Divide et impera

Jag skriver det här för att jag har försökt tränga bort tankarna ända sedan jag först fick veta det. Varför har jag trängt bort dom? För att jag inte har känt någon rätt att sörja så mycket som jag gör. Vi var inte bästa kompisar och har aldrig delat våra innersta tankar, därför har jag känt att jag inte kan beröva de som står dig närmast, deras sorg. Jag har tänkt på varför det här tar så hårt på mig. Så inser jag att vi alla är så jävla lika och står varandra så nära utan att veta om det. Du är precis som mig en av dom som hängde i parker och drack sunkig folköl, som rökte utanför skolgården i svartfärgat hår. Du är precis som mig en av dom som såg charmen med att hänga på Palermo hela kvällar utan att försöka vidga sina vyer det minsta. Därför känns det här så jävla påtagligt. Och jag plågar mig själv genom att tänka på den där gången vi åkte buss tillsammans en tidig morgon från Storvreta. Vi hade sovit i samma säng i en stackars lillebrors rum och ville ha samma kille kvällen innan. Jag tänker på den gången vi satt bredvid varandra på bussen hem från Way out west, vi kom överens om att det var okej att lyssna på sin musik. Jag tror att du lyssnade på BD. Mest av allt tänker jag på hur mycket jag kommer sakna dina statusuppdateringar på facebook. Och vår delade kärlek för Joel Kinnaman.

Jag skiter i att vi inte var nära vänner, kanske mest bara bekanta. Jag kommer sakna dig ändå och det gör
så jävla jävla ont i mig att du inte är kvar här. Hoppas du hänger med killar som ser ut som Joel
och Ian Curtis. Och röker massa cigaretter och dricker billig öl.