Divide et impera

Jag haltar idag. Jag vet inte vad som hände igår, det förtäljer inte mitt minne. Men ont gör det.
Vet inte vad, när eller hur jag blev så full. Men det känns i kroppen idag. Fast jag är glad ändå.
Det är bara sådan jag är idag. Glad, svettig, bakfull och haltande.
Hamnade i en intressant diskussion om paraolympics igår och nu kan jag inte släppa det.
Hur gör de när de väljer ut vilka som får vara med utan att de har mer fördelar än de som är "mer
handikappade"? Om man har ett riktigt ben så lär man vara starkare än en som har två proteser. Kan de ändå tävla mot varandra? Finns längdhopp med bland tävlingsgrenarna? Får man vara med om man bara har en hand eller en fot? Eller räknas inte det som ett handikapp?
Det här är hur intressant som helst. Helt jävla fascinerande.


Jag hatar eufori. Det får mig att känna mig skenhelig och töntig.
Men varför är jag så jävla glad? Orkar inte med mig själv. Jag vill
ha någonting att klaga på. Jag vill vara förbittrad. Det är ju sådan jag är,
egentligen. Det här passar inte alls min image.
Jag tycker inte ens att det är jobbigt att jag har infekterade myggbett på hela
låret. Det rör mig inte i ryggen.
Jag bryr mig inte om att min bror sov medan jag städade hela lägenheten.
Jag njöt av städningen.
Fan, jag har blivit DUM i huvudet.

Ord på D:
Dekadent
Despotisk
Dekis
Död
Djupt


Det skulle nästan kunna vara en dikt.
Men det är det inte.
Bara ord i ren frustration. Jag klarar nämligen
inte dagens UNT-korsord.
Fan också.

Jag vill vara åtta igen.
Jag vill ha ett sommarlov som verkar oändligt.
Jag vill vakna klockan åtta och äta rostade mackor och dricka O'boy.
Jag vill titta på sommarlovsmorgon och vänta på att få väcka mamma och pappa.
Jag vill springa ner till mormor i pyjamas och dricka saft när de dricker sitt "elva-kaffe".
Jag vill åka till Fjällnora, bada hela dagen och bränna mig på näsan.
Jag vill åka till Grekland med familjen och lukta solkräm och coca-cola.
Jag vill ha smutsigt hår, såriga knän och cykelhjälm.
Jag vill inte bry mig om någonting. Jag vill inte bli vuxen.
Jag vill vara åtta igen, nu.


Jävlar vad pretentiöst.
Men det är så det är. Alltihopa.
Vi är alla pretentiösa jävlar.

Jag sprängs snart av denna tristess. Av alla dessa vanor. Dessa ingrodda gråa jävla vanor.
Uppsala är samma gamla stad som för fem år sedan. Inget är annorlunda.
Jag går samma väg ner på stan varje dag. Jag köper likadana cigaretter varje dag.
Dricker min öl på två olika ställen. Ibland kanske något tredje. Men fler än så finns inte.
Vill spendera pengar på kläder. Går i tre eller fyra affärer. För fler än så finns inte.
Precis såhär tragiskt är det. Jag vill härifrån nu. Så mycket att jag känner att det inte ens
är värt att försöka.
Men det finns alltid något att se fram emot. I helgen bär det av till Värmland  djupa skogar
och nästa vecka blir det Göteborg och Way out west. Men bäst är väl ändå det som sker den
15 Augusti. Hej Tyskland, hej Berlin. Ja, jäklar i min lilla låda. Det kommer bli fest.
Det kommer bli bra. Kanske stannar jag där föralltid. Kanske inte.
Men jag stannar nog helst. För här vill ingen vara.
Här vill ingen bo.

Det här med drömmar. Jag blir helt enkelt inte klok på det.
Inatt drömde jag att jag såg varelser som såg ut som en blandning av katt,
hund, räv och människa. De jagade mig och visade sig sedan kunna flyga
i några sorts rör på himlavalvet. Sedan drömde jag att jag hade fått skäggväxt.
Och nu snackar vi inte en oskyldig moppemusche, nej, det här var riktiga grejer.
Jag önskar att det faktiskt fanns någon mening med drömmar. Något underliggande.
Ja, ibland önskar man att man var Freud för en dag.

Nu ska jag gå ner på stan och köpa en klänning till det bröllop jag ska på på fredag.
I Värmland. Jag har aldrig varit på bröllop förut. Jag ser två scenarion framför mig.
Antingen blir det hela en rätt stor flopp och jag ägnar kvällen åt att svansa efter min
kusin alternativt mina föräldrar. Eller så slutar det med att jag dricker alkohol för
att lätta upp tristessen. Jag blir således väldigt full och går upp på rummet och däckar
vid cirkus klockan elva.
Vilket scenario blir bäst mån tro?

Den som lever får se, det har jag alltid sagt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det här med horoskop.
Vem är det som skriver dem, egentligen? Kan vem som helst göra det?
Slumpar de fram fem ord till varje stjärntecken och bygger sedan meningar på det?
Finns stjärntecken endast för horoskopens skull?
Ett som är säkert är att den som skrev Tvillingarnas idag måste ha tittat lite för
långt ner i flaskan. Eller så är personen i fråga bara väldigt dålig på att slumpa ord.
(Är det kanske någon form av kylskåpspoesi de använder sig av?)

Tvillingarna 22/5-21/6 - Torsdagen blir romantisk och mysig.
Det är också en bra dag för affärer och för inköp av stora prylar.
Vad är det då som inte stämmer med detta? Jo:
1. Romantisk och mysig är långt borta. Jag ska träffa mormor och köpa garn
Nej, ingen romantik där alltså.
2. Affärer och inköp dagen innan löning? Jag äger 60 kronor.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta?
1. Horoskop är bullshit (Eller BS som man säger i mer välvalda kretsar)
2. Alla kan försörja sig på det här. Huruvida det ger så stora inkomster är osäkert.
Men hellre säga att man är horoskopskribent än arbetslös när man raggar på krogen.

/

Inatt drömde jag att jag blev vän med mitt ex.
Han lyfte på min pälsmössa och sa "Oj. du har ju klippt dig"
"Du också" sa jag. Och sen var det över.
Åkte sedan spårvagn i en buss och åt en hamburgare på
H&M med en gammal klasskompis som var ledsen.
Kom sedan hem till min etagelägenhet som inte innehöll
en enda möbel. Bestämde mig för att gå på fest men makaronerna
var slut så jag stannade hemma.

Vad skulle Freud säga om detta?




(Nej, vi har inte gått på promenad än.)

Jag är bakfull. Igen.
Och idag är det fan inte ens legitimerat.
Nej, nu styr vi upp oss. Jag och bakfyllan alltså.
Vi ska ut och gå. Det kommer förmodligen bli
ett helvete då jag är väldigt ljuskänslig. Lägg på
lite bakfylla på det så har ni ett fint upplägg för
migrän.

(Jag tror att jag har gett min dator virus. Fan också.)

Jag vet inte när eller hur det hände men jag misstänker att min kropp har gått in i väggen.
Trots att jag gick och la mig klockan tolv igår kunde jag inte förmå mig att gå upp förrän vid elva.
Efter detta bakslag skyndade jag mig ut för att promenera. Efter tio minuter bestämde jag mig för
att springa istället. Jag sprang en raksträcka på ungefär fem minuter och sedan världens mördarbacke
på det. Sen var det bara att kasta in handduken. Jag har ingen kondition längre. Jag har inte ens några
muskler. Men jag tog till slut tag i mig själv och sprang i ungefär femton minuter och gick i femton, avslutade
sedan med en megaspurt hem. Men ÄNDÅ. Jag skulle förmodligen inte ens ligga bland topp-tio i ett senior-lopp
för funktionshindrade.
Så nu är det dags. Nu måste jag få tillbaka min kropp på banan igen.
Varma sommardagar, öl och cigaretter lockar nu väldigt mycket, så önska
mig lycka till, big time.

Nu ska jag försöka fixa U-torrent och Winamp så att jag kan få någon
ordning på min musik. Fast Winamp är ju verkligen dåligt och Media Player
likaså. Vad ska man ha egentligen? I-tunes? Nej, tacka vet jag gamla hederliga
cd-skivor. Det var mycket lättare förr.

Jag var och åt middag hos min mormor och morfar idag. Min mormor pratade om att hon
brukar köpa glass från glassbilen varpå vi gled in på ämnet segregation.
Mormor - Ja, jag köpte inte glass från glassbilen den här veckan
Jag - Nähä, hur kom det sig då?
Mormor - Nej, men jag hörde inte riktigt när glassbilen kom. Jag såg honom inte ens köra
förbi här. Han hade säkert blivit rånad uppe i Sävja 3
Jag - Nej, men mormor det bor väl mest gamlingar uppe i Sävja 3?
Mormor - Nähädu, där bor det bara invandrare
Jag - Nej, det är i Sävja 2 som det bor mycket invandrare. Där vid skolan, du vet.
Mormor - Nej, du! Jag har varit i Sävja 3 och delat ut papper för PRO. Och där luktar
det minsann moussaka i varje trappuppgång!

(Note to self: Prova aldrig gamla jeans i hopp om att de ska sitta likadant som
för två år sedan.)

Det känns som att jag har blivit överfallen av en dementor. Jag är helt tom.
Apatisk. Likgiltig. Trött.
Jag vet inte varför och det är det som stör mig. Kanske är det all denna dötid.
Jag tar till datorn så fort det inte finns något vettigare göra.
Eller så tar jag till cigaretterna. Eller ibland ölen. Det känns som att all den tid man
lägger ner på dessa trivialiteter inte händer på riktigt. Jag ska sluta använda min tid till
sådant. Imorgon ska jag låna böcker. Lite Dostojevskij, lite J.K Rowling och lite Hjalmar
Söderberg. Och så ska jag träna.
Ja, jag ska bli en ny människa.


(Ta inte mitt löfte på för stort allvar. Som man brukar säga: Jag tror det
först när jag ser det.)

Det är lustigt det där med hur allting kan svänga från dag till dag.
Igår var jag en euforisk tönt. Jag gillade allting som är nyttigt i livet.
Lågkalori-keso och kaffe utan mjölk. Blåa camel. Ni vet, det är ju nyttigare
med light-cigaretter. Visst är det så?
Idag hatar jag allt det där. Och jag hatar min kropp och mitt leverne.
Inte mig själv, men mitt hölje. Det som omger mina sotiga lungor
och mitt snart kolesterolförstörda hjärta.
Jag hatar det där nyttiga. Jag åt pizza till frukost. Inte just för att jag ville
ha pizza, utan mest för att jag ansåg det nödvändigt.
Nu sitter jag här och väntar på att illamåendet ska gå över.
Funderar på att ta en budgetcigg på balkongen (som inte ens är light).
Funderar på om jag ska laga mat. Bara för att.
Funderar också över det faktum att jag inte skulle gå ut igår.
Det som började som en oskyldig filmkväll slutade med stora ölkvantiteter,
efterfest och hemkomst klockan sju.
Jag är sliten. Jag minns inte ens hur det är att vara som jag var igår.
Funderar på det där med Keso. Fan, det är ju inte ens gott.

Lägesrapport:
Jag har precis kört min dagliga powerwalk och sitter nu nyduschad på balkongen.
Ingenting fattas idag.
Sol - check
Dator - check
Korsord - check
Cigg - check
Keso - check
Kaffe - check
Livsglädje - check


Fan vad allt är bra ibland.

Jag hatar Sverige. Inte nog med att man lever i mörker den större delen av året, när det väl
är ljust så regnar det. Är det något jag inte tål så är det dåligt väder. Förmodligen är jag väldigt
känslig men jag kan inte värja mig från att bli påverkad av det.
Dock har jag försökt göra denna dag så bra som möjligt ändå.
Efter tio timmars sömn gick jag upp och löste korsord och drack kaffe.
Sedan promenerade jag i en timme och lyssnade på P3. Då var det även sol ute vilket
fick endorfinerna att sprudla. Jag har också hunnit med att duscha, sy ihop min favoritklänning
som gått sönder i tvätten och ätit Keso.
Nu sitter jag här och tittar ut genom fönstret i hopp om att det ska sluta regna. Men det gör det
inte. Mina tankar går till mina föräldrar som förmodligen ligger på en strand i Grekland nu.
Ibland gör avundsjuka ont.

Men skit i det nu (eller skit idé som Katrin Schulman hade skrivit det. Verkligen
brutalt dumt.)

Nu ska jag sminka mig och fortsätta att hoppas på solens intåg.
Dum spiro spero, som de gamla romarna sa.
(Direktöversättning: Så länge man andas, hoppas man.)
(Anpassad översättning: Så länge det finns liv, finns det hopp.)

Väl mött / Pretto-monstret

Tänker att jag ska skriva ett inlägg, men tänker att jag inte vet vad jag ska skriva.
Det känns uttjatat att skriva om att jag är bakfull. Det börjar tillochmed jag att tröttna på.
I natt åker mina föräldrar till Grekland i två veckor. Jag blir lämnad kvar. Utan någon.
Alla åker iväg och jag stannar kvar. Men sen är det jag som åker. Faktiskt.
Eftersom jag inte kommer ha någon att umgås med när jag vill och var jag vill nu
i en vecka/två veckor framöver funderar jag på vad jag kan tänkas sysselsätta mig med.
Kanske blir det lite träning och lite diet:ning. Kanske blir det lite utflykter till mormor och kanske
blir det korsordslösning och en kavalkad av Harry Potter. Men jag vet inte, kanske kan någon
förbarma sig över mig? Det vore schysst.

Nu ska jag vila i väntan på att mamma och pappa åker iväg och beställer pizza.
Ibland är bakfyllan rätt härlig ändå.

Idag yttrade jag de ord jag aldrig trodde att jag skulle yttra:
"Fan, jag önskar att jag var Blondinbella"
Faktum är att min ekonomiska situation har fått mig att tappa
förståndet. Nu vill jag alltså bli moderat, blond och braceface:ad.
Nej, nu får jag ta och lugna ner mig. Pengar är inte allt här i världen,
som en vis man en gång sa.
Man kan faktiskt ha kul utan pengar (eller?). Idag hade jag det trevligt.
Fast det var iochförsig under inverkan av pengar. Men inte några höga belopp.
Idag har jag:
- Fikat med fina tjejer som jag inte kommer få träffa på ett tag
- Rökt cigaretter och fått ont i halsen (Är det ett tecken på att jag ska sluta?)
- Köpt en kjol för 120 kronor som P först köpte men sedan ville lämna tillbaka
- Åkt på roadtrip med femmans buss till Ica Maxi för att hälsa på Emma och hänga
i en trasig busskur.
Det var idag det. Imorgon ska jag börja träna, städa mitt rum och sedan avsluta det hela med
att dricka öl. Hälsosamt? Nej. Kul? Ja.

Vissa saker lär man sig aldrig. Jag lär mig till exempel aldrig att sidan jag numera ska gå in på för
att blogga heter publishme.se. Jag fortsätter febrilt att skriva in "blogg.se" i adressfältet.
Jag lär mig heller aldrig att man inte får dra hårt i tunna strumpbyxor. Jag vet ju att de går sönder då. Men jag lär mig
aldrig att man inte kan göra så. Det är samma visa varje gång. Jag sätter på mig dem, men sen vill jag göra den där sista finslipningen. Och då går de sönder. Jag svär och ibland skriker jag tillochmed könsord och förbannar uppfinningen kallad strumpbyxor. Om mamma är hemma säger hon "Men amanda..", med en menande ton.
Jag lär mig aldrig mitt nya postnummer. Det vill liksom inte etsa sig fast. Kanske beror det på någon undermedveten tillbakalängtan till mitt gamla hem? Kanske trivs jag inte alls där jag bor nu? Kanske är jag bara dum i huvudet?
Det här med att lära sig saker och ting är synnerligen komplicerat. Man lär sig aldrig att man inte ska ta den där sista ölen.
Man lär sig aldrig att man inte ska fälla upp sitt paraply när det blåser semi-orkanvindar.
Man lär sig aldrig. Och kanske är det det som är tjusningen med det hela. Vi är alla lite dumma ibland.
Det är fint tycker jag.


Nu något helt annat. Inget eller ingen kan roa mig så mycket som det här:

Bakis igen...
Jag tror att min kropp börjar protestera. Bakfyllorna går helt enkelt inte
att ignorera längre. Kanske dags för lite träning och rehabilitering.
Jag börjar på måndag. Skulle gärna ha börjat imorgon, men det kommer
förmodligen inte att vara genomförbart eftersom jag ska dricka öl ikväll.
Jag är plikttrogen. Har man sagt att man ska dricka öl, då gör man det.
Oavsett graden av bakfylla.

Nej, det blir inte roligare än såhär.
Kaffe, någon?

Imorgon ska jag dricka öl med en tjej som jag har saknat väldigt mycket.
En tjej som jag inte träffat på alltför lång tid. Jag pratar självklart om Sofia.
Min fia. Det kommer bli fint. Vi har glidit ifrån varandra och det gör mig ledsen.
Antingen växer man ifrån varandra eller så glider man ifrån varandra. När man växer
ifrån varandra då är det på något sätt meningen att man inte längre ska umgås lika
mycket. Man utvecklas åt olika håll just för att det ska vara så. Men jag och fia har inte
vuxit ifrån varandra, vi har glidit ifrån varandra. Och det gott folk, det är en helt annan sak.
Det är meningen att vi ska umgås lika mycket som förut. Det är meningen att hon ska vara
en av de där nummer ett-kompisarna, men tiden är inte anpassad för det just nu. Det är bara
så. Allting krockar just nu. Men det får man finna sig i.
Imorgon ska vi iallafall bli fulla. Dessa sommartider förvandlar mig till ett
hawaii-fyllo. Bondbränna och bilnasarkista, fy fan. Men jag gillar läget rätt
skapligt ändå.

"Jäklar" är ju egentligen en väldigt töntig svordom. Att använda jäklar är nästan lika töntigt som att säga "järnspikar" eller "dra åt fanders" istället för "dra åt helvete". Trots denna vetskap fortsätter jag att säga jäklar. Fast mest när jag skriver. Anledningen till detta är att jag får för mig att "jävlar" är alldeles för grovt och white trash:igt i skrivet språk. Men det är det inte. Det har jag kommit fram till nu. Känn på den här:
Jävlar i min lilla låda!
eller
Jäklar i min lilla låda!
Den första ger ju helt klart bäst effekt. Från och med nu är
det jävlar som gäller. Ja, nu jävlar helt enkelt.


Jag är bakis också. Det blev utgång ändå till slut.
Man måste vara karl för sin kilt, det har jag alltid sagt.
Blev kanske en och annan öl för mycket.
Men det är så man gör. I Båstad dricker man öl nu.
Därför dricker jag också öl. Ni har väl hört att öl är
den nya champagnen? Javisst, så är det.

Jag känner en sorts konstig tomhet angående den här sommaren.
Nu vet jag varför - Arvika! Varför var jag inte där? Varför åkte jag bara inte dit?
Fan, jag måste åka dit nästa år. Jag måste.
Det spelar ingen roll om jag är på andra sidan jorden eller något annat spexigt.
Jag tänker åka dit. Sådetså.

För övrigt hostade jag precis upp en slem/blodklump stor som en enkrona.
Så jää'la fresh.

Folk säger att jag klagar mycket, och det gör jag också. Gnäller jag inte om hur ont jag har
överallt så klagar jag på vädret eller att mitt hår är fult eller att jag inte har några kläder att ha på mig.
Men så är det bara. Jag är gnällig och lite bortskämd. Negativ och realistisk.
Ibland är mitt klagande berättigat, ibland inte.
Idag är det jävligt berättigat, det ska jag tala om. För det ter sig nämligen så att detta skulle
vara min allra sista dag på jobbet. Jag skulle åka dit och slöa och tejpa lite dörrar, eftersom jag monterade
mitt sista och 380:onde ventilationsdon igår. Jag skulle lyssna på P3 och vara uttråkad, men det skulle vara min
sista dag. Nu blev det inte riktigt så.
Igår när jag gick och la mig hade jag uppenbart feber, hosta och femhundra liter snor i hjärnan. Idag när jag vaknade 04.30 efter några timmars sömn kände jag att det inte höll, helt enkelt. Jag var tvungen att stanna hemma. Detta är inte det enda som gör det  här förjävligt. Jag skulle även ut och fira ikväll. Jag har en nyinköpt platta Norrlands från Tyskland på mitt rum. Jag skulle ut och supa och kedjeröka och känna doften av frihet. Men nej, gud är en jävla man och han skrattar åt kvinnan, som vanligt. Nu blir det ingen utgång. Inte alls. För även om jag blir friskare tills ikväll så kan jag ändå inte gå ut eftersom jag måste jobba min sista dag imorgon istället. Allt detta besvär för att mitt immunförsvar hatar mig.
Men en sak har jag lärt mig. För att göra denna misär uthärdlig måste man låta sig själv att tänka positivt.
Så, vad är det som är positivt med detta? Jo,
- Jag kommer att tjäna 712 kronor när jag går till jobbet imorgon
- Jag kommer att vara mer utvilad till helgen om jag inte går ut ikväll
- Jag hade förmodligen blivit sjukare om jag hade gått till jobbet idag eftersom
jag jobbar i lägenheter på tionde våningen utan dörrar. Där snackar vi om att det blåser kallt
- Jag kommer ha mer öl och cigaretter kvar imorgon när jag vaknar
- Jag kommer inte att vara bakfull imorgon

Nu känns allt genast bättre (Läs: Det känns förjävligt)
/

Ni vet det där med "I en annan del av.." som alla kör på hämtat från "I en
annan del av Köping". Inget fel alls på Köpingserien, det var ju lite nyskapande
fast ändå inte. Men varför eskalerar det bara?
Soran Ismails blogg på 1000apor.se heter "I en annan del av Knivsta", Anna Hibbs
blogg på Stureplan.se heter "En annan del av Stureplan". Och igår när jag skulle skumma
igenom tv-delen i UNT efter sevärda program finner jag så klart "I en annan del av Thailand, Kobra
special". När tar det slut? Det är varken fyndigt eller intresseväckande längre. Nog för att jag
läser både Sorans och Hibbs blogg, men det är helt enkelt inte roligt.
Jag undrar vad jag skulle döpa min blogg till om jag skulle efterapa det där.
"I en annan del av Industristaden"? "I en annan del av Uppsala"?
"I en annan del av bloggosfären"? Ja, ni ser. Det finns alltför många versioner att välja på.
Man kan variera detta och dra det hur långt som helst. Det kommer aldrig att försvinna.
Jag tippar på att nästa Leif GW-bok blir "I en annan del av Sverige - den kriminella baksidan".
Hur mycket ska vi sätta?

När ska det bli bra egentligen? Jag blir så less. Och sur. Och ledsen. Och deppig.
Jag kommer aldrig acceptera hur det är. Jag kommer aldrig sluta bry mig och det kommer
aldrig att sluta styra mig.
Och trots allt detta är det enda jag vill göra att äta mig riktigt jäkla mätt.
Låtsas att det finns plats att fylla. Låtsas att det är okej.
Men inte ikväll.

En sommar utan Håkan är ingen sommar.

Som bekant är jag en renodlad språkfascist. Möjligtvis språkfetischist också. Men det hör inte till saken.
Jag har upptäckt att det finns ett antal ord som väldigt många stavar fel på. Jag tror inte att dessa felstavningar
beror på personens stavningsförmåga, jag tror istället att det beror på att personen i fråga inte tänker på ordets egentliga betydelse och vad ordet är sammansatt av. Därför följer här en stavningsguide som kommer underlätta för väldigt många i framtiden.
Förresten - Stavas inte med ett "r" som många tror. Ordet är sammansatt av "för" och "resten". Det innehåller således två stycken "r"
Förrän - Det heter inte "förns", "förens" och inte heller "förren". Det heter "förrän" just eftersom det bestor av orden "förr" och "än" och detta ger ordet dess grundbetydelse. Exempelmening: "Jag kan inte gå hemifrån förrän du har kommit hit". Jag kan alltså inte gå hemifrån innan du har kommit hit. Lätt som en plätt.
Noggrann/Noggrant - Det stava faktiskt med två g, även om det är svårt att tro. Detta beror på att ordet består av "nog" och "grann". Det som icke bör förglömmas är att det endast ska innehålla ett "n" när ordet används som adverb. Detta beror på regler om konsonanternas följd.
Efteråt - Stavas med endast ett "r" eftersom ordet är sammansatt av "efter" och "åt". Alltså inte "efter" och "råt" som många verkar tro.

Nu kommer jag inte på fler ord för tillfället. Men tro mig, igårkväll kom jag på hur många som helst.
Listan kommer därför fyllas på kontinuerligt.
Och se inte detta som besserwisser-fasoner. Se det istället som en investering för framtiden.
/ Eder pseudo-svensklärare (Nej, det heter inte svenskalärare), Amanda

Jag har tidigare försökt mig på det där med listor och liknande. Det har varit innelistor (om än inte så seriösa kanske),
det har varit dagens-låt och liknande och det har varit veckans band.
Allt detta hissande och hyllande av artister, maträtter och offentliga personer har gjort mig trött. Ack så trött.
Nu har jag kommit på det ultimata. Det som egentligen är det intressanta i en lista. "Veckans sämsta" så klart.
Detta koncept är oslagbart. Men för att effektivisera systemet lite och för att motiveringarna inte ska bli för utdragna kör vi på max fem punkter som förklarar varför den/det som har blivit listad/listat har placerats där.
Denna vecka vill jag lista sing and songwritern Lasse Lindh för att:
- Hans sångröst är obefintlig.
- Hans texter är så värdelösa att man vill skära upp magen, stoppa in handen och dra i sina
inälvor i ren frustration.
- Han försöker efterlikna Lars Winnerbäck och Timo Räisänen på ett halvhjärtat sätt. Kom med någonting nytt.
- Han är ungefär lika duktig på scen som jag är klockan 02.00 på en kareokebar.

Idag har inte varit den bästa av dagar. Jag somnade vid halv ett igår efter att ha varit på bio.
Jag var på bio för första gången sen jag och Carro såg Hipp Hipp Hora. Det lär ju ha varit
ett bra tag sen nu. Självklart såg vi Sex and the City och en var exakt så bra som jag hade förväntat mig.
Den innehöll allting som den skulle - Lite sorg, lite glädje och extremt snygga kläder.
Men nu ska vi inte spä på Sex and the city-debatten något mer. Den börjar bli uttjatad.
    Bristen på sömn gjorde att jag idag har varit jävligt disträ och konstig. Vid vissa tillfällen har jag nästan
känt mig lite dragen. Men det är ju bara härligt sådär på onsdagsmorgonen (eller?). Det jag skulle komma till
var att jag gjorde en så klumpig grej idag (jag skyller det på bristen på sömn. Man kan inte vara så brutalt klumpig annars.) Jag höll på att skruva i en skruv då jag tryckte in skruvdragaren så hårt för att sedan släppa då den roterade och slog till mig
rakt i tinningen med en jävla fart. Det gjorde så ont att jag trodde att jag skulle få hjärnskakning. Det var en lättande känsla när jag vände mig om och såg att ingen hade sett det. För jag lovar er mina vänner, det var America's funniest homevideos-material. Och nu har jag en fin bula i tinningen. Arbetsskador borde man väl få ut på försäkringen?
Apropå arbetsskador. Eftersom jag står på knä hela dagarna och går i massa trappor har mina knän fått för sig att inte vilja vara med längre. De pallar helt enkelt inte trycket (från min kroppsvikt?). Nu har jag konstant ont och har väldigt svårt för att böja dem. Mamma tror att det kan vara någon sorts inflammation. Jag hoppas på att det är något långvarigt som kommer ge mig men för livet. Jag älskar försäkringspengar.

Nu ska jag powernappa. Eller så går jag och lägger mig för natten.
Det får tiden utvisa.

/