Ja, då skulle det se ut såhär:

Kofta: Åhléns
Klänning: Monki
Nitskärp: Gammalt som gatan. Köpt i vintagebutik i London (Läs: Köpt på JC i åttan.)

Men nu är det här ingen modeblogg. Det vet vi. Vi kan istället ifråga sätta varför jag har
ett skärp under brösten, precis så som min pappa brukar fråga.
Men jag tänker såhär. Vad är bäst. Nitskärp under brösten, eller såhär?:


Haha. ha. Från 2006.
Jeans: Lee
Tröja: Vetinte
Luvtröja: H&M
Strumpor: Inga kommentarer
Halsband: Hemmasnickrat
Tupé: ?

Så, vilken ska vi köra på? Under brösten eller under rumpan?

Det finns ett ord: Trött.

Har fått nervryckningar i ögat, huvudvärk som inte går över, en nacke
som knappt går att böja. Armar som inte orkar lyfta.
Frågan är: Är det värt det?
Jag vill ju bara lyckas.

Imorgon ska jag supa bort mina sorger.
Tvingas dock vakna upp till dem igen på lördag.
Bittert.

Trodde inte att någonting kunde rädda mig idag. Men det finns tre saker, faktiskt:
1. http://www.viktorbk.blogspot.com
2. Senaste avsnittet av Gossip girl
3. Kvällskaffe med pappa

Känner mig lite som en femtonåring. Mest för att jag citerar Coldplay i huvudet hela tiden.
"When you try your best but you don't succeed, when you get what you want but not what you need.."
Ja, ni har hört den förr. Känner att jag kanske inte borde hänga upp mig så mycket på en jävla tenta.
Vill liksom kunna skita i allt och gå ut ikväll. Men att vakna upp imorgon med spränghuvudvärk och försöka
plugga är ingenting jag lockas av.
Fan, jag har blivit tråkig.

Börjar nästan gråta av frustration. Det kan kanske ha något att göra med Pms, men det spelar ingen roll.
Jag har verkligen försökt. Läser anteckningarna, låtsas att jag tycker att det är roligt. Skriver färgglada små notiser i marginalen som är värda att komma ihåg. Men ingenting hjälper.
Testade mig själv just i den fina lilla "Frågesport" som läraren har konstruerat för självstudier. Det gick åt helvete. Ja, käpprätt tillochmed. Det hjälper inte att han igår sa "Frågor liknande de här kommer garanterat komma på tentan".

Nu tänker jag såhär. Jag vet ju att någon kommer läsa det här.
Så kan ni inte hjälpa mig?
Ska jag skriva tentan eller skita i den och skylla på att jag vägrar att misslyckas?
Rösta!

Idag är det pluggdag som gäller. Imorgon också. Ja, faktiskt ända fram till på måndag.
Det känns förjävligt. Och helt jävla irrelevant att skriva om. Men det händer inte så mycket
annat i mitt liv just nu. Men det är hösten. Allt går att skylla på hösten.

Jag återkommer när jag lever igen.
(Läs: När jag har gett upp.)

Hatar det faktum att jag har ägnat hela dagen till att ligga i sängen och titta på film istället
för att plugga till världens svåraste tenta.
Det spelar ingen roll att ångesten är outhärdlig, jag orkar ändå inte plugga.
Skit.
Ja, det märks att det är söndag igen.

Amanda är ett kvinnonamn med latinskt ursprung med betydelsen 'den älskvärda', ordagrant 'hon som bör älskas'. Namnet är mycket typiskt för nittiotalister, då det i mitten av 1990-talet var det näst vanligaste dopnamnet för flickor i Sverige. Populariteten har nu avtagit, även om namnet fortfarande är vanligt. Den 31 december 2005 fanns det totalt 29 259 personer folkbokförda i Sverige med namnet, varav 19 286 med det som tilltalsnamn/förstanamn. År 2003 fick 1069 flickor namnet, varav 686 fick det som tilltalsnamn/förstanamn.
Namnsdag: 26 oktober


Där ser ni. Idag ska vi fira. Eller ska man egentligen fira namnsdagar? Jag liksom undrar om det är det
som är meningen med det egentligen. Å andra sidan så är ingenting menat att firas det är bara vi människor (i synnerhet svenskar)
som letar efter bra anledningar till att äta tårta och supa oss fulla.
Ganska skönt tycker jag.

Läste precis Expressen och konstaterade att jag aldrig mer ska läsa någon kvällstidning.
Så många blad, så mycket text men ingenting vettigt. Inget alls.
Och ja, det är väldigt tro-pretentiöst att förkasta alla kvällstidningar för att försöka visa att man har
något sorts intellektuellt djup. Men jag är mest besviken. Jag minns ju att jag som liten tjatade på pappa
att han skulle köpa Expressen. Skönk bekvämt ner i en fåtölj varje söndag och läste i en timme. Kanske
måste man vara tio år för att älska att läsa om kändisar och fetma.

Dricker Staropramen och lyssnar på Velvet underground. Känns ganska ensamt men också ganska härligt.
Idag är det löning och det betyder fest. På söndag ska jag boka flygbiljett för att åka till Milano och hänga med en härlig
tjej över nyår. Jag längtar lite. Faktiskt rätt mycket.

Vet inte vart jag ville komma med det här. Kanske ville jag skryta om att jag dricker Staropramen istället för vanlig sketen öl. Eller så ville jag briljera med att jag faktiskt får lön. Det betyder indirekt att jag har ett jobb.
Jag gillar att skryta. Det är liksom bättre att skryta medvetet än att försöka peta in små subtila kommentarer för att ställa sig själv i bättre dager, eller hur? Jag vet att ni håller med. Kom igen nu.


Ses på Palermo efter ett!

Kollade lite på "Vem vet mest?" och chockades av världshistoriens våp. Jag vet inte hur gammal hon var, kanske 22, men det är irrelevant. Hon fick frågan "Vad är kung Carl XVI Gustafs valspråk?" Hon svarar: "Ehh..det måste väl vara svenska?".
Jävla idiot. Jag blir arg när folk skämmer ut sig själva. Även om de flesta som ställer upp i de där programmet är mediokra och pseudosmarta namedroppare så platsade hon inte där. Nu tycker jag att hon borde ändra riktning i sitt liv. Kanske ägna sig åt något hon gillar. Typ "data" eller något liknande.


Och så har jag gått in i väggen. Tittar bara på Heja Björn och äter godis istället för att plugga.
Jag är ett skämt.

När jag var i sjuårsåldern flyttade det in en ny tjej på vår gata. Hon verkade lite konstig men vi blev kompisar
efter ett tag. Vi stod ut med varandra i en vecka eller två sen kom det obligatoriska storbråket. Jag och min andra vän skrek till slut "Men då vill inte vi vara kompis med dig längre!" Och hon replikerade lika snabbt och ilsket som en orm "Bra, för jag vill ändå inte vara kompis med en köttbulle!". Jag minns än idag hur ledsen jag blev. Hur det högg till i bröstet. Jag skämdes för att jag var tjock. Ville inte att någon annan än jag skulle lägga märke till det.

Ja, det är sånthär jag tänker på när jag är bakfull.

Jag är så jävla bra, det ni. Varför tvivlar jag på min egen förmåga?
Jag fick VG på min första tenta, någonsin. Och det spelar ingen roll att det sägs att det var den lättaste på
kursen. Jag fick VG och jag förtjänar typ.. typ öl. Men det är skitsamma.
Nu tänker jag se till att klara nästa mördartenta också.

Grattis till mig. JA!

Idag åkte jag buss. Jag åker sällan buss och det är ett rätt medvetet val. Det är varken bekvämt eller trevligt.
Man måste sitta nära människor som luktar illa och lyssnar på dålig musik.
Men idag var jag tvungen. Hade inte riktigt något annat val. Och jag försökte verkligen göra det bästa av
situationen. Hälsade glatt på busschauffören när jag gick på. Han rörde inte en min.
Och då slog det mig. Det är inte medpassagerarna eller de nedklottrade sätena som gör att jag hatar att åka buss.
Det är busschaufförerna. Jävla imbeciller.
Så, nu har vi rett ut det. Annars då?

Ack, ack, ack jag är så trött. Trött på människor och på hösten. Jag är trött på allt i princip.
Men det hör ju hösten till. Man börjar deppa ihop i oktober och hoppas sen att det ska bli bättre
in i november och december. Men det sitter kvar enda fram till nyår då det börjar vända.
Sen håller det i sig januari och sedan går man in i väggen igen i februari. Sedan håller det på så
till slutet av mars. Då, börjar livet igen. Sedan får man leva lycklig till oktober.
Jag längtar till mars nu.

Men just nu har jag viktigare sysselsättningar än det här.
Jag måste hitta Värsta språket på Pirate bay så att jag har någonting
att se fram emot när jag är på jobbet.

Jag har ångest-ont i magen på grund av att jag måste gå till skolan snart. Vill verkligen inte.
Mår illa vid tanken på lingvistik, på universitetet, på alla pretto-människor.
Och så regnar det ute.
Skitdag.

När jag försöker gå in på en hemsida och det enda som visar sig är "Sidan kan inte visas" så fortsätter jag att markera och trycka på Enter några gånger till. Det fungerar fortfarande inte. Men till slut blir jag så arg att jag trycker hårdare och hårdare på Enter, ja nästan slår faktiskt, och då funkar det. Helt på riktigt. Jag har magic fingers.

Och jag fångade dagen till slut. Gick till Lisa och diskade lite av hennes disk.
Det är lite som terapi för mig. Sen gick jag och Astan till Luthagens livs och handlade.
Tryckte sedan godis och såg på meningslösa repriser tills jag gick hem och åt vårrullar.
Det är synd att jag inte har något att skylla hetsätningen på eftersom min sken-bakfylla släppte
när jag kom utanför dörren (hade inte varit ute sedan fredagsnatt innan dess).

Nej, nu ska jag göra något som jag inte väljer att kalla söndagssysselsättning i vanliga fall,
men ibland ska man vara lite wild and crazy* också.
Ska nämligen gå ner på stan och ta en öl. Och faktiskt bara en. Hoppas jag.
Men det ska nog bra. Jag har tanken på att jag ska upp 08.00 imorgon gnagande i bakhuvudet.



* = Uttryck myntat av en god vän. Jävligt användbart. Och kom nu inte och säg att det använts tidigare.

Frågor: Varför uppdaterar inte folk sina bloggar idag?
Är jag den enda i hela jävla Sverige som inte har något att göra idag?
Jag är ämnad att ta livet av mig idag.


(Märkte ni att jag använde "idag" i alla tre meningar? Det var ett subtilt uttryck av
den frustration jag känner över den här förbannade skitdagen.)

Jag stannade hemma igår för att slippa vara bakis idag. Men jag är bakis ändå. Helt jävla värdelöst att jag stannade hemma igår. Jag skulle följt min impuls när jag vid tio-tiden kände ett enormt sug efter öl.
Så nu sitter jag här med ett ömmande huvud och uttorkad mun utan att åtminstone kunna tänka "Fan vad kul det var igår".
Det här är ungefär som julafton utan kommunist-Karl Bertil. Liksom, man hatar Jesus och det faktum att man äter för mycket och tvingas umgås med sin familj men man känner ändå lycka när man sitter ihoptryckt i soffan prick klockan sju.
Okej, det där var kanske den sämsta liknelse jag har gjort. Men ni förstår kanske vad jag menar ändå.
Äsch, skitsamma. Nu ska jag ta tag i mitt liv. Känner lite Carpe diem-feeling i luften idag.

Såg nyss att jag har skrivit 557 inlägg i den här bloggen under två år, eller vad det nu är. Sjukt att jag vid 557 olika tillfällen känt att jag haft något viktigt att förmedla. Något alarmerande som bara måste få ta plats i den här pinsamma baksidan av bloggvärlden. Men å andra sidan så kanske det har varit bra för oss alla. Jag har haft något att göra, och någon har haft något att läsa. Eller bara stirra på. Det där får man göra lite som man vill med.

Det känns som att jag inte ens behöver berätta att jag är bakfull idag.
Därför har jag laddat ner första säsongen av C/O Segemyhr.
(Ja, jag vet, det känns jävligt dekis. Men jag har åtminstone duschat.)

Tänkte försöka mig på det här med att fylleblogga, så jag reserverar mig för eventuella felstavningar.
Ikväll har jag druckit öl på ett överfullt Uplands och shakeat till tidlösa hits på ÖG. Just ordet 'tidlös' gillar jag inte.
Det känns lite pretentiöst. Eller vad vet jag.
Jag har huvudvärk och fyllematen står mig upp i halsen.
Dags att sova eller kolla på Seinfeld, så som Storstadspojken brukar göra.
See you in the moshpit!

Var på Willys idag för att köpa cigaretter. Och ni vet när man står i en lång kö utan några
varor, eller i vissa fall en eller två, så kan personen framför få för sig att säga "Oj, men du har ju bara en grej. Då kan du gå före mig". Fan vad jag hatar det. Visst, det är en fin gest. Men mest är det bara jobbigt. Jag vill inte prata med folk jag inte känner och minst ut av allt vill jag stå i tacksamhetsskuld till personen. Detta händer mig titt som tätt, men inte idag, som tur var. Men under hela tiden i kön var jag på min vakt. Var så rädd att någon skulle se att jag faktiskt inte hade någon vara. Rädd att någon besvärat skulle fråga om jag vill gå före, som om de tror att det är det jag står och väntar på. Tricket är att stirra upp i taket, då kan ingen möta ens blick.
Är det något fel på mig eller är jag bara smart?

Igår hände det som jag aldrig trodde skulle hända. Fick ett mail från läraren om att alla lektioner är inställda
för dagen. Så idag har jag varit amibitiös och gjort saker som jag aldrig skulle komma på tanken att göra annars. Städat rummet till exempel.

Och det är fredag. Vad gör man? Nyktert eller berusat?
Jag är clueless. Och röksugen.

Om man inte är för gammal för att lyssna på Mando Diao så är man nog inte för gammal för festival heller.
Det är ett konstaterande, alltså.

Men annars så var det inget.
Nu ska jag peppa för Bonde söker fru och sen ska jag ut och dricka ÖL.
Ses i dimman!

Jag var hos doktorn imorse och fick penicillin mot min superinfektion. No more alkohol för
Amanda tänker ni nu. Men icke. Jag har kollat upp det här. Det är faktiskt okej att ta något glas vin
även fast man äter antibiotika. Man får alltså inte gå ut och supa sig redlös. Men två eller tre glas vin får
slinka ner utan problem. Great success, säger jag. Fan heller, säger mamma.

Apropå ingenting. I år kostar Arvikabiljetterna 1195. Det är helt sjukt. Det har gått från 795 till 1195 på
på ett år. Å andra sidan så har de bokat Depeche Mode. Men det svider ändå med tanke på att Depeche
antagligen främst kommer spela låtar från den senaste plattan.
Men jag kanske är för gammal för festival ändå. Har ingen lust att hänga med aspackade 15-åringar med silvertejp
på brösten som ihärdigt försöker få en att sälja sprit till dem för ett hångel.
Nä, tacka vet jag billig öl och Döner i Berlin.

Jag vill åka till Köpenhamn. Det är en jäkligt fin stad ska jag säga er.
Och så pratar de grötigt och roligt där. Men det har ingenting med någonting att göra.
Just nu sitter jag bara och tänker på Pernilla Wahlgrens hårfäste. Jag kan inte släppa det.
Den människan har verkligen ingen panna. Och så sjunger hon förjävligt också.

Nu ska jag fortsätta kolla på House med mina föräldrar. Så kul har jag det ikväll.

Det var rejv i helgen, det läste jag i tidningen.
Var inte rejv ute redan när Fucking Åmål kom?
Jag förstår mig inte på folk. Om man ska träffas och knarka
så kan man ju iallafall försöka vara lite diskret. Inte ställa till med värsta
neonblinkande tjack-partyt.
Ibland undrar jag varför inte alla tänker som jag..

Sitter och tänker på det här med att man ibland tror sig kunna till exempel låttexter fast man inte alls kan dem.
Man är säker på att det sjunger en viss mening, och sedan visar det sig att man inte ens var i närheten av den egentliga.
Det händer mig rätt ofta. Och inte bara när det gäller låttexter, utan allt möjligt. Kommer ni ihåg programmet "Larmet går" som gick på trean (om jag inte missminner mig) någon gång på nittiotalet? Ett program där man fick följa ambulansens och brandkårens uttryckningar. Jag älskade det programmet. Det var det bästa jag visste. Men jag kunde för allt i världen inte förstå varför programmet hette "Lammet går". Letade länge länge efter sambandet mellan sjukvård och får  tills jag till slut insåg att någonting inte stämde.
Jag måste ha varit ett väldigt dumt barn.

Vem försökte jag lura? Jag visste ju att ångesten skulle komma och kicksparka mig till slut. Jag visste det.
Numera är det en helt vanlig söndag, Allting är i sin ordning. Börjar bra med starkt kaffe och UNT, fortsätter med goda kakor hos mormor och brygghäng i solen. Slutar med ångestladdade blickar på "Fonetikens grunder" som ligger här på skrivbordet. Har faktiskt aldrig läst i den. Borde läsa den, mest för att den var så jävla dyr. Man ska ju ha valuta för pengarna. Men jag orkar inte. Allting bara skriker "Nu är det söndag, Amanda. Gilla bara läget, du kommer inte undan".
Fast jag har ett trick, ett ess i rockärmen så att säga.
Sunes jul. Fint som snus.


(Fråga: Varför sitter Caps Lock-knappen på ett så jävla dåligt ställe? Man kommer ju bara åt den när man inte vill. Och vem använder den egentligen?)

Det här är konstigt. Det är tillochmed sensationellt. Nästan så att jag vill nypa mig i armen
för att se om det bara är en dröm. Det är söndag, mina vänner. Och det är en söndag utan ångest.
Vilken befriande känsla. Jag kan andas ut att hosta upp mina inälvor idag. Jag kan duscha utan
att bryta ihop. Jag kan tänka på att jag borde plugga men skita i det.  Dammlagret på skrivbordet
har blivit så tjockt att jag kan gräva ner händerna i det, men jag fascineras istället för att ta fram dammtrasan.
Jag struntar tillochmed att mitt ansikte ser ut som ett söndersprängt minfält. Bryr mig inte heller om att det uppstår en tsunamivåg i huden när jag rör på mig.

Nu lyssnar vi på Cornelis och dansar.

Söndagsångesten har anlänt redan nu. Kan bero på att jag har drabbats av någonting fruktansvärt.
Jag har knotter-utslag i hela ansiktet och på halsen. De brer ut sig mer och mer för varje timme som går.
Jag ser äcklig ut. Vill inte kolla mig i spegeln. Paniktolkar och antar att jag kommer få dras med det här för
resten av livet.
Har också gått upp för jävla mycket i vikt. Nu ska jag försöka anstränga mig. Börja ett nytt liv och sådär.
Men fan vad det klias på halsen.
Jag har typ fått rabies. Eller hiv. 
Orkar inte. Jag kommer bli ensam kvar. För vem fan vill ha en tjock hivsmittad tjej med utslag?
GAAAH

Jag har kommit på vad jag vill utbilda mig till...sjuksköterska.
Lågavlönat och jävligt. Men jag kan inte rå för det.
Hur ska jag göra? Satsa på en riktig karriär istället?
Äsch, inga beslut fattas riktigt när man är bakfull.
Idag är jag matt. Så jävla matt.
Jag återkommer imorgon med obligatorisk söndagsångest och allt vad det innebär.
Ni vet sådär som det är.

Idag har jag köpt nya skor. Eller skor är ju en lätt underdrift.
Det kallas nog kängor, eller kanske stövlar. Jag är rookie på den här fronten.
Har aldrig ägt några varmare skor än ett par gulblåa Nike air. Om man bortser
från allväderstövlarna med ugglorna på jag hade i femman alltså.
Men åter till kängorna. Det är Dr Martens-immitationer. Fast i lack. De är jävligt
inne och allt det där. Jättefina är dom. Men om det är någon som trampar er på fötterna
ikväll på dansgolvet, då kanske det är jag. Storlek 39 och kängor är kanske inte den bästa
kombinationen, men det skiter jag i, som den sanna revolutionär jag är.

Och nu till något helt annat. Idag brände jag sönder min sjal. Skulle
vara häftig och aska lite nonchigt. Fan, man ska inte röka. Det bara förstör.
Nästa projekt är nu att komma på något bra att säga när mamma undrar hur
jag har kunnat bränt sönder min sjal med en cigarett fastän jag inte röker.
(Ja, det är så vi har det i min familj. Jag är nitton och har rökt i två år. Dom vet
att jag gör det, jag vet att dom vet att jag gör det. Men att tiga är guld, det vet ni ju.)

Jag äter av princip inte vitt bröd. När jag äter frukost på morgonen äter
jag äckligt knäckebröd eller kanske något pseudo-nyttigt bröd från Pågen, men aldrig vitt.
Om jag inte är bakis förstås. Men vid vissa tillfällen faller principerna. Och det är när jag äter
lunch eller middag. Då är det på något sätt berättigat. Serveras det vitt bröd till maten, ja, då
äter jag så mycket jag kan. Ibland mer bröd än mat, för det är ju så gott. Men skulle någon
servera mig vitt bröd på morgonen då vägrar jag. Jag tänker "så kul ska vi fan inte ha det" och
så känner jag mig glad. Jag är aktiv i mina kostval. Men sen brister allt.
Jävla Little Italy som bjuder på gratis bröd.

Varje gång jag ska gå in på Piratebay för att ladda hem något, tar det lite extra tid.
Det har inte att göra med något verkligt problem, utan en obehaglig tvångstanke som infinner sig.
Eller kanske snarare en fixidé. Min bror la in Piratebay och Tankafett som bokmärken i min webläsare
när han förklarade "hur man faktiskt gör när man laddar ner saker utan det där jävla DC++" och nu vågar
jag inte göra på något annat sätt än att använda mig av det där jävla bokmärket. Jag vet ju så väl att
det bara är att skriva in piratebay.org i fältet och så är det klart, men jag är för feg. Är så rädd att något
ska gå fel och att jag ska behöva berövas min värdighet och be honom om hjälp. Precis som de där
gångerna då jag faktiskt trodde att jag hade vunnit en dator eller när de konstiga meddelanden i stil med "Haha, look at this funny picture of you" kom upp på msn. Men jag vägrar besegras. Det är bokmärkena och jag mot världen.

Bara såhär från ingenstans, jag blir galen. Detta har nu pågått under en längre tid, men
jag har varit för lat för att bry mig. Men nu brister det. Är det någon som kan förklara för mig
varför jag inte kan lyssna på musik på myspace längre? Vad är det för program jag saknar?

Bortsett från detta så tror jag att den här dagen kan bli bra.
Fast också ganska läskig. Jag ska gå till Skatteverket och fixa
blanketter och prata om skattejämkning och sånt skit. Problemet är att jag knappt
fattar någonting, så jag är beredd på stel tystnad och dumförklarande blickar.
Min vardag, med andra ord.
Närå, men för att liva upp stämningen:

(Här var det först ett långt utlägg om sexlivstjatet i alla tidningar. Men sedan kom jag på hur äckligt pretto och bajsnödigt det lät så jag raderade det. Håll till godo med de väl valda raderna nedan.)



Och när vi ändå är inne på UNT. Jag har upptäckt att cirka 95% av dem
som är med i "IdagfyllerOlleAndersson18årochhangillarfotboll-annonserna" är
från landet. Ja, de kommer från Östervåla, Vänge och Funbo.
Ibland, kanske en gång i veckan, så dyker det upp någon stackare från Uppsala.
Men det är inte ofta.
Varför gillar bönder annonser mer än stadsbor?

Vill gråta lite för att det kittlas så i näsan. Och det bara rinner.
Har duschat och försökt sminka över förkylningssymtomen, men ingenting hjälper.
Lika röd och äcklig ändå. Och så har läpparna spruckit förstås. Känner mig som ett
herpessmittat dagisbarn.
Lösningen på det hela? Har laddat ner första säsongen av Gilmore girls. Och
så lite nudlar på det.

Börjar dagen med att läsa lite Blondinbella. Ser att hon har utsvängda jeans på sig.
Nu får det vara nog. Bara för att det står i tidningar att utsvängt är tillbaka, så är det inte sant.
Hon verkar så naiv. Men det visste vi ju redan.

Just nu borde jag sitta på föreläsning vid Engelska parken. Men min kropp vill inte
röra sig utanför dörren. Det finns en dragningskraft till sängen. Fast så är jag ju
genomförkyld också. Massa äckligt snor och sådär. Och jag har inte ens någon nässpray.
Feeling good today.
Fast jag ska kurera mig nu. Ligga i sängen och läsa föreläsningsanteckningarna på Studentportalen
och låtsas att jag är där. Sedan ska jag iväg och jobba.
Jag tror att allt kommer skita sig.
10 spänn på att jag somnar efter cirka fem minuters läsande.

Jag har aldrig haft så ont i magen som jag hade igår.
Nyss försökte jag äta frukost och nu börjar värken komma tillbaka.
Fan. Antingen så är det blindtarmen eller så har jag fått Hepatit C.

Jag skiter i det här. Dubbel dos Cocilliana och man sover som ett barn.
Eller hur Astrid?

Okej, jag har länge försökt att motarbeta bakfyllan. Men idag så struntar jag i det.
Nu jävlar.
Jag har laddat ner Sunes jul och Fear and loathing in Las vegas.
Nu ska jag gå till Willys och köpa glass.
Det är nu det händer.


(Jag åt nachos till frukost också)

Ingenting kan beskriva den vidriga huvudvärk jag har. Det är outhärdligt.
Mina bihålor är fulla av snor och jag vill halsa Cocilliana.
Gårdagen var fin, trots att jag hatar ordet "gårdagen", men jag använder det ändå i ett
försök att låta mer intelligent än vad jag i själva verket är. Förfestade lite hos fia och anna
och drack sedan äckliga drinkar på Uplands. Efter ungefär 15 minuters kö
kom vi in på Kalmars där temat bestod av konstig indie-musik  och poppare med tjackryck.
Jag dansade stappligt, söp ner mig och dricksade sju kronor.
Kvällen fortlöpte som många andra kvällar. Jag pratade alltför mycket
om ingenting med folk som inte ville lyssna (förlåt Axel) och tappade till slut rösten.
Kvällen avrundades på Palermo, så klart.


(Fråga: Hur kommer det sig att Peter Jihde har klippt sig? Min världsbild faller)

Jag är varm i ögonen nu. Febervarm. Och jag fryser.
Jag vill röka men kan inte. Halsen svider. Tanken på att ett oöppnat
paket blåa camel ligger i min väska gör inte saken bättre.
Nu gör det ont i huvudet. Det liksom strålar ner i pannan.
Ungefär som osynlig massage.
Ska jag verkligen gå ut ikväll? Kommer jag verkligen orka?
Kommer det inte bli en gåhemklockanett-kväll?
Det som gör det här ännu jobbigare är att jag inte kan klaga hos mamma.
Jag kan inte ligga i soffan och hosta och be om ipren och halstabletter.
Jag kan inte uttrycka ett enda ord av klagan, för då vet jag hur det kommer låta:
"Amanda, om du är sådär sjuk. Då tycker jag att du ska stanna inne. Du vet hur det blir sen.
Då blir du aldrig frisk".
Så nu gäller det. Utgång eller befrielsen att bli ompysslad av mamma?
Vilket väger över?
Ja, det får vi se efter en varm dusch och några järn.

Nu är det över. Den där jäkla tentan är skriven och jag är lycklig.
Jag skrev den på femtio minuter och såg mig sedan omkring för att se om
någon annan var klar. Men icke. Jag var först. Jag vet inte om det var ett bra eller dåligt tecken.
Men det brukar betyda bra, för min del.
Det enda som förstör den här dagen är att jag är sjuk. Under tentan hade jag så ont i huvudet
att jag hade svårt att fokusera. Nu är det ännu värre. Men vet ni vad? Jag ska ut och supa ändå.
Det finns ingenting som inte lite sprit kan bota.

NU KÖR VI

Allting jag gör och säger går snabbt. Jag vet inte om det beror på allt kaffe och alla cigaretter
eller om det beror på att jag har upplevt social kontakt idag, för första gången på flera dagar.
Jag vet inte alls. Men jag är glad. Jag är glad över vetskapen att jag om mindre än ett dygn kommer
att ha skrivit min första tenta.
Den kommer vara överstökad och klar. Om jag inte behöver skriva omtenta det vill säga.
Men det hoppas vi på att jag inte ska behöva.

Imorgon tänker jag dricka öl. Och köpa nya kläder.
Det enda problem jag har är att jag inte vågar kolla mitt saldo på kontot.
Det enda jag vet är att jag just köpte en fonetikbok för 370 kronor.
Nu ligger summan för min kurslitteratur uppe i lite över 1000 kronor.
1000 kronor av mina tillgångar har jag alltså bränt på värdelöst papper.
Det kostar att ligga på topp.

Imorgon vid den här tiden sitter jag någonstans i librobäck och skriver tenta.
Vid den tanken känns det som att hela min mage vänder sig ut och in, några gånger om.
Men jag tror att jag kan klara det, jag gör faktiskt det. Jag vägrar att känna mig misslyckad.

Äh, det där var en dålig lögn. Jag är inte alls positiv idag. Det här är en helvetesdag.
Jag vill inte gå ut. Jag vill ännu mindre gå till skolan.
Jag vill ännu mindre gå till studentbokhandeln och köpa en jävla bok för 350 kronor.
Varför är allt skit just nu?
Jag försöker skylla på mensen och hösten. Men det håller inte.
Då försöker jag skylla på skolan och jobbet. Men det håller inte heller.
Då vill jag gråta. Men det är fan inte värt det.


(Och så saknar jag Astrid. För jävla mycket.)

Ibland går jag in på untfredag.se och kollar på vimmelbilder, fast jag inte ens varit ute.
Jag tittar på vimmelbilder från ställen där jag kan tänkas hitta bilder på någon jag känner.
Och så sitter jag där och gottar mig lite i att personen i fråga ser väldigt full ut. Eller så
blir jag lite avundsjuk och ångrar att jag inte var där. Efter ett tag har jag tittat på så många
bilder att jag någonstans erinrar mig om att jag faktiskt var där. Jag tänker "oj, vad kul vi hade
i lördags. Och hon var ju så jävla full". Sen kommer jag på mig själv. Jag skäms lite och känner
mig som en stalker.
Sedan fortsätter jag att kolla på bilder och gör om samma procedur igen.
Det är lite som terapi.