Divide et impera

Nu börjar allting om igen. Efter att ha kunnat tagit det relativt lugnt under praktiken, så kickar hetschemat igång nu igen. Jag vet inte hur jag ska hinna med allt. Vill inte ens tänka på det. Fram till den 11e mars ska jag hinna skriva två tentor, ett PM, opponera på ett PM / bli opponerad på, skriva en uppgift om bemötande, skriva en uppgift om informationskommunikationsteknik i vården, granska två vetenskapliga artiklar och så lite till däremellan som t.ex. examineras i blodtrycks-,puls- och andningsfrekvensmätning. Vill bara tillägga att den ena av tentorna är i statistik. Så Carro och Arre, please help?

Vad kallar vi detta då? Jo, panik så klart. Men jag inser att det inte är någon idé att hetsa upp sig. Jag gör mitt bästa och så hoppas vi på att det går vägen. Are you with me?

Ikväll tänker jag glädjas åt att det är fredag imorgon och att det kommer bli en jävligt soft helg.
Fredagskänslan har satt in redan nu och det kan inte bli bättre.

Men en sak bara. Visst är det irriterande när folk skriver "jag vart sjuk", "jag vart full" etc etc. istället för "jag blev sjuk" och "jag blev full"? SÅ jävla fult. DET ÄR INTE ENS ETT VERB. Jag vet att ni håller med mig.

var egentligen meningen att jag skulle ta kort på min ansiktsförlamning aka tandläkarbedövning. Men jag var helt enkelt för ful. Så vi kör en dagens outfit istället. Om jag tror att jag har blivit modebloggare? Nä, jag har bara sjukt snygg stil idag. 

vuxenpoäng! 

idag kör vi tidig förfest, så nu drar jag till Carro. / mästerposaren 

Idag är jag lycklig. Aningen röksugen, men det går att trycka bort. Inget är ju så oslagbart som att vara pigg och o-bakis en lördag. Varför är man inte hemma fler fredagar? Den här känslan slår faktiskt känslan av att vara dräggfull i ett shot-race 23.59 en fredagkväll.

Ska korrisläsa mitt PM en gång till nu och sen försöka bestämma vad jag ska göra av den här dagen. Vill gå ner på stan och köpa kläder. Eller kanske gå ut och gå. Men helst köpa kläder.

Och en liten grej bara. Ni vet Henrik Lundqvist? Hockeymålvakten? Hur jävla snygg är inte han? Minns när han var med i Söndagsparty och man blev chockad över att en hockeyspelare kunde vara så jävla snygg. Och han kunde tillochmed föra sig i ett samtal. Sen glömde man bort det lika snabbt. Igår var han med som OS-kommentator. Satt kvar i alla mellansnack och eftersnack bara för att titta på honom. SÅ jävla snygg.
Då vet ni varför om jag helt plötsligt börjar bänka mig framför NHL-matcher.
Var bara det.

jag älskar det här med mmsblogg. Här säger jag god natt i all min skabbighet. Och i ett fint nattlinne. 

En sak bara. Kom på nyss att Alla hjärtans dag gick mig helt obemärkt förbi. Jag fick en ask med hjärtan av mamma och pappa och det var det. Jag läste mina bloggar i sedvanlig ordning och läste där om enstaka firanden. Så nu undrar jag, varför detta ständiga tjatande om att vara singel på Alla hjärtans dag? Om folk har pojkvän/flickvän under denna dag tjatar de ändå om att det var så jobbigt när det var singel året innan men att det nu kändes så skönt att ha någon att fira med. Och det är ju helt klart värst med dem som är singlar. Jag hatar den här dagen och gud vad jag inte ska gå ut jada jada jada. Jag undrar bara hur tankarna går? Hur jävla jobbigt kan det vara? Det är en dag för att fira kärlek. De som har pojkvän/flickvän firar. Fint för dem. De som är singlar gör inte det. Fint för dem.
Varför skulle det vara jobbigt? Varför tjatar alla om Alla hjärtans dag-ångesten?
Detta är för mig ofattbart. Det går liksom inte in. Så jävla viktig är väl inte den där dagen ändå.

När jag blir kär och sådär ska jag klart fira. Vad kan vara bättre? Men tills dess håller jag mig utanför det där. De borde alla andra singlar också göra.

Ikväll var det tänkt att det skulle bli vin och sådär. Dagen till ära skrev jag klart mitt PM, så kändes sjukt rätt att fira. Men någonstans försvann peppen på vägen och kvällen slutade med naturgodis, cola och hockey. Lite konstigt det där. Att jag inte är taggad en fredagkväll då jag är helt ledig. Vet inte om det är något tillfälligt som gör att jag inte vill gå ut, eller om det ska vara så här nu. Men jag gissar på att vädret står för det mesta.

För hur kul är det egentligen att ta sig till förfesten i 10 minusgrader och snöstorm? Man försöker febrilt hålla sminket på plats medan man ska hålla koll på alla klirrande påsar som hela tiden vill glida ur handskarna. Och icke att förglömma det ständiga parerandet med klackarna för att undvika att halka. När man kommer fram till förfesten är man utmattad. Sen gäller det att försöka undvika kön på stället man ska till för att inte behöva vara ute onödigt mycket, detta är något som är väldigt svårbemästrat. Ofta hamnar man i en seg kö och håret börjar frissar sig innan man rört sig en meter. Då super man ner sig med den där kö-ölen man hade och sen är man alldeles för dräggig när man kommer in. Kvällen slutar alltid med en dyr jävla taxiresa då det är alldeles för kallt och tröttsamt att halka hem i de där minusgraderna som har ökat från 10 till 13.

Nä, vad säger ni? Lite vår på det här nu eller?

Nu är min första praktik gjord. Jag vet inte om jag har seriösa issues med vanebildning, men fan vilken separationsångest jag har nu. Vill ju inte sluta än! Men om det är såhär det känns efter varje praktik så har jag mycket att se framemot ändå. Blir så upprymd när jag tänker på allting jag har gjort och lärt mig under de här veckorna. Senaste veckan har jag blandat antibiotika, gett injektioner helt på egen hand och dessutom gett intravenösa injektioner times 4! Och idag. Idag delade jag läkemedel alldeles själv. Jag begär inte att någon ska förstå. Och de som är färdiga sjuksköterskor skulle nog skratta. Men fan vad bra det känns.
ÅH vad jag älskar det här.

Nu ska jag skriva PM FOR REAL!

it's on! Inflyttningsferka i P's våning (you heard me) ikväll. Mina halsmandlar är sjukt svullna, gör så jävla ont. It's still on! 

dricker te, sprayar nässpray och kollar på biggest loser. Varför är jag alltid sjuk? 

Idag träffade jag på en väldigt trög transportkille på Akademiska. En som jobbar med transport av patienter till olika undersökningar och avdelningar inom sjukhuset. Jag följde med min patient för att vara med på undersökningen.
I hissen står jag och fipplar med donationskort som jag just fyllt i. Transportkillen utbrister entusiastiskt:
- ÅH, är det där sånadär kort som man får rabatt i kiosken med eller?
- eh....nej..det är donationskort. tror inte man får rabatt med dom. HEHE (stelt skratt)
*transportkille som fattar noll* - jaha.... du ska lämna blod alltså? blodgivare?
- eh..nej. donera organ alltså. När man är död.
- Jaha....du tänker så du.

Killen som var så jävla taggad på rabatt i kiosken. Haha. LOVE IT.

Jag skriver det här för att jag har försökt tränga bort tankarna ända sedan jag först fick veta det. Varför har jag trängt bort dom? För att jag inte har känt någon rätt att sörja så mycket som jag gör. Vi var inte bästa kompisar och har aldrig delat våra innersta tankar, därför har jag känt att jag inte kan beröva de som står dig närmast, deras sorg. Jag har tänkt på varför det här tar så hårt på mig. Så inser jag att vi alla är så jävla lika och står varandra så nära utan att veta om det. Du är precis som mig en av dom som hängde i parker och drack sunkig folköl, som rökte utanför skolgården i svartfärgat hår. Du är precis som mig en av dom som såg charmen med att hänga på Palermo hela kvällar utan att försöka vidga sina vyer det minsta. Därför känns det här så jävla påtagligt. Och jag plågar mig själv genom att tänka på den där gången vi åkte buss tillsammans en tidig morgon från Storvreta. Vi hade sovit i samma säng i en stackars lillebrors rum och ville ha samma kille kvällen innan. Jag tänker på den gången vi satt bredvid varandra på bussen hem från Way out west, vi kom överens om att det var okej att lyssna på sin musik. Jag tror att du lyssnade på BD. Mest av allt tänker jag på hur mycket jag kommer sakna dina statusuppdateringar på facebook. Och vår delade kärlek för Joel Kinnaman.

Jag skiter i att vi inte var nära vänner, kanske mest bara bekanta. Jag kommer sakna dig ändå och det gör
så jävla jävla ont i mig att du inte är kvar här. Hoppas du hänger med killar som ser ut som Joel
och Ian Curtis. Och röker massa cigaretter och dricker billig öl.

Såhär långt har jag kommit.. Grönmarkerat instruktionerna. Om jag har ångest? Nej, men inte skulle jag..

Det gick ju rätt bra det där. Förutom att bilden är lite stor? Men äh, man kan inte vara bäst på allt.
Gick lite sämre när jag skulle blogga vanligt, fast från mobilen. Kunde liksom inte få fram tangentbordet för att skriva. Så om någon känner sig manad att berätta för mig, do it, just do it!

Nu är jag alltså invigd med allt vad mobiler och bloggar heter. Ni kan förvänta er kala mobilbilder från H&Ms provrum där vem som helst ser anorektisk ut (smalspeglar) och fylleupdates från uteserveringar föreställande halvt urdruckna öglas. Eller så blir det kanske inte så, men vi kan hoppas. Eller hur?

Nu ska jag krypa ner i sängen i någon sorts dvala. Har förjävla ont i halsen och kroppen, så det blir ingen praktik och heller inget PM-skrivande idag. Fa-an, vad jag kommer kugga det där PM:et.
O r k a r inte tänka på det. Bra så.

måste prova att mobilblogga ba. Vad gör man inte för laget? 

Ibland ställs allting bara på kant. Högkant kanske.

Mitt hår är så jävla blött fastän det var flera timmar sen jag tvättade det.
Uppsatt hår är dålig grej. Har ont i magen och önskar mig bara en sak.
En varm säng med uppfluffade kuddar, fast ändå sval liksom. Ni förstår väl?
Men ibland vänds allting uppochner och man hatar ju det. Så jävla mycket.
Vi borde förbjuda förändringar. Stanna upp hela skiten ba. Let's do it.

I natt har jag drömt att jag var på bio där filmen byttes ut till någon typ av dokumentär om jonglörer och gymnaster. Carro satt några rader framfrör mig och skrek saker högt hela tiden. Alla i salongen var asarga på henne. Sen drömde jag att en kvinna blev utkarvad av någon hemsk mördare, fast hon överlevde. Rätt coolt ändå. Sen var det massa annat också, men ni vet hur det är, man glömmer bort allt efter en timme.

Idag ska jag jobba från två till halv tio och känner mig för en gångs skull inte helt nergången. Kanske beror det på att det är fredag trots allt. Eller att jag fick ha en helt ledig dag igår.
Nåväl, nu ska jag ner på stan och köpa ett par skor som jag sett på Hm.com (lycka till) och även köpa lite kurslitteratur. Och balsam. Och träningstights. Och puder.
Det här kommer att bli dyrt. C'est triste!

Jag fick 67,5 av 72 på min sex timmar långa antomitenta. Jag fick alltså 5,5 fel. Jag är SÅ jävla stolt över mig själv.
Ville bara säga det.
Jag är bäst idag.


Nu: kaffe
Ikväll: PH-final!

Får fruktansvärda flashbacks från förra våren då jag spenderade min tid med att jobba på ackis. Då var det såhär varje jävla förmiddag. Den här väntan på att få gå iväg och göra någon nytta. Jag gör felet att jag ställer klockan på åtta, för att inte sova för länge. Sen tar sysslorna slut och det som sköljer över en blir istället å-ordet. Ja, ni vet. Såhär var det varje dag hela våren. Eller måndag-torsdag åtminstone. Och jag tål det inte. Har ju gjort allt jag kan komma på att göra nu. Förutom att sminka mig, men det är ju också astråkigt. Frågan är varför jag inte kan njuta av slötiden? Kanske för att det egentligen inte borde vara slötid. Skulle ju faktiskt kunna åka till BMC och försöka låna en bok till PM:et. Eller gå till Studentbokhandeln och köpa lite kurslitteratur. Eller försöka fortsätta med VFU-uppgifterna. Men om man inte är iställd på att vara produktiv, då går det inte heller. Så nu sitter jag här med världens värsta tomhetskänsla och funderar på hur jag ska orka med den här dagen.
Behöver värme, sol, uteserveringshäng, vin och kompisar NU. Och en liten resa.
DÖ VINTER, DÖ!

Tittade på 500 days of summer igår innan jag skulle sova. Dum idé när man är kärlekskrank kanske. Men det är väl det som är grejen med sånadär filmer, man vill plåga sig själv lite. När sweet disposition spelades för första och andra gången i filmen fick jag tårar i ögonen. Blev helt chockad över mig själv, men vissa låtar har den effekten på mig. Låten är inte den bästa av låtar, men den har någonting. Någonting som får mig att gråta, uppenbarligen. Lite fint ändå. Gillar att känna mig lite rörd.

Idag börjar jag klockan två och har redan druckit kaffe, ätit leverpastejsmacka och städat rummet. Vet inte riktigt vad jag ska sysselsätta mig med. Vänta på att min iPhone ska dyka upp kanske. Ja, vi säger så.