg, så jag ägnar mig mest åt invärtes sjukdomar nu. Älskar att läsa om njurarna och njursjukdomar. Läste hela kapitlet i boken idag, även fastän jag inte behövde. Kände mig som Blondinbella, jag "sög in informationen som en svamp" med andra ord. Nej, men älskar detta organ alltså. Dom är magic. För er icke medicininsatta: njurarna gör typ allt i kroppen. Man tror att hjärtat och hjärnan är de enda som är worth knowing, men njurarna alltså. Luvz them.

Och just det. Jag hade jeans för andra gången (hade låtit mer slagkraftigt med "första gången" men kan ju inte ljuga, hade faktiskt det redan i söndags) på fyra år idag. Benen känns omotiverat långa. Assnyggt är det. Enligt egen utsago, iallafall.

Nu ska jag läsa lite om hjärtsjukdomar. Inte alls lika triggande som njursjukdomar, men låt duga.

Idag brunchade jag mig igenom bakfyllan. Kan vara det bästa sättet att komma tillbaka till livet efter lite för mycket vin. Efteråt kände jag mig tio kilo tyngre. Och det gör jag förresten fortfarande. Trots detta utsatte jag mig för det livsfarliga - att gå in i ett provrum med två par jeans på armen. Det gick bra och ut kom jag med ett par jeans. Till detta adderades en tröja. Och ett halsband. Älskar att sprätta pengar när det är pengar som man har tjänat ihop. Kanske inte den bästa inställningen, men jag är glad iallafall.

Nu är jag asatrött i ögonen efter att ha suttit vid datorn alldeles för länge. Jag tror att jag har läst varenda blogg jag kan komma på. Så jag går och dricker cola och äter tic tacs istället. Peace.

Nu har jag gjort klart min uppgift som jag fick idag (och inte ska vara klar förrän någon gång nästa vecka), varit ute och sprungit och ätit (en nyttig för en gångs skull) middag. Älskar att vara duktig.

Undrar bara vad jag ska sysselsätta mig med nu. Är lite för rastlös för Vem vet mest. Kanske borde jag plugga lite mer. Äh, vi får se. Man kanske inte ska gå till överdrift.

Det känns som att något ska blåsa in genom fönstret vilken sekund som helst. Hatar det här vädret. Jag hade tänkt springa idag, men orkar inte riktigt när man blir dyngsur efter en minut. Så nu håller vi tummarna för att det blir uppehåll snart.

Nu kommer vi till det jobbiga. Hade tänkt komma igång med pluggandet redan för en timme sen, men det vill sig inte riktigt. istället lyssnar jag på Hurts och är sur över att min VFU-handledare inte svarar på mitt mail. Det är väl ändå det minsta man kan begära.

Nej, men nu skiter jag i det här och börjar plugga lite onkologi istället.

Jag har upptäckt dom här och kan inte riktigt lyssna på något annat just nu. Förutom Body talk pt.2 då.
Mina fötter är iskalla som vanligt. Undrar på riktigt när dom ska börja få lite blodcirkulation. Jag tränar och röker inte alls särskilt mycket. Kom igen, liksom. Men kanske har jag återigen förlorat i det naturliga urvalet. Det där med att vara vänsterhänt är verkligen en sådan grej. Idag när vi skulle lära oss att sätta PVK:er (för er icke sjukvårdsbevandrade: en infart som man kan ge läkemedel via) blev det problematiskt. Det är så jävla svårt för mig att se hur jag ska göra när jag gör allting tvärtom. Och när läraren säger att man ska sätta "vänster pekfinger på korken och dra ut med höger pekfinger och tumme" måste jag tänka tvärtom och så blir allting så förvirrat och jävligt. Kunde ju inte ens lära mig korsstygn i högstadiet på grund av det här (troligt att det var orsaken då). Men jag lärde mig att sätta PVK till slut iallafall. I ett underlägg och i en plastarm. Så hur det går på en riktigt människa återstår att se.

Nu ska jag börja avveckla verksamheten och hoppa till sängs. Något säger mig att jag inte alls kommer kunna sova inatt. Min hjärna och mitt hjärta är överaktivt.

Jag vill inte gå till tandläkaren idag. Har utvecklat en tandläkarskräck sen jag behövt göra om avtryck till min bettskena alltför många gånger. Det gör så jävla jävla jävla ont. Och avtrycksgrejen smakar så mycket metall att man tror att man håller på att svälja ett järnrör. Och sen när de ska dra ut den. Alltså. Jag dör bara jag tänker på det. De drar så hårt att det känns som att hela överkäken ska följa med. Jag gillar inte min tandläkare. Jag vill bara gå dit för att hon ska fixa min framtand (som har festat lite för hårt) och sen vill jag gå därifrån. Jag vill säga att jag skiter i att jag är så spänd i käkarna och huvudet att jag inte kan tänka, bara jag slipper. Men det kommer jag ju inte våga. Kommer snällt lägga mig i den där jävla stolen och sen gråta inombords. När jag går därifrån kommer jag som vanligt se ut som Jokern, då min mun av någon anledning är väldigt liten.
Åh, det gör ont redan nu.

Nä, men lite bilder på det här då?









(Och jag orkar inte ens skriva om det faktum att SD har kommit in i riksdagen. Det är helt enkelt en sorgens dag och jag tänker göra allt för att glömma bort det för stunden. Orkar inte vara ledsen)

Idag är bra dag, för att vara en söndag. Jag har kollat på en webföreläsning och faktiskt lyssnat och antecknat. Jag har även sprungit för första gången på fyra veckor och det gick hur bra som helst. Kändes som att jag knappt hade tappat någon kondition alls. Så jävla gött. Sen klädde jag på mig en blus som jag inte använt på åratal och ett par shorts till det som jag trodde skulle vara för små, men satt perfekt. Så jävla bra. Sen tog jag på mig ett par gamla högklackade och insåg att kilklackens intåg är ett hot mot evolutionen. Jag kan inte gå i vanliga högklackade längre. Kändes som att jag skulle falla ihop på väg till vallokalen. Och nu kommer vi ju osökt in på valet, igen. Det var så jävla härligt att rösta men så läskigt på samma gång. Kanske mest läskigt att alla verkade rösta blått i den där jävla lokalen. Men jag tycker iallafall att det känns skönt att få göra sin röst hörd. Och det känns så bra när man äntligen har kommit fram till vad man står för och vad man har för värderingar. Jag har varit förvirrad sedan jag lärde mig ordet politik. I ettan fick jag för mig att jag var för dödsstraff, till exempel. I sjuan-åttan gick jag runt med en ryggsäck med en SSU-pin, en LUF-pin och en Moderat-pin. Ni förstår förvirringen va?
Men nu har jag blivit vuxen och levt så pass länge att jag inser vad jag vill ha. Jag vill ha ett samhälle där alla hjälps åt. Där det råder solidaritet och ingen jävla jag klarar mig själv och skiter i andra-mentalitet. Ett samhälle där människors hälsa är viktigare än pengar. Och även fast jag tror att Alliansen kanske segrar ikväll, på grund av folks förvirring. Så äger vi dom nästa val. Det vet jag.

Den här bloggen? Så jävla tråkigt just nu. Jag är så upptagen med att tänka på valet och allt plugg. Hinner liksom inte sätta mig ner och klaga på att jag har gått upp i vikt eller att jag är bakfull. Jag är fast forward nu.

Men vi kanske borde prata lite om valet ändå? Jag ska rösta röd-grönt (om någon skulle ha missat det). Är feminist sen många år tillbaka men jag kan inte rösta på F!. Jag taktikröstar. Det må vara vidrigt men jag hoppas på att det går bra för dem ändå, utan min röst.

Så, nu går vi vidare till något viktigare. Min kändisspotting i Stockholm den här helgen. Först såg jag Kleerup på Le rouge (dog). Även Salvan (stureplansbloggare) var där och hans kompis (som figurerat i hans blogg). Igår så jag Nanna Helsén (Okej, en icke-kändis, men ändå), Rikard Olsson och Gudrun Schyman. Så jävla coolt då. Jag tänker att jag kanske ska flytta dit och bara livnära mig på att hänga runt alla kändisar. Vore så jävla gött.


Nu måste jag börja plugga om jag ska ha tid för quality time med mina tre bästisar ikväll (True blood, Gossip girl och Mad men).

Bis bald.

Måndagar alltså. Vilket slöseri på liv. Jag hatar dom. Är av någon anledning asful idag också. Håret är fult och ögonen trötta. Tjock känner jag mig också, omedvetet tydligen. Plockade nämligen på mig asmånga plagg i storlek 40 på H&M i tron om att det var rätt. Men det kanske var bra ändå. Hellre att kläderna är för stora i provhyttten, än för små. Och så regnar det och jag orkar inte ta tag i något plugg. Och inte heller var läraren där när jag skulle hämta ut min tenta. Jag skulle kunna hålla på i en evighet.

Inser nu att jag säkert bara är jävligt röksugen. Nikotinfri sedan i lördagseftermiddag. Det är så mycket jobbigare än vad man tror. Men vad spelar det för roll egentligen?

Nu ska jag göra en ansträngning till att bli lite finare och hoppas på att Carro vill ta en fika snart.

Förlåt bloggen, för att jag har försummat dig. Jag har varit busy living my life, som man snyggt brukar säga. Trots detta lever jag inte så mycket till liv just nu. Är trött på skolan fastän jag inte borde vara det och det beror på omtentan som hänger över mig. Och det faktum att jag ska göra min praktik i ENKÖPING i sex veckor. Fan vad jag ska gnälla över det här. För det får jag.
Men i övrigt är livet bra. Om man bortser från skolan, alltså. Spenderade fredagkvällen och hela gårdagen i Stockholm. Det är så jävla jävla skönt att slippa Uppsala och nationer och superfylla. Jag vill inte ha mer öl nu (inte förrän på onsdag, torsdag eller fredag). Igår låg jag i en säng till klockan fyra på eftermiddagen sen åkte jag in till stan och mötte upp mamma och pappa som hade bränt pengar på NK. Vi promenerade till Gamla stan (Alltså. Att gå genom drottninggatan och gamla stan = hemskt. Kanske inte ska klaga på turister när jag själv är en turist där, men come on. Trodde att jag var i någon öststat). (parentes 2: Och vad är grejen med gatumusikanterna?). Jag åt iallafall världens godaste pizza med parmaskinka, mozzarella och ruccola (sen när har det ett allmänintresse) och sen åkte vi hem. Bra, helt enkelt.

Nu önskar jag mest att jag var där igen och inte här i mitt rum som är i stort behov av en städning. Men det är väl bara att sätta igång då. Sen ska jag åka till mormor och fika.

Jag är expert på att bli melankolisk. Eller deppig. Jag är väldigt väldigt bra på att gå från ett bra humör till ett dåligt, helt enkelt. Jag har peppat utgång hela dagen idag och varit sugen på att gå ut till enda för en sekund sedan. Nu vill jag bara lägga mig under täcket och gråta. Okej, riktigt så illa är det inte. Har bara lite kläd- och hårångest. Tights eller strumpbyxor? Klänning eller tisha? Uppsatt eller utsläppt? Gah. Och jag vore ju inte mig lik om jag inte hade någon fysisk åkomma att oroa mig över. Mitt öga har sedan igår varit helt konstigt. Det är som att det är suddigt i det högra synfältet. Något  som stör. Det är säkert någon form av hypokondri blablabla men det är så jävla irriterande och jag orkar verkligen inte bli blind just nu. (Våga nu inte komma med några forum-länkar med information om helt spårade ögonsjukdomar som man kan ådra sig.)

Ja, men så var det med det då. En vanlig dag i mitt liv.

Nu inser jag helt plötsligt att jag förmodliigen mår som jag mår för att jag endast livnärt mig på två mackor idag. Dåligt, tråkigt och dumt. Så nu går jag och äter och sminkar upp mitt konstiga jävla öga (det andra också så klart).

Ses på Norrlands ikväll.

Ibland känns det ju bara som att allt skulle bli bättre om man gick ner tre kilo och fick finare hy. Att allt skulle bli mycket bättre om man hade en pojkvän och aldrig behövde somna ensam eller gå hem själv. Att allt skulle bli så mycket bättre om man hade lite mer pengar och en egen lägenhet. Att allt skulle bli bättre om allting var lite lite annorlunda från vad det är.

Ibland är det bara så. Att ingenting är bra som det är fastän man så gärna vill att det ska vara det.

Jag är ledsen, glad, trött, förvirrad och stressad. Ibland vore det väl ändå bäst att inte känna någonting alls? Men något jag har kommit fram till i mina åh så speciella grubblerier är att det finns så jävla många människor som inte uppskattar en för den man är. Människor som tar en för givet. Märker ingenting man gör eller försöker göra. Men de låtsas som om de gör det. It's some fucked up shit, i tell ya.  Jag ska börja uppskatta alla jag känner, ännu mer.

Nej, nu tänker jag äta min sista Happy hippo fastän jag inte alls förtjänar det och tänka på andra saker än njursvikt och trycksår. Herrå.

Den här söndagsångesten är vidrig. Jag sov till halv ett idag. Jag har aldrig sovit så länge självmant (typ). Fick ångest av att jag sovit bort halva dagen och låg därför kvar i sängen resten av dagen också, paralyserad. Imorgon börjar jag klockan åtta med ett seminarium. Jag är så fruktansvärt oförberedd men kan inte förmå mig till att göra något åt det. Det enda produktiva jag har gjort idag är att rensa min hotmail-inkorg på 52 olästa mail (måste nog ändra facebook-inställningarna) och tagit bort alla ovärda kontakter på min msn. Eftersom jag knappt använder det längre tänker jag att det iallafall kan vara lite mer exclusive. Eh.

Det här var bara ett livstecken. Jag måste fortsätta min ångest-hoppning (bar-hoppning är ett så mycket mer fungerande ord) med att packa min skolväska (tygpåse alltså, man är väl indie) och åtminstone läsa igenom mina anteckningar inför imorgon.

Jag är så jävla röksugen just nu. Vet inte om det är fysiskt, psykiskt eller både och. Men mitt liv skulle guldkantas om jag fick röka nu. Så är det bara. Men som mina favorittjejer P och Anna Hibbs säger: this too shall pass.

Så jag tar väl en prilla och drar ut och kör några varv med PV:n.

Jag har tömt min iphone på the latest newz, så varsågoda:





Jag peppade i flera dagar för att se isbjörnarna på Berlin zoo. Vi letade efter dem hela dagen och när vi till slut hittade dem dog min kamera. Precis. Och iPhone 3G har som bekant ingen zoom. Det enda tillfället i mitt liv so far som det hade känts berättigat att skrika ut "epic failure".



Om det är något jag skulle kunna tänka mig att bli tjock av, är det Happy hippo. Ska nog satsa på att börja importera det till Sverige.



Min nya jacka. Vill bara att alla dagar ska vara höstdagar nu.





Igår. Ganska sliten. Kände förkylningen komma.



Idag. Bortom all räddning.



FYI: Det börjar, vad jag tror är, en bra serie på Svt1 ikväll. Hung heter den. Klockan 22. Bara för att jag är så schyst.

Det är helt galet hur förkyld jag är. Min näsa rinner konstant. På riktigt. När jag skriver det här måste jag göra avbrott var trettionde sekund för att snyta mig. Hemskt är det. Något som är ännu mer hemskt att jag hade massvis med saker att göra idag, som nu inte blir gjorda eftersom jag är så upptagen med den här förkylningen. Jag skulle ha hämtat ut min tenta på Akademiska, lämnat tillbaka en tröja, gått till systemet och köpt kurslitteratur. Nu får det tryggt vänta. Jävligt dåligt. Dessutom borde jag ta tag i mig själv och plugga lite. Jag har en uppgift som ska vara klar till på måndag och jag har ingen lust att göra den i helgen. Men jag är ju så ömklig och sjuk. Ska man inte få chilla då?

Well, ich don't know. Det enda jag vet är att jag måste borsta tänderna nu.

Jag är hemma från skolan idag och ägnar mig åt diverse aktiviteter. Aktiviteter som till exempel att ligga i sängen och ha ont i huvudet och ta slut på allt papper i världen genom att snyta mig hela hela tiden. Och så tänker jag på hur mycket man formas av sin omgivning. Man är som sina vänner. Man delar skämt och uttryck och erfarenheter. Man är sig själv när man är med sina egna men man är också någonting som man delar. Man använder vissa uttryck när man är med vissa människor. Uttryck som man har gemensamt.
Men så träffar man någon som inte är som en själv. Som man inte delar uttryck eller erfarenheter med. Man blir lämnad till att stå på egna ben. Man måste vara sig själv helt själv. Och det är så jävla svårt. Det är så jävla svårt att veta exakt vem man är och hur man är utan att någon hjälper en på traven.



Herregud. Ska jag skicka in det här till KP eller?