Divide et impera

Världens tråkigaste kväll är vad det är.
Men snart är det slut och imorgon är det söndag.
Partydagen.
Jag ser på Cribs och undrar varför det finns så jäkla många konstiga människor.
Är alla samlade i USA eller finns det fler av dem?
En töntig sångare från en töntigt töntrockband som har tjugo töntiga fyrhjulingar.
Jävla tönt.
En fjortonårig skate-kille som har en svindyr bil som han inte ens får köra. Han får
inte ens övningsköra än. Tönt.

Jävligt mycket matångest idag.
Jag hatar det.
Nej, ingen emoblogg här inte.
Jag har bara så tråkigt.
Ack så tråkigt.

Jag hittade en cigarett i min väska.
Det är de små sakerna i livet som bringar lycka.
Dags för lite hederligt rökande.

/

Jag är så arg just nu. Och ledsen. Om någon skulle göra
något som inte föll mig i smaken just nu så skulle jag förmodligen börja gråta.
Det är nog Pms som spökar. Och tanken på det gör mig om möjligen ännu mer arg.
Alla är upptagna ikväll och jag är ensam hemma med en bror som har skurit sig i fingret
och upprepar ordet 'fitta' var tionde sekund.

Jag är jävligt röksugen också. Men jag orkar verkligen inte ta mig
iväg och köpa cigaretter. Jag orkar inte.
Nu ska jag gå och slå huvudet i väggen eller liknande.

Det här blev bara en jävligt tråkig sammansättning av betydelselösa ord.
Det kommer bättre inlägg. Trust me, I'm white.


/

Jag börjar se att ganska obehagligt mönster.
Nämligen att jag alltid pratar om det här jäkla bloggandet när jag är full.
Antingen tvingar jag folk att läsa bloggen eller så pratar jag bara om vad jag har
skrivit i den. Det är sjukt. Men det är ju ett bevis på att den är precis som mitt barn.
Jag skryter om den, tycker att den är fin och bra vad den än gör mot mig.
Jag hatar det. Jag har alltid hatat bloggare och bloggar. Det värsta jag vet är
folk som försöker marknadsföra sina hela värdelösa bloggar som handlar
om vad de åt till frukost eller vilken film de ska se på bio ikväll. Jag känner ett
enormt avsky inför det. Varför skulle jag bry mig? Och egentligen. Varför skulle
ni bry er om vad jag skriver just nu?
Jag tror att det finns två sätt att läsa bloggar.
Antingen är man Blondinbella-läsaren:  Man läser otaliga bloggar och engagerar sig
djupt i andra människors liv, speciellt Blondinbellas. Antingen engagerar man sig genom att
hata personen i fråga
och sitta och spamma den med elaka kommentarer dagarna i ända. Eller så är man
en såndär jobbig jävel som skriver femton kommentarer om dagen som lyder "Men gud, ni är
bara så jävla avundsjuka". Är man Blondinbellaläsaren läser man alltså och tar till sig. (Om jag
trots min objektiva teori får vara lite subjektiv skulle jag säga att Blodinbellaläsaren är en imbecill)
Sedan har vi det andra sättet att läsa bloggar.
Schulman-läsaren: Man läser i ren förströelse och bryr sig om det som man bör bry sig om. Man dissar tyst för sig själv bloggskrivarens försök till att då och då vara lite rolig. Man läser trots att man egentligen inte vill.

Det är så det är.
Jag är Schulmanläsaren. Enligt min egen åsikt iallafall.
Det finns några jobbiga Blondinbellaläsare som härjar i min blogg.
Mitt råd till er: Ät skit och dö.

På återseende

Satt inte vid datorn på hela dagen igår.
Därför har jag sjukt mycket att göra idag. Detta är ett heltidsjobb.
Har knappt plöjt igenom hälften av alla bloggar och har redan fått sittsår. Nästan.
Måste även kolla igenom hela bilddagboken och läsa lite nördiga forum.
Kanske lite tyska wikipedia också.
Hur ska jag hinna? Jag vill egentligen bara duscha.
När jag är bakis brukar jag sitta på golvet i duschen.
Men idag måste jag visa mig stark. Både inför mig själv och
mina föräldrar. Jag är inte bakis alls.
 Jag kan flyga, jag är inte rädd.

Har kollat på andra avenyn hela morgonen och ätit kött.
 Rostbiff alltså. Jag är fräsch.
Mina föräldrar lever i tron om att jag var hemma hos Lisa och såg på film igår.
De tror även att jag var hos Astrid och såg på film i onsdags.
Detta stämmer självfallet inte. Mina levnadsvanor har dalat så mycket att jag numera måste
ljuga för mina föräldrar för att de inte ska tro att jag är "på väg utför", som de så fint uttrycker det.
Igår var det dock inte planerat. Vi ville inte gå ut.
 Men sedan insåg vi att Tjenare kungen inte alls var särskilt bra och att folkölen i kylen behövde drickas upp. Behöver jag berätta var kvällen slutade? Pärlan for sure.
Jävligt värd kväll. Men alla historier har ju sina nedgångar, alla rosor har sina taggar, ni vet.
Jag syftar på att packet, grabbarna grus, dissade efterfesten. Jag hatar dem. Jag hatar dem som vanligt.
Okej, hata är ett starkt ord. Men jag är besviken. Djupt besviken.
Jag älskar att upprepa alla mina ord i små korta meningar. Det är jävligt effektivt. Jävligt effektivt. Ni vet.
Sen är det bra att skriva "ni vet" också.
Det är som om jag är er boss. Er alldeles egen Don Corleone. Jag äger er som i min lilla ask när jag säger "ni vet" sådär coolt. Jag är cool idag.
 På måndag börjar min vita månad. Jag vet inte alls hur det ska gå.
 Men det måste helt enkelt gå. Jag ska träna och bli fit till studenten.
 Alla känner ju till den gyllene regeln; Man får inte vara tjock när man tar studenten.
Det bara är så.

Nu ska jag äta avocado.
Jag får inte längre bakisäta riktigt fett.
Chips och så alltså. Nu får jag bara äta avocado.
Det här är fan inte livet på en pinne, det kan jag säga.

Jag brukar ofta längta till den dagen då jag ska flytta hemifrån.
Länge sitter jag och tänker på allt jag ska göra då.
Röka vid köksbordet, dricka vin på måndagar, hoppa över middagen
ibland och såntdär som man gör när man är fri.
Men ju mer jag tänker på vuxenlivet desto räddare blir jag.
Jag har inte ens ett sommarjobb. Om några dagar ska jag ha sökt
in till universitetet och jag vet inte vad jag ska välja.
Sedan ska jag förmodligen plugga till logoped i fyra långa år.
Tänk om jag ändrar mig sedan? Tänk om det egentligen är meningen
att jag ska bli författare eller radiopratare.
Jag skulle väldigt gärna bli radiopratare. Inte tv-kändis.
Radio skulle passa mig utmärkt. Jag älskar att höras men hatar
att synas. Och jag är ju rätt rolig och ganska intelligent.
Jag skulle gärna ha ett radioprogram om hypokondri. Eller om hajar.
Eller bara om livet i allmänhet. Allt mellan hypokondrin och hajarna.
Och så är det det där med pengarna. Tänk om man aldrig får något jobb?
Tänk om jag utbildar mig till logoped men inte alls passar som det. Alla som
ska anställa mig backar några meter och hänvisar till Icas kassa?
Bara för att man har en faktisk utbildning och har klarat alla tentor så är ju
det ingen garanti för att man passar för yrket.
Och egentligen vill jag nog inte bli logoped. Men jag intalar mig det för att det
känns mindre nördigt än lingvistiker. Men lingvistik är nog det jag helst av allt skulle
vilja jobba med. Tänk att sitta nedgrävd i gamla böcker hela dagarna och bara ägna
sig åt språk. Dricka lite kaffe och röka lite cigaretter också.
Eller så kanske man bara ska leva på systemet och gå på A-kassa och skaffa
fem äckliga barn så att man får fem barnbidrag?
Nej, inga jävla barn. Men A-kassan känns helt okej.

Jag brukar aldrig vara illamående när jag är bakis. Nästan aldrig, iallafall.
Tvärtom brukar jag kunna äta för fem personer.
Men idag. Idag känns det som att jag spy upp allt vad jag innehåller.
Och då slog det mig att jag inte har ätit något sedan viktväktarmiddagen jag åt
igår. Och om jag då skulle spy nu så skulle det förmodligen bli gallspya.
Är det något jag hatar så är det att spy galla. När det svider sådär förjävligt i halsen
och det enda som kommer upp är någon sorts gul vätska. Galla suger.
Därför åt jag två mackor. För att kunna spy upp dem om jag skulle behöva spy.
Två jätteäckliga mackor som jag tvingade i mig trots mitt illamående.
Och nu är jag inte spyfärdig längre. Bara sjukligt illamående. Såntdär illamående
som bara är. Det gör ingenting. Inga flodvågor i magen eller i svaljet. Ingenting.
Det bara är där och stör.
Vad ska jag ta mig till nu?
Jag ska ju äta våfflor hos mormor men det kommer inte gå om det ska vara såhär.
Jävla skitgrejer.

Men jag är väl inte den som är den.
En halvtimmes kalldusch kanske hjälper? Jag gör ett försök.

/

Idag har jag bröstsmärtor och jättesvårt att andas.
Jag förstår ingenting. Det känns lite läskigt.
Astmamedicinen vill inte fungerar. Hjälp? Någon?

Igår blev det Upplands och Palermo.
Ascool förfest i G-sunda också. Ni vet hur det är i hooden.
Bara sådär ascoolt.

Jag måste vila. Jag vill bara dö idag.
Ska åka till mormor och äta våfflor.
Score

Jag är chockad över att den här dagen faktiskt börjar lida mot sitt slut.
Trodde aldrig att det skulle hända. Jag har legat i soffan och sett på amerikanska
sitcomserier sedan två-tiden. Ätit jättemycket har jag också gjort. Godis, chips, mackor och
sådär. Känns inte jättebra.
Men inget känns bra när man är bakis. Det är bara att gilla läget och hoppas på bättre
lycka nästa gång.
Jag är i någon sorts konstig trött-trans så jag har faktiskt ingen stor koll på vad jag skriver.
Känns mer som att det är mina fingrar som skriver än min hjärna.
Fan vad poetisk jag är ibland. Det här med att man skriver med hjärnan. För det gör man ju, eller hur?
Fast rent tekniskt sett så skriver man ju med fingrarna. Fast det är min hjärna som talar om för mina
fingrar vad de ska skriva. Det är ett fint samarbete. Jag gillar't.

Jag lyssnar på Regina Spektor och avundas hennes röst.
Jag är lite ledsen över att jag inte utrustades med en fin sångröst.
Det enda jag fick som jag är nöjd med är långa ben.
Men inget mer. Osynliga ögonbryn, stora fötter och övervikt?
Jag är inte bitter.
Nej, jag är fan inte bitter.

/

Visst blir man bitter när tekniken sviker en?
Jag hör till dem som inte kan hantera ilskan över när saker och ting inte
fungerar som det ska.
Satt för en kvart sedan i lugn och ro och läste lite bloggar och lyssnade på musik.
Och så plötsligt, helt utan förvarning, bestämmer sig min skärm för att ställa in sig
på något slags viloläge. Det är underligt. För jag har ingen vilolägesknapp som endast
gäller för skärmen. Utan kommer man åt den så ställer sig även datorn in på viloläge
men så var inte fallet. Jag provade självklart med att stänga av skärmen och sedan sätta på den
igen. Men icke. Kollade så att sladden satt i ordentligt vilket den gjorde. Slog lite på tangentbordet
för att jag var sur också. Till slut drog jag ur sladden till skärmen ur datorn och fixade och trixade lite.
Et voilá. Sen var skärmen igång igen. Frid och fröjd tänkte jag. När jag satte mig framför datorn för att logga
in på min användare. Ja, då händer inget. Nada, nichts. Då hade tydligen musen bestämt sig för att krångla. Bara helt jävla död. Drog ur sladden, satte i sladden. Ingenting fungerade. Sen kastade jag musen i skrivbordet några gånger
och skrek "jävla skitcp". Sedan satte jag i sladden i datorn igen och då fungerade den.
Det är underligt. Ibland tror jag att det spökar. Ett litet datorspöke som bara finns för att jävlas
med mig och min dator.

När jag åt makaroner framför tv:n var det inget annat att se på än Momento.
Hade ingen lust att se en dokumentär om tre hockeyspelare från Örnsköldsvik på ettan.
Momento är ännu ett såntdär ring-in-och-vinn-program med uppenbart dumma tjejer till programledare. Det där måste för övrigt vara ett säljknep. Men det värsta är inte de dumma tjejerna till programledare. Det värsta är idioterna som ringer in. Ett ord, fem bokstäver. LU _ _ A. Det är ett verb. Och det är inte luska eller lunka. Texten som informerar med att det varken är luska eller lunka syns hela tiden i bild. Folk ringer in och säger "Lunka". Några ytterligare personer ringer in och säger "Luska".
Folk är idioter.

Den här dagen ser inte ut att bli särskilt rolig.
För det första är jag sjukt bakis och kämpar febrilt för att hålla tillbaka en misstänkt kastspya.
Jag hetsåt just makaroner. Det var inte ens gott.
För det andra så har mina höfter blivit massakerade. Jag kan inte ens gå.
Om det är någon som har några funderingar kring varför jag nästan har bragts om livet
kan ni ringa David. Han har svaret ni söker.
Som om det inte vore nog så har min ena hand fastnat i något sorts spasm-ryck och vägrar
att lyda mina order. Därför tar det väldigt lång tid att skriva. Skitgrejer.

Igår drack vi folköl och såg på Andra avenyn. Jävlar vad spännande det var.
Dock svårt att hålla fokus på ett tv-program när man börjar bli full och bara
vill lyssna på Die Mauer.
Sedan blev det en all nighter på pärlan och obligatorisk efterfest hos Partymeistern.
Mamma säger att det är ohälsosamt att dricka öl på en måndag.
Pappa tycker inte synd om mig trots att jag inte kan gå.
Felix har spytt på mitt golv.

Jag vet inte varför allting har blivit så tråkigt.
I min blogg alltså. Men misströsta inte.
Jag kommer tillbaka. Nästa inlägg ska få
handla om "Momento".

/

Nu lyssnar jag på Jens Lekman och dricker vatten. Litervis med vatten, som om
det vore en tävling nästan. Vet inte riktigt varför jag dricker vatten. Jag är inte direkt
törstig. Men det är lite som ett nyttigt tidsfördriv.
Om en timme kommer Astrid och Partymeistern hit. Då ska vi dricka folköl och lyssna
på What is love med Haddaway. Kanske lite Ebba Grön också. Det återväcker minnen
från sjuan. Åh, vad arg man var. Arg på allting. Jag var jättearg på staten. Jättejättearg fastän
jag knappt visste vad staten innebar. Jag var väl kanske inte den vassaste kniven i lådan på den
tiden. Men nu sjunger vi på Ebbalåtar i ren nostalgi och känner oss vuxna fast vi inte ens får gå
på systembolaget.
Idag köpte jag folkis på Willys. Ingen legkoll.
Jag kände mig nästan mäktig när jag stod där med mitt sexpack Pripps blå för 47.90.
Pappa tyckte att det var pinsamt att jag köpte folköl på en måndag. Jag förklarade
att det handlade om något som han inte förstod.

Nu ska jag dricka mer vatten.

/

Igår såg vi på två dåliga skräckfilmer hos gabi. Dock blev vi rädda ändå trots Emmas ivriga analyserande
av filmen. Hon var nämligen väldigt fascinerad av Australiens klimat.
För övrigt kom jag att tänka på ett roligt citat. Men det är svårt att presentera citat i skrift ibland.
Det var iallafall väldigt kul. Bara sådär i förbifarten.
Jag sov över hos gabi eftersom hon inte vågade sova själv och jag inte vågade gå hem.
Skräckfilmerna satte djupa spår i oss. Vädret idag är kanske inte vad man önskat sig men med
lite öl så tror jag ändå att man överlever. Det gör man alltid.
Jag är hungrig men vi har bara godis hemma. Känns bra.

(Om någon mot förmodan skriver till mig på msn och jag inte svarar så beror
det på att msn spelar mig ett spratt. Och förmodligen er också. Är ärendet alarmerande
får ni helt enkelt ringa)

(Ja, jag säger bara såhär för att någonstans intala mig själv att jag är populär)

(Fan vad töntigt det är med parenteser)

Världens längsta powerwalk. Mina lår är numera färgade i en nyans av rött.
Men det är väl så det ska vara på vintern, egentligen.
Nu är jag uttråkad. Astrid svarar inte på sin mobil. Hon är nog upptagen.
Jag hoppas att hon ringer snart. Jag orkar inte ha tråkigt idag.

Äsch.

Satte mig framför datorn och tänkte:
"Vad skönt att klockan inte är så mycket. Ingen kommer vara inne på msn
så jag kan sitta och läsa alla bloggar helt ostört"
Jahaja, trodde jag alltså. Ingen av de bloggar jag läser är uppdaterade sen
igår kväll. Fy farao. Det skär i hjärtat. Vad ska jag nu göra? Blir väl till att kolla
veckans väder på SMHI och planera in kvällens tv-program på tv.nu.

Snart ska jag gå ut på en välbehövlig powerwalk. Det är snö och sol.
Vilken fin kombo. Förhoppningsvis vill Astan träffa mig senare idag.
Har caféer öppet idag? Känns ju faktiskt som att de borde ha öppet.
Jag har inte rökt sen i förrgår. Istället har jag snott snus av pappa
och det hjälper inte. Har också försökt dämpa suget med choklad.
Fungerar inte heller.
Jag får helt enkelt ge mig ut och köpa snart. Men igår var jag alldeles
för bakis för att ens tänka på att gå utanför dörren.

Åh. Fan vad jag blev sugen på kaffe och en cigarett nu.
Jag hoppas på att Lions är öppet idag. Snälla?

/

Idag mår jag riktigt dåligt.
Vaknade först vid åtta och lutade mig över sängkanten och trotsade
en kastspya. Klunkade vatten och somnade om.
Gick upp vid tio för att hetsäta lite frukost och sedan få akut illamående
som följd. Gick och la mig och somnade om till ungefär klockan två.
Såg sedan på Andra avenyn och skattade mig lycklig att jag inte är en
värdelös b-skådespelare utan istället en bakfull tjej.
Nu har jag ätit stora mängder påskmat och godis. Jag mår fortfarande
lika dåligt. Kollade igenom kameran och upptäckte väldigt fula bilder.
Ibland  förstår jag varför vissa människor väljer att inte bruka alkohol.
Man blir ju så jävla ful. Man kan varken hålla ögonen eller armarna i styr.
Själv har jag extremt svårt med ögonen. Svänger åt alla olika håll. Oftast
krockar de i mitten.

Om tio minuter börjar det någon svensk film på ettan. Kanske kan vara värt
ett försök. Kanske ska jag äta något mer. Det är ju ändå påsk. Då kan man
varken vara nykter eller hälsosam.
Pappa sitter i vardagsrummet och tror att han är Freddie Mercury. Morfar pratar
om skogspromenader och bilar. Mormor vägrar dricka mer vin. Mamma pratar om parkeringsplatser.
Vilket jävla kalas alltså. Bäst man stänger dörren och drar täcket över huvudet.

/

Ibland säger folk att jag är bortskämd. Jag brukar alltid protestera.
Men idag känner jag mig faktiskt lite bortskämd. Jag har hört att sådant är
karaktärsdanande. På ett dåligt sätt. Men alla vet ju att jag är en hyvens tjej.
Anledningen till varför jag känner mig bortskämd just idag är att i förrgår pratade
jag med min far och sa "pappa, istället för påskägg, kan jag inte få en påskpeng då?"
Han svarade att det gick bra och vips så fick jag 200 kronor extra på kontot.
Igår handlade jag en fin klänning för 300 vilket resulterade i att min ekonomi var tillbaka
i botten igen. Idag frågade jag åter min far om han hade lust att betala min buss till storvreta
och lite mat. Han svarade ja, och sen pratade vi inte mer om det.
Men så alldeles nyss så kom han in i mitt rum och sa "Amanda, jag för över 500 kronor till dig
i påskpresent" jag svarade "Men det har jag ju redan fått?" "Äsch" svarade pappa och vips så är
jag 500 kronor rikare. Imorgon ska vi gå och köpa nya träningsskor.
Min pappa är snäll. När jag får barn ska jag bli som honom.
Men man får inte släppa på plånboken alltför mycket, för då kan det lätt hända en olycka.

Nu ska jag städa mitt brutalt äckliga rum och sedan försöka ta mig ut och springa.

(Hoppas det här inlägget var lite provocerande och töntigt)

/

Idag åt jag citronpasta till middag. Det var inte ett försök till nyskapande utan
pappa såg helt enkelt fel på förpackningen. Det var rätt gott. Kände mig lite
speciell när jag satt där och snurrade spaghettin på min gaffel och tänkte "här
sitter jag och äter citronpasta". Vid matbordet förde pastan in oss på ämnet nyskapande
mat och råvaror. Vi kom fram till att Uppsala ligger väldigt långt efter om man jämför med
storstäder som Stockholm och Göteborg. Vi har inte ens en riktig saluhall. Jag förstår inte
riktigt varför vi inte satsar på annan handel än klädaffärer och elektronikaffärer. Sedan berättade
pappa om sin smörgås han åt i Östermalmshallen för hundra kronor. Då ville jag inte prata om
det längre. En jävla smörgås för hundra kronor? Någon måtta får det vara.

Har suttit och klurat ett tag på något intressant att skriva om. Men det kommer inte.
Förut var jag ju Slobodan from Russia nu är jag bara Amanda från Uppsala.
Skulle kanske kunna gå som Slobodan på festen imorgon? Omväxling förnöjer.
För att citera mig själv en sen kväll på Orange (tänk dig citatet med väldigt mycket fylle-sludder
och skelande ögon), "Jag ska säga en sak. Jag är en man instängd i en kvinnokropp"
Sedan antar jag att jag pratade om CS och Turtles också. Det är ju konstigt att jag själv skapar
stereotyper och inte tillåter mig själv att gilla sådant bara för att jag är tjej.
Men sådant händer bara när jag är full. Jag lovar.
Det ligger dock inte så mycket sanning i det jag sa. Jag är en glad tjej på 18 vårar. Det vet ni ju.
Men ibland är det skönt att ha Slobodan med sig. Han är snäll.
När vi ändå pratar om Slobodan:

Nu är det lov. Mördarveckan över.
Lite ångest över att jag skolkade från både EngelskaC-lektionen och tyskan.
Men ibland får man faktiskt vara lite ung och rebellisk. Det är inte kul att vara
pluggis och moraltant hela tiden. Tro det eller ej.

Idag köpte jag en klänning jag inte hade råd med.
Dock betalade mamma och pappa 2/3 av den.
Men är man fattig så är man.
Imorgon är det fest och ingen kan vara mer taggad än mig.
Kiren och ölen ligger i kylen och väntar på mig.

Jag har faktiskt inget riktigt intressant att skriva om.
Jag har inte heller något ointressant att skriva om på
ett intressant sätt. Det är helt enkelt kört.
Jag återkommer när jag har kommit på något storslaget.

/

En bild som jag gillar för att den är lite skitig på något sätt.
Och så gillar jag vinkeln. Jag brukar inte motivera varför jag lägger upp bilder.
Men nu gör jag det, så tacka och ta emot.
Ni får gärna tycka om den. Eller hata den för all del.

Temadagen idag fick faktiskt bra. De som deltog verkade uppskatta det.
Iallafall till viss mån. Nu är projektarbetet över. Känns jävligt bra.
Filosofitentan skev jag klart för en timme sen. Jag är inte alls nöjd, men
det är nog svårt att bli riktigt nöjd. Ett prov är ju en helt annan sak. Man skriver,
får ont i handen och börjar bli röksugen, man går ut därifrån och man tänker inte
mer på det förrän man får tillbaka provet. Med inlämningsuppgifter är det ju en hel jäkla
process innan man blir klar. Först ska man tänka, sedan skriva, sedan korrigera. Sedan
sitter man där i timmar och stoppar in småord och formulerar och har sig. När man
sedan får tillbaka den och får betyg på den undrar man om just alla dessa detaljer gjorde
någon skillnad.

Förutom sprängande huvudvärk är allting riktigt bra. Om tjugo minuter är det Gilmore
girls som följs av OC. Jag vet inte varför men jag har inget liv längre. Jag har alltid så mycket
tid över om man räknar bort den tid jag lägger på skolarbete. Imorgon ska jag iallafall träffa Z och
det är ju ett tecken, om än litet, på att mitt sociala liv inte är helt ur spel.
På fredag blir det pepp hos P. Jag ska dricka kir och minnas sommaren då vi drack det i plastglas
och ångrade in mot natten att vi inte tog med oss en extra tröja. Eller så blir det inte riktigt så poetiskt.

Det börjar våras för studenten och obligatoriet är ju att man sitter och letar efter studentklänningar.
Forever21.com har ungefär 30 klänningar som jag vill ha.
Känns lite oöverkomligt.
Men jag gillar den här. Kanske lite väl enkel. Men jag gillar den ändå.




Dags för att mätta hungern med lite kaffe.
P to the eace.

/

Tight tidsschema ikväll alltså.
Hade tänkt att jag skulle byta om till pyjamas och borsta tänderna mellan 20.50 och 21.00.
Men nej, det funkar inte ikväll alltså.
Nu får jag helt enkelt springa in i badrummet under första reklampausen i "The starter wife". En helt fullkomligt värdelös serie. Känns lite som en blandning av OC och Desperate Housewives. (Känns ju inte riktigt bra att jag dra paralleller mellan amerikanska tv-serier som någon annan jävla Jay Leno)

Imorgon blir det humordag för hela slanten. Vi har byggt scen hela dagen
och jag har fått äran att inleda. Funderar lite på att ramla när jag går på scenen.
Skulle ju vara en bra icebreaker. Men jag vet inte. Känns inte riktigt hundra alltså.
Är rädd för att publiken inte vågar skratta utan istället känner ett enormt medlidande
för mig och kör hundögon på det hela. Å andra sidan är det inte jag som ska vara rolig,
det är det Johan Ståhl som ska stå för. Jag hoppas att han är det annars kommer alla
mina förväntningar rinna som sand i ett timglas. (En liten parallell till Våra bästa år; "Like sand
through the hour glass, so are the days of our lives")

Två minuter tills "The starter wife" börjar. Måste försöka hinna byta till pyjamas åtminstone,
annars känns det inte rätt. Undrar om det är det här som psykologerna kallar för tvångstankar..

/

Bilddagboken.se - min oas. Vad har hänt?
De försöker av någon anledning fräscha upp designen på hemsidan lite.
Det går inte hem. Det är så sjukt fult och som alltid så klarar inte deras servrar
av det är mycket folk som är inne. Jag känner ett litet sug efter att bojkotta hela skiten.
Men samtidigt så är det världens smartaste idé, iallafall grundidén med att ladda upp bilder
i kronologisk ordning för en bred publik.
Det är mysigt att sitta och vara nostalgisk över sommarbilder eller våndas över hur fula ögonbryn
man hade 2005.
Men nu kan jag inte tänka mig att det kommer bli mysigt igen.
Det känns exakt som Lunarstorm. Stort och klumpigt och inte alls särskilt effektivt.
Idioti är vad det är.

Jag mår illa efter köttfärsås och sallad. Mest sallad.
Men jättedålig kombo. Klunkade tre glas vatten.
Det liksom skvalpar när jag går. Får en känsla av att
det skulle rinna ut om jag ställde mig på händer.
Jävligt röksugen är jag också. Men jag orkar inte.
Ikväll vill jag bara ingenting. Jag känner mig liten och vill
att mamma eller pappa ska se mig. Men det gör de inte.
Tur att jag har Felix.

/ Hasse Aro

Nu har jag suttit fastklistrad här sedan klockan tre. Inte på grund av bloggar eller Facebook. Nej, på grund av den där ondskefulla filosofitentan. Under dessa tre timmar har jag förmodligen skrivit ordet "existentialism" femtio gånger. Förutom ångest har jag drabbats av nackspärr och ryggont. Men utöver detta är allting rätt bra. Ikväll börjar 100 höjdare med Filip och Fredrik. Jag och populärkulturen rider igen - som jag brukar säga.

Det som försvårar min mentala kapacitet just nu är brist på energi.
Dietveckor for shizzle. Are you in or are you out?
Jag är in som fan.

Jag blöder visst näsblod upptäckte jag nu.
Inte forsande, men lite lätt pårlande ned mot läppen.
Äckligt, nu ska jag stoppa papper i näsan sådär som man gör.
Kan ju låtsas att jag varit med om något coolt slagsmål.

/

Är nyss hemkommen från cirka fem timmars projektarbetande.
Inom de där fem timmarna lyckades vi klämma in lite pizzaätande och youtubande också.
Jag och carro fick ta på oss äran att gå ner till Pärlan och beställa pizza.
Detta framkallade viss ångest eftersom det inte är ofta man är där nykter. Det är inte
ofta man är där på en söndag klockan fem heller. Föga förvånande var det att det satt ett
gäng a-lagare där och drack öl och löste korsord.
Projektarbetet är på uppgång. På onsdag smäller det. Sen är det över. Känns jävligt skönt.
Dock är denna vecka inte att leka med. Imorgon ska jag ägna dagen åt att skriva klart filosofitentan.
På tisdag har vi möte med handledare klockan nio, möte med studierektor runt lunch och sedan scenbyggning 16.30. Ska även försöka klämma in ett träningspass där emellan och förbereda ett tal till engelskan tills på onsdag. Jag har ingen aning om hur detta ska gå till. Är det någon gång man kommer gå in i väggen så är det väl nu.

För övrigt har jag funderat på om man kan vara kär i någon man aldrig har träffat.
Om man kan det så är jag kär i Björn Gustafsson. På riktigt.
Ett äkta teenage-crush är vad det är. Och här sitter jag som en annan Linnea Pettersson och blandar
engelska uttryck med svenska.

Om några minuter är Magnus Betnér med i parlamentet.
Icke att missa.


//

Är nyss hemkommen från cirka fem timmars projektarbetande.
Inom de där fem timmarna lyckades vi klämma in lite pizzaätande och youtubande också.
Jag och carro fick ta på oss äran att gå ner till Pärlan och beställa pizza.
Detta framkallade viss ångest eftersom det inte är ofta man är där nykter. Det är inte
ofta man är där på en söndag klockan fem heller. Föga förvånande var det att det satt ett
gäng a-lagare där och drack öl och löste korsord.
Projektarbetet är på uppgång. På onsdag smäller det. Sen är det över. Känns jävligt skönt.
Dock är denna vecka inte att leka med. Imorgon ska jag ägna dagen åt att skriva klart filosofitentan.
På tisdag har vi möte med handledare klockan nio, möte med studierektor runt lunch och sedan scenbyggning 16.30. Ska även försöka klämma in ett träningspass där emellan och förbereda ett tal till engelskan tills på onsdag. Jag har ingen aning om hur detta ska gå till. Är det någon gång man kommer gå in i väggen så är det väl nu.

För övrigt har jag funderat på om man kan vara kär i någon man aldrig har träffat.
Om man kan det så är jag kär i Björn Gustafsson. På riktigt.
Ett äkta teenage-crush är vad det är. Och här sitter jag som en annan Linnea Pettersson och blandar
engelska uttryck med svenska.

Om några minuter är Magnus Betnér med i parlamentet.
Icke att missa.


//

Har precis skrivit klart halva tentan om det goda livet.
Fast egentligen är den inte alls klar eftersom jag irrade bort mig totalt
i slutet och struntade i att besvara själva syftet med det hela.
Jag får nog ställa allt till rätta när min hjärna är med i matchen igen.
Har inte rökt sedan i fredags vilket resulterar i ett starkt röksug.
Snart ska jag gå ut och meka en feting, som vi brukar säga.
Om en halvtimme ska jag vara hos Gabi, kanske är det dags
att börja förflytta sig härifrån.
Idag är jag väldigt väldigt ful. Jag hoppas att jag inte träffar någon
på vägen.
Mitt ansikte är som sagt massakerat och jag vet inte vad som hände
när jag klädde på mig idag, men jag har iallafall väldigt konstiga kläder.
Inte alls snygga, men jävligt sköna.
Det känns lite som att jag är full, hoppas att jag inte skelar idag igen.

På återseende.

/

Det är frågan vi alla ställer oss. Kanske.
Jag ska åtminstone försöka besvara den i min filosofitenta.
Och så ska jag förmodligen skriva om det goda livet.
Jag blir stressad över bara tanken. Jag är nog inte så bra på
att filosofera när jag måste filosofera över ett redan bestämt ämne.
Det här kan gå hur dåligt som helst. Men jag hoppas på ett VG åtminstone.
Den som lever får se.

Som så många andra har jag drabbats av någon slags epidemi av finnar.
Min panna ser ut som ett rödljus. Min haka ser mest ut som ett slagfält.
Blodig massdöd.

Men jag har faktiskt inte tid med det här egentligen.
Måste läsa, läsa, läsa. Och läsa.

/

Om tio minuter är det melodifestivalen. Vilket betyder Björn Gustafsson på tv.
Han är den enda anledningen till att titta på skiten.
Melodifestivalen är som en könssjukdom som sakta men säkert förpestar och utplånar
vårt annars så rika kulturliv.
Men man måste ändå ha i bakhuvudet att just schlager är något speciellt. Det tillhör liksom
inte den riktiga världen. Men ändå så kan jag inte låta bli att undra om de artister som ställer upp
är seriösa eller inte. Jag kan faktiskt inte förstå hur man självmant kan ställa upp på att förödmjukas
av stora delar av svenska folket. Fast egentligen tycker jag nog inte att de är artisterna som är det mest pinsamma. De pinsamma är väl de människorna som tittar på det.
Jag är pinsam.
Charlotte Perelli ser ut som en defekt barbiedocka som bör reklameras.
Nordman är en gammal kåkfarare som inte kan sjunga.
Tacka vet jag Björn Gustafsson.
(Dock är han ute efter blonda tjejer med stora bröst. Jävla skit.)

/

Jag har nog aldrig varit såhär produktiv under en bakisdag någonsin.
Jag har både åkt och handlat med mina parentaler och hälsat på hos mormor
och morfar. Därefter gått igenom ungefär 50 stycken enkäter och fått nackspärr.
Dock har jag inkasserat väldigt mycket idag.
Två väskor, ett halsband, ett par örhängen. Det bör tilläggas att jag inte har gjort
av med några pengar. Jag är en golddigger och en stolt sådan.

Jag orkar egentligen inte berätta något om gårdagen för att det egentligen inte
finns något särskilt att säga. Det var en vanlig Palermo/Upplands-kväll. Det var
trevligt och vi var fulla.
Ramlade hem med pommes frites i ena handen och mobilen i den andra.
Jag är expert på ovidkommande fyllesms med otaliga stavfel. Härligt.
Vågar inte kolla utkorgen idag tror jag.

Nu är det dags för en powernap.
Det är livet på en pinne alltså.

/

Idag har det sprungits från klassrumt till klassrum med enkäter som vi har tvingat klasser att fylla i.
Tack säger vi till dem, tack säger vi för att enkätutdelningen är över.
Nu väntar endast genomgången av dem. Det kommer förmodligen ta ganska lång tid. Roande.

Jag läste nyss en blogg på aftonbladet som så fint var döpt till "Tjockisbloggen". Bloggen skrivs av två överviktiga tjejer som propagerar för att det inte är fel att vara överviktig.
Jag tycker att de gör ett bra jobb. Vi vet att dagens ideal är väldigt skeva och felaktiga. Så långt är jag med. Jag tänker inte gå in på min personliga åsikt om just idealen. Men det vi också vet idag tack vare hundratals hälsorapporter är att övervikt och fetma är ohälsosamt. Folk dör för att de äter ihjäl sig. Med en övervikt löper man större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Man kan även redan i en tidig ålder drabbas av problem med knän och leder på grund av sin vikt vilket kan ge bestående problem under resten av livet.
När de här så kallade "tjockisbloggarna" svarade nej på frågan om de skulle vilja gå ner till normalvikt om de kunde det började jag undra. Det är här jag inte hänger med längre. Samhället är ett jävla skitsamhälle när det gäller synen på överviktiga människor. De blir ofta diskriminerade på grund av sin vikt. Där har vi ett stort fel. Men när de här tjejerna säger att de inte vill gå ner i vikt och därmed påverka sin hälsosituation blir jag irriterad. Frågan var självklart rent hypotetisk. Men även bortsett från det så svarar de nej. Det får mig att känna att deras blogg är jävligt falsk. Bygger de sin image på att vilja vara överviktiga på samma sätt som pinnsmala modeller bygger sin image på ett felaktigt ideal? Jag trodde att bloggen handlade om att de är två starka tjejer som vågar stå upp mot att folk diskriminerar tjocka människor. Men när vi kommer till hälsoproblemet måste de väl ändå handla om något viktigare. Det känns som att dessa två tjejer sätter sin image framför sin fysiska hälsa, precis som modeller och idealskapare.

Äsch, jag vet inte.

Det känns lite skrämmande att den mesta aktiva bloggaren på blogg.se är "Lakritstokiga3barnsmamman". Jag undrar vad hon bloggar om. Den bästa lakritsen? De roligaste barnböckerna?
En sak som har tagit upp en stor del av min tankeverksamhet är frågan varför många mammor måste identifiera sig totalt med mammarollen. Om de har tre barn är de således trebarnsmammor och har de bara ett barn så räcker det kort och gott med mammor. Men varför? Det gäller i tidningsartiklar, bloggar, insändare, kontaktannonser. Ja, helt enkelt på väldigt många ställen där de förklarar sig vara 'mammor'. De är alltså inget annat? Utbildning? Hur är de som personer? Eller är det så att när jag blir mamma så kommer jag enbart vara mamma? Ingen kommer kalla mig för emo då? Och ingen kommer kalla mig för läskiga Amanda? Jag kommer bara vara en jävla mamma. Inget mer.

När vi ändå är inne på mina ständigt aktiva tankebanor. Jag fick en snilleblixt igår när jag låg i min säng och försökte sova. Jag låg och tänkte på veckodagar på tyska. Jag jämförde dem med svenskan och kom således fram till att till exempel Montag och Måndag är väldigt lika och även Freitag och Fredag. Annars är de inga av de sju veckodagarna som är överdrivet lika varandra. Men sen började min hjärna arbeta på riktigt och jag gjorde en koppling som jag aldrig tidigare har gjort. Dock är detta inget som jag är säker på. Jag tycker bara att det är en rolig koppling. Något långsökt kanske, men sådan är ju jag också.
Kopplingen är som sådan. Torsdag är som vi hör på namnet uppkallat efter asaguden Tor. Som vi vet är han åskguden. Torsdag på tyska heter Donnerstag. Åska heter på tyska donnern. Här har vi kopplingen. Antingen är det jag som är dum som inte har insett det förrän nu, eller så är jag dum för att jag drar denna konstiga parallell. Jag skiter i vilket. Jag älskar den lilla fina kopplingen och den älskar mig.

/

Jag borde för tillfället sitta med ögonen stirrandes i min filosofibok.
Men jag är alltför trött.
Jag och Astrid körde ett styrkemedelpass idag och det finns någonting som säger mig
att jag kommer ha en rejäl träningsvärk imorgon. Det blir kul. Folk kan få skratta åt mig
när jag försöker tar mig upp i trappor med ilande värk i låren och vaderna. Det blir nog fint.

Idag fick jag bevis på att jag inte har någon pondus överhuvudtaget.
Jag och Gabi gick till en Sp2-klass för att dela ut enkäter tillhörande vårt projektarbete.
För det första vägrade de vara tysta. När de väl hade börjat fylla i enkäten ifrågasatte de självklart
frågorna och formuleringarna. Men det värsta var ändå att någon av de pubertala killarna i klassen
hade skrivit "Ring mig" högst upp på enkäten. Jättekul. Tillochmed tvåor lyckades driva med oss. Vi drev inte med dem.
Vad hände med att man ska visa respekt för de äldre? Ett år eller tjugo år äldre, regeln gäller fortfarande.
Ack, ack.

Nu måste jag bege mig in i filosofins värld trots allt.
Sakna mig när jag är död.

/

Jag fick ångest över att föregående inlägg var så hemskt tråkigt.
Därför måste jag nu kompensera detta med att vara jävligt intressant i detta inlägg.
Det kan bli svårt.
Jag ser lite halvt på "Fråga Olle" och undrar meningen med detta program. Det är verkligen
totalt värdelöst. Det är inte ens roligt eller särskilt givande. Okej, jag medger att det var spännande
när man var 14 och någon sa ordet 'knulla' högt utan att skämmas. Det var ju riktigt sensationellt.
Men jag kan inte tänka mig att programmet egentligen riktar sig till prepubertala killar och tjejer som sitter
och väntar på den stora dagen. Men vad vet jag?

Jag ska passa på att recensera "Morgonsoffan" som började ikväll.
David Batra och Björn Gustafsson i samma program. Det kan inte gå fel, tänkte jag.
Men det kunde det. Eller det gick väl kanske inte fel. Och jag hade nog skyhöga förväntningar.
Men Björn fick endast vara med i cirka tre minuter?
Dock var de tre minuterna guld värda. En halvt autistisk Björn Gustafsson på en skateboard kan
verkligen inte slå fel. Men jag måste medge att jag ändå är besviken. Jag vill ha mer Björn och mindre Petra.
Mer jul ge mig, mer jul ge mig. Ni vet den där låten som man alltid lyssnar på när man klär julgranen och pappa sliter sönder ljusslingan.

Jag har en toarulle på mitt sängbord och två Harry Potter-böcker. Det ser ut som ett rum som tillhör en 15-årig kille. Men icke. Ibland kan det gå fel.

Jag påstår att jag är jävligt rolig. Men ibland är jag jävligt tråkig.
Jag är endast tråkig när jag har tråkigt.
Nu har jag tråkigt. Jag ger upp. Nu ger jag fan i mig upp.

(Jag svär för mycket, jag vet. Men det får mig att låta tuffare.)

/

Idag har jag haft fullt upp och har därför inte haft tid med mitt bloggskrivande.
Mitt lilla kärleksbarn. Bloggen alltså.
Jag har fikat med Astrid och skrivit PM och tränat på tyskaglosor.
Har även haft ont i magen och legat i fosterställning och sett världen från en annan vinkel,
bokstavligt talat alltså.
    Jag har hela dagen gått runt med någon slags torsdagskänsla. Men icke.
Fast egentligen vill jag inte att det ska bli helg. Då måste jag plugga och projektarbeta.

Äsch, jag har brist på intresse ikväll.
Jag är lite vårdeprimerad tror jag.

/

Idag vaknade jag av ytterst obehagliga besvär.
Bröstsmärtor och magsmärtor. Lägg till en nackspärr på det så är njutningen nådd.
Men det börjar ge sig nu. Hoppas jag. Jag är lite halvt paranoid angående bröstsmärtorna.
Får för mig att jag kanske har drabbats av en infarkt eller hjärtmuskelinflammation.
Jag får för mig väldigt mycket. Inatt fick jag för mig att det stod en man i min dörröppning.
Det var så verkligt att jag var tvungen att tända lampan för att se efter. Men det visade sig att
det inte stod någon man där. Det var bara kläder som hängde ut ur garderobsdörren.

Jag börjar klockan 14.05 idag. Har ett möte klockan 12.45.
Klockan är nu 09.18. Vad ska jag göra för att döda tiden?
Jag skulle kunna städa mitt rum. Men det känns tråkigt.
Jag skulle kunna kedjeröka. Men jag har varken cigaretter eller tändare.
Jag skulle kunna gå till skolan tidigare och läsa tidningar i biblioteket som den
prettonörd jag är. Det får nog bli så.
Men först ska jag gå igenom dagens bloggar och dricka upp mitt kaffe.



/

Idag har jag tränat. Jag sprang 5 km på det där ångestframkallande springbandet.
Ja, jäklar i mig. Dock kändes det att jag har haft ett uppehåll i två veckor.
Svettades som en vulkan som spyr ut lava. Flåsade gjorde jag också. Men som tur var hade jag min livlina.
Har nämligen fått en ny bricanyl utskriven. Så nu kan jag andas igen. Känns rätt bra (Ska dock tilläggas att jag gick ut och tog en cigg efter träningen. Ja, jag är dum.)
Efter det där flåsandet blev det lite yttepyttig styrketräning som inte alls kunde mäta sig med de andra hunkarnas träningsschema. Men de ska allt få se. Om några veckor står jag som på toppen av ett berg av små ledsna wannabe-hunkar.

Nu är jag hemkommen sedan några timmar och är inte alls harmonisk som man bör vara efter ett träningspass.
Jag sitter här och oroar mig för filosofitentor och Facebook-problem. Det sistnämna är självklart det som bringar mest ångest till min annars så fridfulla tillvaro.
Det jag nu talar om är 'Event-funktionen'. Det är ju så att man på något sätt kan visa upp för alla andra att man ska gå på vissa event. Och nu är det ju självklart vårens skivor som är inne. Nu ska man visa hur många kompisar man har. Helst ska man ju samla ihop så många skivor som möjligt vilket då visar på att man är en tickande socialisations-bomb som känner alla. Men nu är det inte detta som är problemet. Utan problemet är ju som sådant: Tycker folk att man är konstig om man säger att man ska "attenda" på deras skiva fast man egentligen inte känner någon i klassen sådär jättebra? Jag menar jag ser dessa skivor som tillfällen för att festa. Då borde det ju vara okej att gå på någon ytligt bekant persons skiva? Det borde vara okej enligt mina regler. Dock vågar jag fortfarande inte erkänna att jag vill gå på skivorna i fråga. Det känns ju faktiskt lite pinsamt. Detta kommer då leda till att jag kanske bara vågar "attenda" två eller tre skivor vilket kommer framställa mig som ett antisocialt monster. Denna problematik förstör mitt liv.
Facebook-ångest, Facebook-ångest är min arvedel.

/

Eftersom jag just nu har väldigt tråkigt i brist på annat att göra har jag nu betraktat min MSN-lista
en liten stund. Efter lite tänkande kom en fråga upp: Vad är det för människor jag har på min MSN egentligen?
Då syftar jag ganska ytligt endast på deras så kallade screen name. Men jag har verkligen svårt att förstå varför någon skulle bry sig om att den ena längtar till 17 mars 2012 eller om den andra älskar djävulen? Eller varför inte bara ta dem som febrilt fiskar efter konflikter med namn som "Men shit, somliga är ju bara för mycket" eller "Jag hatar er". Fast värst är ändå de med könsord och hundra smilegubbar i sina namn.
Nu kanske ni har tänkt att kommentera  "Men är du dum eller? Varför tar du bara inte bort de personerna?"
Och det är faktiskt precis vad jag har gjort. Eller iallafall de flesta av dem. Vissa har jag kvar som en fin gest sådär. Ni vet gamla klasskompisar ska man ju hålla sig i god med.
Ibland är jag riktigt storsint av mig. Jag menar, att ha post-pubertala 17-åringar på sin MSN-lista sänker ju ens sociala status ganska rejält.

(Jag önskar att jag inte var tvungen att påpeka att jag är lite sarkastisk och ironisk. Men jag har sent omsider upptäckt
att det finns människor som läser denna blogg som helt saknar intresse för humor och tonårsironi)

Idag är jag stressad. Stressad över projektarbetet och stressad över att jag inte är stressad
när det gäller andra saker utanför projektarbetet.
Vi fick nämligen reda på idag att några dumma lärare har dubbelbokat vår temadag.
Sp1orna har de tydligen tagit ifrån oss. Vi kan alltså inte hålla en temadag för dem.
Nu får de hitta nya ettor till oss. Bra det iallafall. Men det ska sägas att det var en smärre chock
att få reda på en dubbelbokning drygt en vecka innan temadagen ska äga rum.
Angående stressen över icke-stressen. Jag blir arg på mig själv för att jag inte tar tag i saker i god tid.
Jag vet att jag ska lämna in en stor hemtenta nästa vecka, och nu har jag inget plugg alls, men ändå orkar
jag inte. Jag tänker att det löser sig. Men det gör det egentligen inte. Jag orkar inte panikskriva nästa vecka.
Men jag intalar mig själv att jag inte orkar nu heller. Ja, det hela är jäkligt komplicerat. Och jobbigt.
Dock kan jag alltid trösta mig med tanken att det är mindre än tre månader tills studenten. Ganska coolt ändå.

För övrigt deltog jag i en intervju om bloggar och kändisskap idag.
Under denna intervju (pratstund?) kom jag fram till att jag är en riktig tönt.
Jag är en tönt som håller koll på bloggar, modetjejer och stureplansprofiler.
Är inte det lite sorgligt?
Fast å andra sidan vore det endast pretentiöst om jag bara satt och läste på tyska
Wikipedia hela kvällarna. Eller hur?

(Nu ska jag läsa bloggar)

/

Jag har ont i halsen. Jag har ont i huvudet också.
Det är faktiskt ingen bra söndag idag.
Och när jag tänker på att det är måndag imorgon blir jag less.
Jag har frivilligt gått med på att närvara vid någon sorts intervju om modebloggar
och media med några universitetsstudenter imorgon. Jag kan inget om mode och läser
faktiskt bara en modeblogg som egentligen inte är en riktig modeblogg.
Jag kan inte se att jag egentligen kan tillföra något till intervjun.
Men nu har jag gjort mitt val. Det är bara att bita ihop och hålla färgen.

Idag ska vi äta mat innehållandes köttfärs. Det såg jag nyss. För det stod
ett paket köttfärs på diskbänken. Bara tanken ger mig kväljningar. Jag vill inte
äta mer köttfärs.
Säg ordet högt för er själv några gånger. Känn efter och fråga er själva:
Är det verkligen gott med köttfärs?

/

Jag anar att jag håller på att gå i personlig konkurs.
Jag får bara färre och färre läsare. Det gör mig lite ledsen. Jag som trodde
att jag var som skapt för detta. Jag som nästan har skrotat min gamla hederliga
dagbok för den här bloggen. Min hjärna har tillochmed blivit bloggskadad. När det
händer något roligt kan jag per automatik tänka "Åh, det här ska jag skriva i bloggen".
Det är ett ganska äckligt beteende. Man ska vara impulsiv. Man kan ju faktiskt inte planera
sin inlägg i förväg. Det har jag inte gjort denna gång. Och inte föregående heller. Detta inlägg
är väldigt impulsivt. Jag vet knappt vad jag skriver för att det är så jädrans impulsivt.
Ja, jäklar i min lilla låda. Jag är impulsens okrönta drottning.


/

Är det okej att vara bakfull två dagar i rad? Jag tror nog att bakfyllan från igår sitter kvar än idag.
Jag är helt slut. Hade planerat att ta mig till min mormor och hämta klänningen som hon har sytt upp åt mig. Men jag tror nog inte på några sådana stora händelser idag. Idag blir väl den största sensationen att jag orkar ta mig in i duschen och sedan sätter på mig pyjamasen igen. Dpck är det inte alls säkert att jag ens orkar det. Jag känner mig paralyserad idag.

Ja, ska jag kanske våga mig på en sammanfattning av helgen?
Fredag: Förfesten hos Gabi var väldigt pseudo-sentimental men det var mysigt.
Sedan förflyttade jag och Astrid oss till Upplands, närmare bestämt jazzbaren. Jag drack en
god drink som pricken över i:et, eller egentligen pricken över 1 liter vin.
Vi blev fulla(re) och begav oss till Orange där jag mest satt i en soffa och var bitter över att jag
var för full. Astrid försökte dansa med fula killar men jag stoppade henne alltid i sista sekund.
När vi hade bestämt oss för att styra kosan till Red room för att träffa de resterande tjejerna fick vi nys
om att det var folk på Palermo. Vi begav oss självklart dit och träffade Tom och Adam.
Sedan blev det hemgång.
Några korta anekdoter: Astrid doppade fötterna i fyrisån, jag fick raseriutbrott och kallade två oskyldiga killar för kvinnoförtryckare, det tog ungefär en timme för oss att gå hem.
Lördag: Jag och Astrid vaknade rätt tidigt med sprängade huvudvärk båda två. Vi gick upp och åt en mastodont-frukost som man alltid gör när man är bakis. Sen låg vi i sängen väldigt länge och såg på 'Du blir vad du äter' och 'Simple life'. Till slut samlade vi kraft för att gå till Willys för att inhandla godis. Sedan blev det återigen sängen och Andra avenyn-repriser som gällde.
Astrid övergav mig till ödet någon gång runt fyra och jag bestämde mig för att sova lite till. Till slut ryckte jag upp mig och gick och duschade och åt middag. Sedan däckade jag till Melodifestivalen och bestämde mig då för att gå och lägga mig i sängen och titta klart. Jag somnade som vanligt på fjärrkontrollen. Aj.
Söndag: Idag tänker jag inte göra ett dugg. Och ibland är det det som är livet på en pinne. Glöm inte det.

/ 

Idag mår jag dåligt. Jättedåligt. Bakfylla de luxe skulle vi kunna kalla det.
Igår drack jag alldeles för mycket vin och en god drink.
Idag får jag sona för mina synder.
Jag orkar inte skriva mer, på återseende.


/

Och så var det fredag igen. Dagen har varit solig och fin. Har rökt alldeles för många cigaretter men
det känns ganska irrelevant. På fredagar ska man bara vara glad. Och det är just det jag är.
Ikväll ska vi dricka vin och sedan gå ut och slå runt (antagligen världens fulaste version av 'att gå ut på krogen').
Det blir nog fint. Med lite vin blir allting fint.

Men även rosor har taggar, som vi brukar säga. Jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig ikväll. Jag har helt enkelt inget att ha på mig. Det är kört för mig. Funderar på att köra en Naken-Janne. Det vore något det.
Nej men skämt å sido. Jag funderar på att kanske köra samma outfit som jag har kört de senaste utgångarna. Och jag gör nog det faktiskt. Folk får väl kalla mig äcklig om de vill. Jag tvättar ju åtminstone kläderna.

Nu ska jag ta en välförtjänt powernap.

See you in the mosh! (skämt åsido återigen)
/

Jag har ytterligare ett problem.
Nämligen att det inte är någonting på tv ikväll som jag kan tänka mig att titta på.
Jag får seriöst panik. Jag orkar inte sitta vid datorn längre, jag får ont i ryggen.
Jag vill ligga i min säng och se på tv. Men nej, det är inte ett jäkla skit på tv. Jag blir så less.
Vad ska jag göra hela kvällen? Det är ju inte lockande att gå och lägga sig nu.
Men det är nog min enda utväg är jag rädd.
Fan också. När jag flyttar hemifrån ska jag ha alla betalkanaler som finns.
Hemmabioanläggning också.
Tycker ni att mina framtidsplaner är utopiska med tanke på att jag förmodligen inte kommer få något jobb?
Äsch då, jag ska gifta mig rikt förstår ni väl.
Livet på en pinne, så att säga.

/

Får man vara uppriktigt ledsen för att man är fattig? Eller är det ett tabubelagt I-landsproblem?
Om inte så är jag väldigt ledsen. Jag skulle vilja ha några tusen till i månaden så att jag skulle kunna köpa
alla snygga kläder jag vill ha och färga om håret oftare och kunna unna mig dyra cigaretter.
Nu löser man väl detta smidigast med ett jobb, så klart. Men jag får inga jobb för att jag inte har några meriter. Jag suger, jag kommer bli gammal utan pension. Jag kommer aldrig få ett jävla jobb.
Jag saknar den gamla goda tiden då mina föräldrar betalade allt åt mig. Jag satsade hårt och köpte endast märkeskläder eftersom det var de som betalade. Men nu, när jag själv får stå för inköpen, så upptäcker jag mig själv tycka att det är dyrt på H&M. Min pengasituation gör mig snål. Det är inte roligt någonstans.
Kanske skulle man börja sälja sig? Ta lite uppåt-tjack varje fredag och gå ut på gatan. Eller kanske inte? Jag menar, man kanske inte skulle tjäna så mycket på det ändå.
Skit också.

Idag skippade jag sista lektionen och fikade med Zacce på Upplands nation.
Kändes som ett bra val. Astrid är sjuk och jag kände inte riktigt för att behöva jobba ihop
med någon stel 2:a som bara säger fel hela tiden (det råder självklart hierarki på tyskalektionerna. Astrid och jag är treor - vi bestämmer).
Efter fikat gick jag till Stadsbiblioteket för att återigen försöka hitta 'Det andra könet'. Det gjorde jag inte och jag orkade inte fråga någon om hjälp heller. Jag får hoppas på att bibliotikarien i skolan är frisk imorgon och öppnar biblioteket. Hon bara måste bli frisk.
Eftersom jag blev sur för att jag inte hittade den där förbannade boken gick jag till H&M och köpte en mascara som jag egentligen inte hade råd med. Sedan gick jag igenom Åhléns och impulsköpte ett ciggpaket av ren gammal vana. Jag fick ångest efteråt, men sen slog det mig att det är fredag imorgon och att jag faktiskt får röka på helgerna.
För övrigt köpte jag ett paket Marlboro (vilket var väldigt längesen) och det där jävla paketet kostade 49 kronor. Det är fan inte okej någonstans. Från och med nu ska jag bara köpa budgetcigg från något U-land som inte bara ger en Cancer utan säkert även otaliga könssjukdomar och HIV. Det är fan värt det. Man måste spara in slantarna där det går.

Imorgon är det som sagt fredag och jag har ingen aning om vart kosan styr.
Jag vill ut och dricka alkohol som om det inte fanns någon morgondag.
Men jag vet inte, verkar som om alkoholkommittén har gått i konkurs.

Nu vill jag ha lite underhållning vilket betyder att jag ska besöka tjuvlyssnat.se.
Dock får man hela tiden försöka mota bort tankarna om att allting bara är påhittat.
Jag menar, livet kan väl inte vara sådär roligt på riktigt?

/

Fan vad jag har ångest idag. Ångest över att jag har gått upp så mycket i vikt.
Jag tittar på gamla foton och inser att allt faktiskt var bätte förr.
Snyggare hår och mycket mindre oönskat fett. Men jag orkar inte. Det är så sjukt
svårt att gå ner i vikt på ett bra sätt. BLÖH. Jag är så jävla trött på det här. Så jävla jävla jävla
trött. Det går aldrig över.
Aldrig.

Annars har dagen varit bra. Jag har fikat x 2 och haft en lektion.
Var även på stadsbiblioteket och letade efter 'Det andra könet' men fann
den icke. Biblioteket i skolan är stängt på grund av sjukdom, som vanligt.

Nej, detta leder ingen vart. Just nu är jag bara deppig och tankespridd.
Var jag verkligen tvungen att äta middag? Tänker jag. Sedan inser jag att
jag faktiskt var tvungen. Man kan inte strunta i att äta och tro att allt ska bli bättre.
Men det känns åtminstone bättre, jag känner mig åtminstone bättre.
Men nej, min kloka hjärnhalva säger stopp.
Jag är förlorad ikväll.

/

Jag har ett stort dilemma. Vilken festival-dilemmat kallas det.
Roskilde, Arvika, Hultsfred?
Roskilde känns coolast fast dyrast.
Hultsfred känns som ett måste (men kanske ett senare?)
Arvika känns bäst, men alla dissar det.
Jag är förvirrad. Jag måste ju åka på festival.
Jag kan ju inte åka på charter, jag solar ju inte. Jag blir ju inte brun.
Vit och festival:ig, det är vad jag är.
Ibland önskar jag att jag var lite med charter av mig, men man kan inte få allt.
Jag fick förmågan att kunna dricka mycket öl, inte pigmentet.
Det är orättvist. Fast å andra sidan så är öl säkerligen godare än pigment.

Nu ska här tilläggas att jag fortfarande inte fått något jobb. Så om det inte händer
lär jag sitta inne och läsa Kafka och spela Jetman på Facebook hela sommaren.

Idag har jag haft två lektioner, glömt att lämna in min frånvarolapp,
ätit lunch, tagit en spontantur på ett ascoolt museum (jag är väl medveten
om nördfaktorn), hängt i skolan, glömt att köpa mascara och gått hem från skolan
med strumpbyxorna i knävecken (vem orkar dra upp dem när de väl har glidit ner?)
När jag kom hem drog jag förstås upp dem och nu sitter jag med på dem på plats.
Jag har precis ätit någon odefinierbar maträtt som var helt okej och nu bör jag göra min
engelskläxa eftersom jag har gjort ungefär två läxor under hela kursens gång.

Extra: Det är jävligt snygga byggjobbare utanför mitt fönster just nu.
Varför göra läxor?


/

En pizza senare är jag faktiskt rätt tillfreds med livet, om man bortser
från en trasig hals och lite huvudvärk. Men jag tog mig just en Cocillana-shot
så allt känns genast bättre. Livet på en pinne, helt enkelt. Nu överdrev jag självklart,
men jag var tvungen att få använda uttrycket 'livet på en pinne'. Det är ett väldigt sött uttryck
det där. Tidlöst och samtidigt jäkligt träffsäkert. Det är synd att man inte får använda det så ofta.
Kanske ska det blir min standardfras? Varje morgon när jag vaknar ska jag skrika ut att det här
minsann är livet på en pinne. Eller så sparar jag det till krogen. Man träffar en kille och pratar om det ena
och det andra. Han frågar om man gillar ditten eller datten, man svarar lite stekigt: "jorå förfan, det är livet på en pinne" Det kan ju inte gå fel, det är jag säker på. Killarna kommer stå på rad. Eller är jag helt ute och cyklar? Jag menar jag har aldrig sett skymten av en rad, är jag dum som tror att mitt lilla knep ska vara banbrytande? Nåja, jag nöjer mig med två-tre stycken, det behöver inte vara en rad. Eller det behöver inte ens vara tre. Faktiskt inte ens två heller. Ge mig bara en jävla kille så blir jag glad.
Jag skulle underhålla honom som om han vore kungen.
Vi skulle kunna prata om allt han och jag. Sedan skulle vi kunna spy
tillsammans på någon bakgata och han skulle kunna torka bort spyan runt
min mun och ge mig en såndär filmkyss. Eller? Vad tror ni? Jag tycker att det låter utmärkt.

/

Att gå till skolan idag var ett stort misstag. Det känner jag nu.
Jag är helt slut i kroppen och febern verkar vara tillbaka. Inte vidare bra alls.
Jag borde ha vänt om igen när jag var på väg till skolan och kände att jag inte orkade gå
efter tjugo meter. Men ibland måste man försöka.
Dock är ju jag inte den som är den så även om jag mår dåligt imorgon tänker jag gå till skolan.
Jag tänker vara en kämpe.
Men det är svårt, jävligt svårt. Just nu mår jag förfärligt illa men ändå är jag väldigt hungrig.
Samtidigt fryser jag men svettas. Det är en svår balansgång det här med att vara sjuk. Någon som
är sugen på att prova på istället för mig?

Anledningen till detta oväntade bakslag kan även vara att dagen blev mycket längre än förväntat.
Jag slutade halv tolv men jag kom inte hem förrän lite innan halv fyra. Detta beror på att vi var tvungna
att styra upp ett projektarbetsmöte som faktiskt gick riktigt bra. Sedan gick jag och astrid och kollade upp
hur mycket Björn Gustafsson-biljetterna kostar, 250 bagis, är det värt det? Eftersom jag nu deklarerat att jag har
slutat röka så skulle jag ju kunna ta det pengarna som skulle ha gått till cigaretter, till biljetten. Men vi får se hur det blir med den saken. (Jag måste tyvärr erkänna att jag rökte en cigarett idag. Dessvärre fick jag en riktigt obehaglig nicokick och mådde inte alls särskilt bra. Detta gjorde mig mer taggad på att sluta. Great success, säger vi då.)

Dagen till ära bjuder jag även på ett expertutlåtande om vädret: Vi lider av ett bakslag. Våren har retirerat. Det är svårt att säga när den kommer tillbaka men enligt ganska säkra källor bör ordningen vara återställd till nästa vecka.

Dags för pizza, jag kommer förmodligen spy på pizzan.
Det blir mysig pizza. Om jag vore känd skulle säkert någon
vilja köpa den dyrt. Pizza, pizza. Bara ordet ger mig kväljningar.

På återseende
/

Jag har ägnat kvällen åt att leta jobb.
Jag hittade ett som jag hade potential till att ens söka.
Jättebra, verkligen. Men en sökning är ju bättre än ingen.
Kan vi ju låtsas.

Imorgon ska jag gå till skolan och jag känner mig faktiskt rätt pepp
nu när jag har skrivit debattartikeln och slipper ha ångest över den.
Den enda ångest jag har ikväll är över vikten.
Jag har blivit tjock. Alltså på riktigt och ingen jävel har sagt något.
Förutom mina föräldrar då, som ständigt har tjatat om att jag minsann
har haft aptit trots att jag har varit sjuk. Ja, det borde ju vara straffbart. Eller?
Jag är så trött på den här skiten.

Nu ska jag knarka hostmedicin.

/

I förrgår såg jag på Amelie. Det var fint.

Jag skrev just ihop min debattartikel lite snyggt. Tog ungefär en kvart.
Det är väl kanske inte det bästa av mina alster. Men ibland måste man få
hetsskriva. Det jobbiga med det hela är att rubriken är totalt värdelös.
Jag brukar alltid komma på töntiga och snitsiga rubriker till mina texter.
Ni vet sådana som lärarna gillar. Men inte idag. Min fantasi är helt borta.
Kanske återfinner den sig tills imorgon då jag har tänkt att lämna i den.
Isåfall kan jag göra en snabb liten ändring och känna mig nöjd och cool igen.
Men det ser mörkt ut på Cameruns avbytarbänk, det gör det.

Jag har flera gånger idag tänkt tanken att dra upp mina persienner.
De har inte varit uppdragna sedan i tisdags och jag är väldigt sugen på
att få in lite ljus. Men varje gång jag ska dra upp dem tar det emot.
Jag vet inte vad det beror på men jag tror att jag har börjat gilla den här
Lan-bunker-joltcola-känslan som har spridit sig över mitt rum.

För övrigt är jag i stort behov av en ny dator.
Bärbar med 80GB hårddisk för 4000 på Alina just nu.
Jag vill verkligen ha den. Funderar på att fråga min käre far
om han inte är intresserad av någon sorts deal. Det är kanske värt
ett försök eftersom denna kommer sprängas i luften vilken dag som helst.

Nu ska jag ta hostmedicin och vila så jag orkar hålla mig uppe hela kvällen.

/

Idag mår jag bättre. Jag har ingen feber.
Dock hosta och snor och såntdär. Men det är världsliga saker.
Imorgon ska jag gå till skolan. Jag saknar skolan faktiskt. Det gör jag alltid när jag är sjuk.
Det beror mest på att jag vill träffa folk men också för att det ger en väldig stimulans.
När man är sjuk kan man inte göra annat än att ligga i sängen och se på amerikanska talkshows
som propagerar för miljövett men ändå bjuder tittare på otaliga flygresor till Thailand.

Nästa vecka kommer bli stressig vilket kanske inte är särskilt trevligt. Men just nu orkar jag
faktiskt inte bry mig. Imorgon ska jag ta tag i mig själv och försöka skriva min debattartikel.
För idag är jag faktiskt för trött. Jag kommer väl iochförsig vara trött i en vecka nu. Men inte såhär
trött förhoppningsvis.
Min katt har lagt beslag på min säng. Visst jag kan köpa att han lägger sig i fotändan eller mitt på täcket,
men på kudden? Det är fan inte schysst.

Kanske är det dags för en dusch nu.
Man kan göra roliga frisyrer med mitt hår. Ungefär så rent är det.

AW

Nu orkar jag inte mer. Jag blir bara sjukare och sjukare hela tiden. Jag förstår frustrationen över att det här har blivit någon sorts självömkans blogg, men så är det bara. Febern blir bara värre och förkylningen eskalerar. Dessutom har jag tappat allt smaksinne. Det enda positiva i det hela är att jag har fått Cocilliana. Hostmedicin innehållandes morfin. Den hjälper inte överdrivet mycket mot min tuberkuloshosta men man sover jävligt skönt.

Min mor misstänker bihåleinflammation. Isåfall blir det penicillin.
Då kan vi säga hejdå till partyamanda redan nu.


/