Divide et impera

Just nu är jag så illamående att jag funderar på att stoppa fingrarna i halsen, kanske hela handen tillochmed.
Fast riktigt så jobbigt är det kanske inte, men jag var tvungen att ha en intresseväckande
första mening. Sanningen är dock att jag mår jävligt illa. Jag vet inte om det beror på den
hemska bakfyllan jag har drabbats av eller om det bara är dagens överkonsumerande av mat och diverse.
Kanske är det en kombination av båda delarna. Ja, det är det nog.
Men det spelar ingen roll. För gårdagen var värd alla bakfyllor i världen. Det började med mysförfest
hos Malin. Lite folköl, lite vin och lite Cuba libre (Rom och cola för oss som inte riktigt hänger med.)
Sedan bar det helt otippat av till Bistro Hijazz där vi lyckades hustla oss in för 20 kronor var, när det egentligen
kostade 70. Det som hör till det mest otippade är att det var afrikansk afton med livemusik och vi gillade läget som fan.
Kanske lite för mycket tillochmed. Vi ragglade där ifrån vid halv två och kvällen slutade faktiskt så tidigt.
Men kanske var det egentligen det bästa. Är det något jag har lärt mig så är det att man ska sluta när man är på topp.
Det gjorde vi igår, med värdigheten i behåll (tror jag).

Nu ska jag städa lite i mitt rum som för tillfället ser ut att tillhöra
en trettonåring. Blöh blöh.


See you in the moshpit (Och sådär)

Kaffe och cigg på balkongen. Hur bra som helst. Det är tyst ute.
Så där tyst som det är på landet. En bra tystnad. Det är tyst här inne.
Max sover, mamma och pappa är i kungliga huvudstaden. Det enda som ljuder
är Neil Young.
Honom ska vi se på Way out west. Hur coolt är inte det? Just det.
Jag skulle egentligen ut och springa idag (som vanligt). Men jag har lite ont i halsen.
Eller jag skyller åtminstone på det. Jag ska istället gå till mormor imorgon. Det är ungefär en timmes
promenad. Sen ska jag cykla hem eftersom jag ska få hennes cykel. Motion som motion, som jag
brukar säga.
Nu ska jag duscha. Tror jag.

Men först, så jävla bra:

Ikväll ska jag vara hemma. Kanske se lite på Jönssonligan och rasera fina barndomsminnen som man förut
associerade med filmen. Kanske ska jag äta lite glass och lova mig själv att dra ut och springa imorgon.
Jag har helt enkelt blivit rätt tråkig. Jag skäms lite för det, men å andra sidan så förklarar jobbet allting.
För att ni ska förstå att mitt gnällande är berättigat ska jag berätta om en vanlig dag på jobbet.
Nu kör vi, full fart:
1. Klockan ringer 04.30. Jag vaknar och tänker "Men vad fan? Jag somnade ju precis". Jag ställer om klockan till 04.35 men man hinner ju som bekant bara blunda på fem minuter. Töntigt nog ställer jag om den till 04.37 nästa gång den ringer. Sedan tar jag mig till slut i kragen och ragglar upp.
2. Går sedan in i badrummet och ser mig i spegeln. Mår lite dåligt över min äckliga hy och mina svullna ögon.
Jag klär på mig lite halvt. Tvättar ansiktet med vanlig jäkla tvål för att jag inte orkar köpa ny ansiktstvätt (detta förklarar
den äckliga hyn.) Jag försöker lite förstrött att fixa till mig lite. Drar på lite mascara och gör ögonbrynen befintliga igen. Drar på lite rouge också bara för sakens skull. Ibland lyxar jag till det och sätter i två örhängen.
3. 04.50 hör jag mammas väckarklocka ringa. Någon minut senare kommer hon förbi badrummet och säger "god morgon" och fortsätter sedan till det andra badrummet. Ungefär fem minuter senare är kaffet klart. Jag sätter mig vid bordet och väntar på att mamma ska hälla upp det åt mig. Kanske lyckas jag tvinga i mig en halv knäckemacka. Kanske inte.
4. 04.55 kommer pappa upp. Han tar lite fil och kaffe. Sätter sig bredvid mig och sneglar på tidningen som jag läser. Jag suckar och säger "Jaja, ta den du. Jag är ändå snart klar". Pappa mumlar något odefinierbart, jag klunkar det sista kaffet så att det bränns lite i halsen. Efter några minuter tittar pappa på termometern och säger "Fan, det är lite kallare idag"
5. Jag reser mig upp och går och borstar  tänderna. Pappa sitter kvar. När jag har borstat tänderna sätter jag på mig de skitiga byggbrallorna och hämtar mobilen på sängbordet. Stoppar ner den i den lilla töntiga mobilfickan på vänsterbenet på byxorna. Jag sätter mig för att vänta i hallen eller i badrummet.
6. Pappa reser sig från bordet och säger "Amanda, nu måste du skynda dig". Jag säger "Men åh, jag är ju faktiskt redan klar". Pappa borstar tänderna. Vi sätter på oss skorna och tar hissen ner till garaget under tystnad.
7. Vi sitter i bilen och pappa tittar på klockan och säger "Japp, vi kom iväg i hyfsad tid igen. Bra jobbat Roger"
8.  Jag sätter på mig hörlurarna och undrar vad jag tänkte när jag la in Kent på mp3n.
9. Efter en dryg timmes resa är vi framme. Jag bävar för att gå ut ur bilen, men jag samlar krafterna till slut.
10. Vi kommer in i byggboden. Pappa går in i omklädningsrummet och jag står kvar i hallen och byter tröja och skor. Sedan går jag in och sätter mig på min plats i matrummet. Pappa kommer efter några minuter. Sedan mumlar folk om gårdagens fotbollsmatch eller om tjejer. Jag tar upp mobilen och låtsas inte höra.
11. Klockan blir 06.30 och arbetet börjar. Jag tar hissen upp till rätt våning och visslar lite för att muntra upp mig själv. Jag blir lite gladare för varje dag när jag märker att jag börjar utveckla riktigt bra toner. Arbetet går segt och jag funderar på att slå hammaren i huvudet på mig själv eller hoppa ner från en av balkongerna.
12. Till slut är tiden inne. Klockan är 08.30 och det är dags för lunch. Jag njuter av matlådan men blir sedan lite illamående när jag slås av att klockan är 08.30 och jag äter mat. Jag dricker lite vatten och jag läser gårdagens Metro eller Sthlm City.
13. Dagen fortlöper likadant. Rast klockan 11, rast klockan 13.15. Mellan 11 och 13.15 känns det som att tiden står stilla. Man är alltför mätt och kroppen vill inte röra sig. Jag tänker att jag aldrig mer ska jobba. Jag försöker gömma mig och vila någonstans. Jag lyckas, men får lite dåligt samvete för att jag får betalt för att sitta och vissla.
14. Till slut hör man hur bygghissarna börjar röra på sig febrilt. Klockan är 15.15 och det som man aldrig trodde skulle ske, har skett. Dagen är slut. Det är dags att åka hem. Jag tar hissen tillsammans med pappa och lämnar hammaren och skruvdragaren i verktygsboden.
15. Vi går ner till byggboden. Jag byter till min Converse och känner mig lycklig. Jag hämtar ett äpple i pappas väska och sköljer av det. Pappa ger mig bilnyckeln och går in och byter om. Jag sätter mig i bilen. Smörjer in händerna med handkräm, sätter på radion. Gör mig bekväm. Pappa sätter sig i bilen och säger "Jahapp, undra hur det går med trafiken idag då." Jag äter upp mitt äpple under tystnad. Efter ett tag sätter jag på mig hörlurarna.
16. Pappa fortsätter att prata med mig fastän jag inte svarar. När vi närmar oss Essingeöarna säger han "Ja, det flyter ju på rätt bra idag också."
17. Någonstans runt Arlanda-Knivsta sträckan somnar jag. Vaknar med nackspärr ungefär vid Ikearondellen och kämpar för att hålla mig vaken.
18. Cirka 16.30 andas jag ut.

Jag har några frågor:
- Varför finns ordet "brazz" inlagt i T9?
- Varför fungerar aldrig mina nedladdningsprogram?
- Varför är det så tråkigt väder?
- Vad får man ut av att läsa porrtidningar?
- Varför har dygnet endast tjugofyra timmar?
- Varför ska man behöva jobba?
- Vem läser egentligen Linda Rosings blogg?

Ikväll är ännu en tv-kväll fullspäckad med freak-dokumentärer.
Denna gång är det bara att välja och vraka.
Klockan åtta kan man följa en extremt överviktig killes liv.
Lite senare kan man förundras över en flicka som föddes med fyra
ben och fyra armar.
Man kan även se någon sorts hippiedokumentär om syskon som blir
kära i varandra och liknande.
Som grädde på moset så kan vi följa en psychokille som har lyckats
bryta sig loss från en spårad sekt på 60-talet.
Varför alla dessa dokumentärer? Vad hände med amerikanska komediserier
och danska dramaserier?

Nej, detta gör mig deppig helt enkelt.
Ingenting att se på tv och ingen inne på msn som jag kan prata
med. Jag är utelämnad till mitt öde.
Det är kanske lika bra att gå och lägga sig.
Dra något gammalt över sig och sådär, som vi brukar säga.
Fast jag måste ju se på dokumentären om tjejen med fyra armar
och fyra ben först. Det kan man bara inte missa.

Känner att det faktiskt är dags för en uppdatering, nu när jag äntligen är hemma och har tillgång
till min dator.
Jag minns inte riktigt när jag skrev det senaste inlägget så jag kan inte köra på att börja där jag slutade.
Därför hoppar jag rätt in på midsommarafton och diverse.
Midsommar var sjukt kul. Vi var hos P och David ute i Öregrund (Östhammar? - Nej, jag har fortfarande inte
förstått var vi var någonstans.) Jag provade sill för första gången i mitt liv, vilket var en upplevelse i sig. Kanske
får mina smaklökar mogna ett tag till.
Överlag var allting jävligt lyckat. Bortsett från lite pubertala tonårsfasoner och panikångestattacker.
Gårdagen var väl kanske inte fullt lika härlig. Jag vaknade runt elva i en mögelskadad stuga efter cirka
fyra timmars sömn, om ens det. Jag försökte sedan att råda bot på bakfyllan genom en kalldusch (hade det funnits varmvatten hade jag kanske övervägt detta). Jag fick brainfreeze (nästan) vilket resulterade i extrem huvudvärk. Vi botade dock detta genom att dricka litervis med cola, äta varmkorv och se på friidrottstävlingar på tv.
På eftermiddagen blev det hemresa och sedan hängde jag i Norby-hooden. Idag har jag umgåtts med ash the trash som har anlänt från Turkiet.
Summa summarum av helgen:
Asbra.

Nu ska jag ladda upp de få bilder jag tog under
fredagen.

Auf wiedersehen (wiederhören?)

Jag sitter just nu och kollar på Unga mödrar på femman. Kanske är det mitt favoritprogram, alla
kategorier. Astrid gillar det också. Jag är alltså inte ensam om att roas av en dansk dokumentärserie
om white trash-tjejer som kedjeröker fast de är gravida.

Dagen har gått relativt snabbt. Vi slutade redan vid ett eftersom det är dagen innan midsommarafton.
Men pappa och jag börjar nog gå varandra på nerverna nu. Det är tur att vi inte jobbar tillsammans. Då skulle jag förmodligen ha flyttat hemifrån vid det här laget.

Fan, jag vet inte varför jag inte har något intresseväckande att skriva om. Det känns jävligt tråkigt
med "Det här har jag gjort idag". Men det är det enda jag har att bjuda på. Kanske kan jag rasa lite
över FRA-lagen. Men ärligt talat så är jag less på hela debatten. Det har blivit ett jäkla tjat.
Men sjukt är det. Jag tror inte att det kommer fungera särskilt effektivt. Kanske hjälper det till att lösa ytterst få
fall, men överlag så tror jag att det enda den där lagen ställer  till med är att folket får ännu mindre förtroende
för den borgerliga regeringen. Åtminstone kan man hoppas på det. De gräver sin egen grop, men det är de ju
bra på, borgarbrackorna.

Jag brände gommen när jag åt pizza. Jäklar i min lilla låda vad ont i gör.
Det är ett helvete. Men jag är glad ändå, kanske beror det på att det vankas
midsommarafton ute i Öregrund. Det kommer blir fint. Jag har spenderat många midsomrar
där ute, fast då hos min farmor och farfar. Nu ska jag dit, si sådär 13 år senare och göra landet
osäkert. Köra flakmoppe full och sådär. Kanske riva en och annan midsommarstång.
Ni kan läsa om det i UNT på söndag, var säkra på det.

/

Apropå det där med religiös övertygelse. Om det finns en gud så skrattar han förmodligen åt mig nu.
Nej, han skrattar inte. Han asgarvar och kvider för att det är så kul. Det är ett såntdär kluckande gubbskratt
som jag avskyr dessutom. Om han nu finns alltså.
Anledningen till att han skrattar är sjävklart för att jag får slita som en galärslav på jobbet.
Det som jag aldrig trodde skulle hända, har faktiskt hänt.
Sedan i fredags har jag monterat 190 stycken ventilationsdon på 10 olika våningar.
Allt har varit helt okej. Jag har känt mig rätt duktig. Idag när jag precis hade börjat på en ny våning
kommer en av bygg-gubbarna upp och säger att jag sluta med det jag håller på med. Att det har blivit
ett litet fel från deras sida. Ja, de har helt enkelt upptäckt att ventilationsdonen inte sitter som de ska pga
fel med isoleringen och för korta skruvar. Ja, de upptäckte det efter 190 stycken monteringar.
Så ja, det var bara för mig att börja om från början, fast från andra hållet. Jag ägnade större delen av eftermiddagen
till att skruva ur skruvar i de 190 ventilationsdonen. Imorgon ska jag göra om allting.
Är jag bitter? Har jag rätt att vara bitter? Bör jag vara bitter?
Svar: Ja.


/

Slitit dag, minst sagt. Det tog jävligt lång tid att somna igår, därav har jag varit sjukt disträ
hela dagen. Jag kände mig duktig som åkte till jobbet, men fan i mig vad jag bara har fumlat
omkring. Jag monterar ventilationsdon, vilket är hur enkelt som helst. Man lägger en isoleringdrev,
på med donet, kilar fast den, skruvar och isolerar ovanpå. Inga konstigheter alls, vanligtvis. Men idag
har jag knappt orkat lyfta skruvdagaren. Och mitt i alltihopa har jag varit virrig och gått upp på fel våningar.
Vid ett tillfälle kom jag på mig själv att försöka skruva utan skruv. Och så grät jag lite också.
Jag tänkte på min gamle vapendragare. Jag undrar var han är någonstans nu.
Är det något jag har svårt för och inte kan hantera så är det döden. Jag kan knappt skriva ordet utan att
sköljas över av en ångest-tsunami. Jag har varit rädd för döden enda sedan jag var liten. Och det verkar inte
bli bättre med åren. Just när folk (och katter) dör så tänker jag att det kanske skulle vara lättare om man hade någon
övertygelse, således en religiös sådan. Då skulle man inte behöva drabbas av det förjävliga rationella tänkandet. Man kunde bara gilla läget och tänka att himlen tar emot en. Om jag hade en övertygelse skulle jag förmodligen tänka att Felix är i katthimlen nu. Och springer på en äng och jagar fåglar. Min farmor och farfar skulle också vara i himlen.
Men jag är inte övertygad, jag är rationell.
Men nu släpper vi det här.

Det slog mig när jag satt i bilen imorse att det finns en sak som jag faktiskt inte alls förstår mig på.
Det där med högkonjunktur och lågkonjunktur. Jag vet vad orden i sig innebär och allt det där med ekonomisk
tillväxt och BNP. Men när folk börjar prata om konsekvenser av högkonjunkturen så hänger min
hjärna inte med längre. Det tar stopp. Och jag tänker inte ens försöka förstå, för är det något som inte alls intresserar mig så är det ekonomi. Så om ni vill sätta mig i en pinsam situation eller förödmjuka mig lite, Ja då ska ni börjar prata om högkonjunkturens inverkan på byggjobben och såntdär. Jag tänker mig dock att det hela ska vara väldigt enkelt. Är det högkonjunktur så går det bra för landet, är det lågkonjunktur är det således tvärtom. Men varför ska folk ställa till det så mycket?
Äsch, varför bryr jag mig ens?


Nu: Deppa.
Senare: Gossip Girl
Imorgon: Sverige - Ryssland

Inga ord kan förklara.
Jag saknar honom redan.
Det gör så jävla ont i mig.
Det gör så jävla jävla ont.
Jag kan inte andas.
Jag vill inte



Hoppas att du har det bra nu Fellan, det
vet jag att du har.
<3

Fan fan fan och åter fan. Jag vill inte det här.

Trots gårdagens karatefylla så mår jag inte alls så tokigt idag.
Jag har tillochmed städat och umgåtts med folk. Och det har faktiskt slagit
mig att jag inte blir särskilt bakis längre. Kanske börjar jag bli immun mot
gifterna? Eller så är jag bara jävligt hardcore. Ja, så är det.

Kroppen mår som sagt bra, men sinnesstämningen ligger inte på samma nivå.
Inte alls faktiskt. Uppsåtet till detta är att min fina vapendragare Felix förmodligen
ska avlivas imorgon. Det känns så jävla hemskt. Jag minns tillochmed den dagen då
jag fick honom, för fjorton år sedan. Min granne som gav oss katten kom med honom
tidigt på morgonen och jag sprang ner i bara pyjamas. Det var en vit pyjamas med rosa detaljer.
Min bror hade en snarlik, fast i blått så klart. Det var en fin morgon. Jag minns att han gömde
sig bakom vår gräsliga skinnsoffa. Han har alltid varit världens bästa. Hur snäll som helst.
Och fin. Men när vi flyttade till lägenhet blev allting bara sämre eftersom han inte längre kunde
gå ut. Nu vantrivs han och han har förlorat säkert halva sin kroppsvikt. Han är sjukligt mager
trots att han äter hur mycket som helst. Och det gör så ont i mig. Bara för att han ska vara här.
Han ska komma springandes när man går upp på morgonen och när man kommer hem på eftermiddagen.
Han ska hoppa upp i knäet när man äter glass och han ska löpa amok när han hittar någon intressant
flygande insekt. Han ska sova i min fotända och väcka mig mitt i natten för att jag ska öppna dörren.
Det kommer bli så tomt utan honom. Och trots att veterinären först ska göra en bedömning är jag nästan
säker på hur det kommer sluta. Men jag tänker hoppas ändå. Kanske får jag ha min kompanion kvar ett tag
till. Hoppas.

Nu försöker jag mig på något sorts fylleinlägg. Det är jävligt
svårt, men jag kämpar för att hitta rätt på tangenjtbordet.
Ja, jag vet. Jag skulle ju inte dricka i helgen. Men det bara hände.
Men till ämnet, vad hände med alla mina läsare?
jag har förlorat tio stycken.
Skärp er nu!
Nej, nu orkar jag inte mer. Jag återkommer imorgon då
jag (förhoppningsvis) är nykter.

/

Efter att ha kollat i alla tänkbara affärer hittade jag till slut min kompletta
outfit. En tvättäkta midsommarklänning och ett par
sandaler, för halva priset. Alltså en bra outfit för priset av 450 kronor.
Jag borde bli Budget-Personal shopper. Dock ska det tilläggas att det var Malin
som hittade sandalerna. Men jag tar åt mig lite utav äran ändå.
Nu sitter jag här och betraktar mitt rum i tystnad. Det ser förjävligt ut.
Jag är känd för att vara lite pseudo-pedantisk, men jag tror att den eran är förbi.
Det som jag är mest förundrad över är varför det ligger sex par strumpbyxor på mitt
golv. Jag har inte använt strumpbyxor på hela veckan. Det skulle kännas lite bättre
att ha någon annan att anklaga för denna röra. Därför drar jag slutsatsen att det är någon
annan (som har använt strumpbyxor) som har ställt till det i mittt rum. Ja, vi säger så.
Nu känns det bättre.

Snart är det fotboll. Jag är på gång. Patriotkänslan börjar infinna sig.
Vad som skulle toppa kvällen är ju självklart lite folköl. Men nej, ingen
öl för mig i helgen. Det är ett löfte. (Klyscha: Löften är till för att brytas.)

Nu ska jag hjälpa min far att laga mat.
(Läs: Ta med mig datorn till köksbordet för att ge honom lite
sällskap.)

/

Däckade i soffan vid elva igår. Bestämde mig för att det inte riktigt kunde vara slutet på min
fredagkväll. Placerade mig därför i sängen tillsammans med datorn och youtubade tills jag halvt om
halvt somnade på tangentbordet.
Idag är jag pigg och glad. Har precis druckit kaffe och ska snart ta mig en dusch.
Tanken är att jag sedan ska möta upp Malin på stan och där ska shoppas.
Okej, jag har en budget på 260 kronor när det gäller att hitta något i klädväg till midsommar.
Sen har jag 400 i budget till att hitta ett par snygga gladiatorsandaler.
Men jag kanske kan skarva lite i kanterna. Mitt konto är ju inte helt tomt ännu.
Fast det vet jag å andra sidan inte. Jag har inte vågat kolla mitt saldo på väldigt länge.
Lite töntigt. Som om jag hette Alex Schulman och bjöd tre stycken Aftonbladet-chefer på middag
inklusive X antal helrör. Det enda som möjligtvis kan ha skett på mitt konto är att jag råkat köpa en öl för mycket på Palermo. Eller så är jag medveten om att jag faktiskt har köpt en öl för mycket, men jag förbannar kortavgiften.
FEM kronor? Det är mycket pengar. Ponera att man köper fem öl á la 45 kronor på en kväll, då har jag förlorat 25 kronor. Vilket är hälften av den där 7,2an som man ska avrunda kvällen med.
Nej, jag säger som mormor; Det där med att handla med kort, det är ett helvete.


Dags för en dusch.

/

Nu har första arbetsveckan nått sitt slut. Äntligen.
Idag var dagen dock relativt underhållande. Jag är klar med mitt
monotona skruvaihopdelar-jobb så nu får jag montera grejerna som jag har
skruvat ihop, i lägenheterna. Alldeles själv. Isolerar gör jag också. Och så har jag
fått en egen kniv. Och en egen "rulle". En "rulle" är vad man på byggspråk kallar en hink
med verktyg i. Dessutom vägrar jag att åka i den läskiga bygghissen så jag springer upp och ner
i trapporna hela tiden bärandes på tunga plåtgrejer och fan och hans moster.
Jag ser detta som kompensation för att jag inte har tränat på alltför lång tid.
Nu är det iallafall över för den här gången och nu återstår bara tre veckor.
Det är helt okej.

Ikväll är jag ambivalent. Sitter vid köksbordet och har precis ätit massa mat och
toppat det med lite naturgodis. Tackade dock nej till vinet för att undvika de onödiga
kalorierna. Det kallar jag ett moget beslut.
Folk ringer hit och dit. (Detta säger jag inte endast för att låta populär. Det hör faktiskt
till ämnet.) Currie och Zacce vill att jag ska komma och festa med dem. P och de övriga
vill att jag ska festa med dem. Men det hör ju även till saken att jag sedan länge bestämt mig
för att hålla mig nykter den här helgen. Nu står jag således inför ett vägskäl. Eller snarare två.
Nej, bannemig, det är tillochmed tre:
Ska jag stanna hemma eller gå ut? Ska jag hålla mig nykter då eller ska jag dricka?
Om jag mot förmodan förflyttar mig från min oas; Ska jag gå till Currie och Z eller ska jag gå till P?
Det som gör det hela ännu mer jobbigt är att båda tillställningarna ligger jäkligt nära ifrån mig, så jag kan
inte köra någon uteslutningsmetod när det gäller närmsta möjliga.
Jag vet inte. Jag blir så trött. Egentligen vill jag bara stanna hemma. Slökolla på tv, somna i tid
och vakna upp utvilad imorgon. Då ska jag nämligen röja i mitt rum blanda alla studentpresenter och
försöka ta mig ut och springa. Ska även hinna ner på stan och köpa något nytt och fint att ha på mig på
midsommar. Tidschemat ser jävligt tight ut, kanske får jag flytta på springningen tills på söndag.

Detta inlägg representerar min sinnesstämning överlag jävligt bra.
Jag är ambivalent och velig när det gäller ungefär det mesta just nu.
Jag vet inte vad jag vill med någonting eller någon, jag vet inte vart jag ska
och jag vet inte hur jag ska vara. Det känns ungefär som samma livskris som jag hade
när jag var tolv och skulle välja om jag skulle gå fotbollsklass eller inte.
Ska det behöva vara såhär?



(Jag stannar hemma ikväll. Jag är förvirrad.)

Jag kunde inte hålla mig. Rökte precis en välbehövlig cigg.
Och jäklar vad den satt. Nicokick från ovan, som man skulle kunna
uttrycka det.
Jag borde lägga in nya låtar på min oldschool-mp3 så jag har något
bra att lyssna på när jag jobbar imorgon. Jag måste verkligen köpa mig en Ipod.
Men enligt mina beräkningar så ska jag tjäna 13320 på mina fyra veckor.
Berlinresan ska gå på ungefär 4000 och Way out west på ungefär 3000.
Detta lämnar 6320 åt diverse trivialiteter. Först och främst ska jag köpa
kläder. Och bjuda Astrid och Lisa på middag som lovat. Men en Ipod
borde kunna få plats i den budgeten. Annars får jag helt enkelt köra vidare på min
Iriver på 256mb som faktiskt kostade över 2000 när jag köpte den. Det känns lite
som att världen har kommit i kapp mig.

En annan sak som jag har tänkt på är det här med alla freak-dokumentärer.
Till att börja med så har vi ju Outsiders på femman. Hela tiden nya dokumentärer
om underbarn, dvärgar och sexmissbrukare. På trean och fyran blandar de också hejvilt med
konstiga dokumentärer om österrikare som låser in folk i källare och folk som är lika behårade som apor.
 Vad kommer detta fenomen ifrån? Varför finns det en efterfrågan att se hur sjukt allt kan vara?
Varför ska man ägna en hel timme på bästa sändningstid åt en liten flicka som blivit brännskadad vid ett års ålder?
Är det för att känna medlidande? Eller är det för att folk ska få perspektiv och kunna tänka "Ja, jag har det faktiskt bättre. Det gör ingenting om jag är lite tjock eller har sneda tänder".
Egentligen var det inte det jag skulle skriva om. Det jag ville skriva om är de sjuka namnen som de sätter på dokumentärerna. Det senaste exemplet är en dokumentär som går på trean ikväll. Den handlar om en pojke
som har någon ovanlig form av dvärgväxt. Tv3 har således döpt dokumentären till "Verklighetens tummeliten".
Ska man skratta eller gråta?
Jag tror att jag väljer det förstnämnda.

Nu ska jag se på Unga mödrar.
Underhållning på hög nivå.

/

Jag har inte rökt sen i lördags.
Känn på den ni! Nu blir det fest.
Jag skulle dock inte banga på att kedjeröka ett
paket camel just nu. Men så kul ska vi inte
ha det.
Nej, just det.

Jag vet att jag är dålig på att uppdatera. Jag hatar faktiskt mig själv för det.
För har man en blogg, ja då ska man fan i mig ha en blogg. Det vill säga: Man ska
skriva i den regelbundet.
Anledningen till att jag inte har orkat skriva varken i förrgår eller igår är för att mitt jobb
suger all livsgnista och energi ur mig. Det fungerar helt enkelt som en dementor.
Jag går upp 04.30. Sätter på mig mina stora byggbrallor, dricker kaffe, sätter mig i bilen,
lyssnar på P3, anländer till Stockholm vid 06.20, börjar skruva ventilationsdon 06.30, springer
i trappor ett tag, fortsätter med skruvningen, äter lunch 08.30, fortsätter att skruva, en kvarts rast
klockan 11.00, fortsätter att skruva, hänger lite med pappa, rast i en kvart 13.15, fortsätter
att skruva, lyssnar på musik - 15.30 = Hemgång.
Låter det roligt? Nej, jag tänkte väl det.

Nu är jag ashungrig. Vad kan det bero på? Jo, den tidiga lunchen.
Vem fan är hungrig på korvstroganoff klockan halv nio?
Men är man byggjobbare så är man.

Men jag ska inte klaga egentligen. Hittils är jag 1440 kronor rikare, och jag har
egentligen inte gjort något vettigt alls. Det känns bra.

Nu ska jag försöka få i mig något ätbart.
Sen ska jag peppa för fotbollen ikväll.
(Läs: Jag kommer däcka framför tv:n klockan nio.)

/

Nu är jag tillbaka på banan igen.
Det är mycket roligare att blogga nu. Jag känner mig lite
som Carrie Bradshaw med min laptop. Kanske lite Gossip girl också.
Tyvärr har jag inget skvaller att bjuda på.

Idag är jag bakfull. Inte konstigt det. När jag köpte
en 7,2a på pärlan igår sa ägaren till mig "Du kör hårt ikväll du".
Jajamänsan, det gjorde jag. Idag får jag ta mitt straff.
Innan parkhäng och Palermo samlade jag faktiskt jävligt
många vuxenpoäng. Jag och Malin satt på min balkong i kvällssolen
och drack rödvin och åt ost och kex. Det är ju verkligen 40+varning på det.
Men det var fint.
Imorgon är jag förhoppningsvis inte bakfull. Då ska jag nämligen börja jobba
och jag är livrädd. På riktigt. För det första ska jag montera någon form av ventilationsgrejer.
Jag ska få en egen skruvdragare. Jag fattar ingenting.
För det andra så kan jag inte kallprata. Det går inte. Inte alls, överhuvudtaget. Det kommer
sluta med att jag står där som ett fån och sjukskriver mig resten av tiden.
Men vi får väl se. Kanske får jag några jäkligt coola byggkillar till kompisar.

Apropå kompisar. Jag drömde en helt sjuk dröm inatt. Verkligen obehaglig.
Det började med att jag och en kompis var i Stockholm. När vi är på väg mot
centralen träffar vi min faster som bor en bit utanför staden. På något sätt drar hon med
oss till Täby. Hon har en galen jobbarkompis i 30-årsåldern som kör bilen. Utan att vare sig kolla
på vägen eller hålla i ratten. Det var obehagligt redan då.
Men helt plötsligt stannar bilen och vi är framme. Vi är dock inte hemma hos min faster utan vi hamnar
på en fest där jag träffar en gammal kompis, som har med sig sin bror som jag tydligen hade varit intresserad av. Men det bästa med festen är att en kille som är sjukligt lik Jude Law där. Och jag känner honom. Underbart.
Men lyckan varade inte länge. En tjej på festen börjar springa runt och tvinga folk att slå henne. Det gör dem också. Hon fortsätter med att dunka sitt huvud i vägen och bryta ungefär alla ben i sin kropp. Hon håller i sin handled som hon hade slitit loss. Och som pricken över i:et hade hon en kniv instucken i bröstet.
Men det var kanske inte det värsta med drömmen. Det var nämligen så att jag, Astrid och Lisa förflyttade oss till en brygga i några solstolar. Där sitter vi och pratar när tre stora män kommer förbi. Den första hälsar på Astrid. Den andra mumlar något konstigt och sedan anfaller dem. De drar upp oss och ska ta med oss någonstans, men vi lyckas slita oss loss. Jag ser ingen annan utväg än att hoppa ner i vattnet. En av männen hoppar självklart efter mig och försöker dränka mig. Men misströsta inte. Jag blev räddad av Jude Law-kopian.
Hela drömmen slutar med att min pojkvän (som inte existerar i verkligheten) är otrogen framför mina ögon.
Vad skulle Freud säga om detta?

Jag sitter just nu i soffan med min nya coola dator.
Den är asbra och så var även gårdagen.
Jag har lite svårt att smälta att allt är över nu, därför
väntar jag med en vidare utvärdering av kvällen.

Nu ska jag föra över all min musik och mina bilder från
min gamla dator. Men mina ögon sviker mig lite, jag är 
fruktansvärt trött. Jag kom hem sju imorse. 
På sin studentnatt ska man komma hem när det är just ute.
Det är så det ska vara.


Dags för filöverföring och en dusch.


/

Jag åt just en tomat. Bara rakt av sådär.
Med örtsalt på. Jag gillar inte tomater särskilt mycket och jag får
alltid lite utslag när jag äter det.
Kan någon förklara mitt beteende?
Jag kan nog göra det förresten. Jag är bakfull och hungrig.
Dock finns det inget ätbart som är inom räckhåll för mig.
Det finns mat i mängder men ingenting som jag får äta av.
Jag öppnar kylskåpet och trånar efter brieosten och den lufttorkade skinkan.
Jag öppnar skafferiet och skådar chipspåsar och kex.
Fan vad jag vill ha ost och kex. Om jag inte dyker upp på skaris imorgon
så är det förmodligen för att jag sitter hemma på min mottagning och pimplar
vin och äter ost och kex. Ring mig isåfall, då måste någon dra mig därifrån.

Jag undrar vad det blir för mat ikväll. Blir det något med tomat så dör jag.
Och det tål att tilläggas att jag börjar bli nervös inför morgondagen.
Jag är rädd för att jag ska trasha min klänning eller att jag helt plötsligt
ska vakna utan hår imorgon bitti. Eller att någon ska rita ett hakkors på min studentmössa.
Man vet ju aldrig vad som kan hända.
Men värst av allt är ändå att jag har mens. Jag kommer ha mensvärk
och behöva knarka ipren på champagnefrukosten. Hoppas ingen
ser det.
Och det gör inte saken lättare att man ska bära vit klänning.
Fan i mig. Ibland är livet inte med en. Men jag tänker inte gråta för det.
Det kunde ha varit värre. Jag kunde ha haft en utslagen tand eller ett träben.
Lite mensvärk är faktiskt inte mycket att tjafsa om.

Vi ses

/

Imorgon tar vi studenten.
Det känns konstigt att tre år har gått så fort.
Det känns som att jag började ettan nyss ungefär.
Jag kommer sakna Katte jävligt mycket, det ska sägas.
Men dels är det skönt att slippa gymnasiet. Nu kan ingen
tvinga mig att plugga in hundra sidor information längre.
Nu ska jag själv välja den informationen, och sedan tvinga
mig själv att plugga in den. Men det är finare, mycket finare.
Och så är det det eviga tjatet om vad man ska göra nu. Jag vet
att det kommer bli ett konstant prat om det imorgon. Dock intresserar
jag mig mer för en annan fråga; Har man förändrats sedan man började
ettan? Och då menar jag självklart inte utseendemässigt, för det skulle ju
vara jävligt dumt. Jag menar som person. Jag tror att jag har förändrats och
jag hoppas att jag har förändrats. Bland annat har jag lärt mig att festa under
dessa tre år. Jag klunkar inte längre tre öl på en kvart. Men det är svårt
att sätta fingret på vad som har förändrats. Jag har nog blivit mer självsäker.
Det kan vara både positivt och negativt. Men jag hoppas att folk säger till mig
om jag blir dryg.

Nu måste jag raka benen. Det är ju sådant som man måste göra inför
stora dagar. Till exempel nyårsafton, julafton och midsommar. Då får man
ta till rakhyveln och säga till sig själv på skarpen.
Jag hör till dem som har tappat tron på det här med att raka benen.
Det tar onödigt lång tid, det är jobbigt och sen ser jag inte någon mening
i det. Det är ju förstås skönt med len hud och det är kanske finare.
Men jag har alltid strumpbyxor och den enda jag ibland delar säng med
är Astrid. Jag har gett upp det där med att gå hem med folk. Det är ju bara
töntigt. Nu kanske ni tycker att jag är dum i huvudet som rakar
benen fast jag egentligen inte har någon lust. Men jag faller för grupptrycket.
Det finns säkert någon oskriven regel om att man bör ha rakade ben på studenten och
jag är faktiskt inte den som är den.

Det blev ett jäkla tjat om rakningen.
Nu får det vara nog.

/

Idag är jag nostalgisk och lyssnar på Foo fighters.
Jag vet inte riktigt när jag hade min Foo fighters-period. Vet inte
varför heller. Tror att det var i samma veva som jag var kär och även
älskade Taking back sunday. För er som inte är införstådda med vad
det är för band så kan jag skamset tala om att det är emo. För första gången
så finns det något som berättigar att folk kallar mig emo i tid och otid.
Dock har jag bara enstaka låtar med dem kvar på datorn, så det borde
faktiskt inte räknas.

Även om jag lyssnar på Foo fighters och blir lite ledsen så kan jag inte
låta bli att komma på mig själv att hela tiden sitta och skratta. Det är nämligen
så att jag har världens sjukaste outfit på mig. Det är galet. Om någon skulle
komma in i mitt rum nu så skulle personen i fråga förmodligen tro att jag led
av någon sorts grov fetisch. Jag fick nämligen idén att jag skulle gå in mina skor
till studenten. Dock är det obekvämt om man inte har strumpbyxor i så jag kom på
att jag kunde ta ett par knästrumpor (eftersom jag är för lat för att dra på mig ett par
strumpbyxor.) Nu sitter jag således framför datorn iklädd högklackat, svarta knästrumpor
och en stor T-shirt. På tishan är det en man som sitter gömd i ett par buskar med texten
"När du får oväntat besök..."
Jag känner mig som Greger i Nile City. Kanske borde jag byta om innan mamma kommer hem.
Det här kan sluta illa.

Men först ska jag ta en cigg. Vågar jag gå ut såhär på balkongen?
Jarå. Det ska nog inte göra mer skada än när jag gick ut i skinnjacka
och långkalsonger.

/


Och lite Taking back sunday. Det är sjukt att jag har älskat detta band:

Min blogg har bytt hemsida vilket är väldigt jobbigt.
Jag glömmer hela tiden bort det. Men nu heter sidan
alltså "publishme". Töntigt.
Tur att inte själva bloggadressen ändrades.
"Amandasofialundgren.publishme.se" hade inte känts som
den vassaste kniven i lådan.

Jag skulle egentligen ha dragit ut och sprungit ikväll men
som vanligt är jag för lat. Jag får försöka ta tag i det imorgon bitti.
Jag behöver någon som tvingar mig att träna. Men det är det ingen som gör.
Kanske borde jag börja med någon sport. Curling vore roligt.
Men å andra sidan skulle jag aldrig kunna prata högt om det.
Föreställ er en konversation med en främmande person på krogen:
"Det var jättetrevligt att ses. Men jag måste verkligen hem nu. Har
match tidigt imorgon"
"Jaha. Men jag kanske kan ta ditt nummer? Så kan vi ses eller så.
Vad är det för match förresten?"
"Jag spelar curling"
"Eh...okej. Förresten, det där med numret. Vi struntar i det."
Så nej, det är inte ett alternativ. Jag vet inte. Kanske kan jag skaffa mig
en tysk personal trainer på anabola som kan se till att jag tränar.

Och nu är alltså resan bokad till Berlin. Jag och Malin började
prata om det imorse och nu är resan bokad, fast det återstår
att boka hostel förstås. För första gången i mitt
liv är jag riktigt impulsiv. (Men om jag ska vara helt ärlig så har jag
redan gjort en budget både för Berlinresan och Way out west. Jag är
nog inte riktigt frisk trots allt.) Dock måste jag se till att kirra pengar till biljetten
på något sätt eftersom min första lön inte kommer förrän 25 juli.
Jag vet inte om mamma och pappa är så pigga på att låna mig ungefär 2000
kronor. Jag måste nämligen låna till Way out west-biljetten också.
Men jag är glad. 650 kronor till Berlin tur och retur. Det tackar man inte
nej till.

Nej, nu ska jag dricka kaffe.
Auf wiedersehen

Vi ska åka till Berlin och jag är så jävla glad.
Jag, Malin och Astrid åker den 15 Augusti.
Det blir fint. Jag dissar charter för att kolla på
Berlinmuren och dricka öl. Det kan ju nästan inte bli bättre.
Tacka vet jag Ryan air och billiga flygpriser.

Om tre dagar är det student och jag har ungefär ett
kilo fjärilar i magen. Dock upplever jag dem mest som
halvutvecklade larver som bara stör. Jag är jävligt nervös.
Jag vet inte varför men det finns mycket som talar för att jag
kommer kunna sova cirka en timme natten till torsdag.

Nu ska jag peppa Malin när hon bokar biljetter.
Jag återkommer när något intressant har hänt i mitt liv.
(Misströsta inte, jag har inte så höga krav på vad som är intressant)

/