Divide et impera

Här är anledningen till att Alex Schulman är världens bästa bloggare:

Jag undrar om det du skriver här i bloggen jämt är sant
eller om du drar till det ibland för att det ska bli en bättre historia?
Om så är fallet, kan du ge ett exempel?
- Det mesta är sant. men när de gäller de här samtalen mellan mig och Charlie så är det klart att jag inte ordagrant minns vad hon sa.


Hahaha. Dör.

Man önskade ju att den här bilden talade sanning. Kolla min arm liksom. Måste ha hållit den i en jävligt bra pose där. Får börja öva hemma. För övrigt har jag fått utstående utslag på båda mina armbågar som kliar så jävla mycket. Självmedicinerar för tillfället med kortison. Är det bara jag, eller är det inte jävligt vanligt att jag åker på sjuka åkommor? My body hates me.

Jag lever fortfarande. Men det är knappt. Kan inte riktigt förstå  varför jag har varit så fruktansvärt bakis dom senaste dagarna. Att supa fyra dagar i rad är ju faktiskt inte så jobbigt. Tacka vet jag arvikafestivaler och alkis-sommaren 2007. DÅ kunde vi snacka om att vara sliten. Men nu är det bara mesigt. Jag försöker hålla fanan uppe men det är svårt. Idag mår jag så dåligt att jag tidigare seriöst övervägde att bara skita i allt. Men nu har jag varit och bolagat och köpt ett puder för at täcka över min glansiga bakis-hy. Värt.

Vi ses i dimman och förhoppningsvis kan vi ses utanför den också. Om jag överlever.

Auf wiedersehen und tschüss

Jag blir nollad och är redan sliten. Efter en och en halv dag. Jag måste lära mig att ta en bakfylla som en klackspark. Bara tre utekvällar kvar sen är jag människa igen. Jag återkommer då.
Nu: Försöka sminka bort allt det svarta under ögonen och göra det bästa av att råda bot på bakfyllan. (Alltså korka upp vinet.)

Uppropet är överstökat nu. Fast faktum är att det inte var ett egentligt upprop. Man fick gå fram radvis, lämna fram sitt leg och gå där ifrån med en mapp. Kändes mer som en  väntan på att gå in på krogen eller betala på ICA än ett upprop. Sen pratade några nollningsfaddrar och sen fick man gå. Innehållsrikt? Nej. Tillräckligt läskigt ändå? Ja.
Vid sextiden börjar nollningen och jag känner mig inte annat än vemodig. Vet inte om det beror på själva nollningen eller skolstarten i sig. Det är ju alltid såhär nervöst. Precis som när man började gymnasiet. Man är nervös för att man inte ska hitta någon att hänga med, någon som är skön. Nervös för att man ska bli utanför.
Billigt knep att skriva "man", menar nog "jag" egentligen. Det här kanske inte är en generell känsla? Det kanske är bara jag som känner såhär. Hell I know. Hoppas att det går över iallafall.

Roligast just nu är väl ändå de som använder statusraden på fejan som dagbok. Jag är själv jävligt flitig på att uppdatera det där, men det är ju mest korta små anekdoter. Oftast skrivna i brist på annat att göra. Och oftast har de väl något sorts allmänintresse. Eller intresse för dom jag är kompis med. Men dom som skriver i dagboksform känns helt uppe i det. Dom kan fylla hela rader med "Nu har jag varit på stan. Ikväll ska jag gå ut på krogen, men först ska jag käka lite pizza. Och gå till bolaget. Hoppas att det inte är kö. Brukar ju vara det såhär vi löning. Apropå det, fick rätt bra lön den här månaden. Jättekul!" Är inte den här statusraden lite till för att beskriva vad man gör/känner just för stunden? Jag menar inte att vara dömande nu, men starta en blogg istället. Jag orkar inte läsa mer om folks läkarbesök och släktträffar. Aight?

Fast bäst blir det väl när jag själv börjar använda det som dagbok. Jag vet att jag alltid följer det som jag från början dömer ut. Så varsågod att skratta åt mig sen, jag bjuder på den!

Imorgon är det upprop. Jag vet knappt vart jag ska, eller vad jag ska ha på mig eller vad jag ska ha med mig. Alltid denna nervositet. Fast jag försöker tänka att det vore konstigare att inte vara nervös. Men ändå.
Måste låna böcker, måsta köpa böcker, måste fixa csn. Åh, är det bara jag som hatar att vara vuxen och det här med eget ansvar?

Och just det. Tränade igår. Skulle ha varit ett medelpass men var naturligtvis ett styrkemedel istället. Just i detta nu sitter jag som på nålar. Sådan jävla träningsvärk har jag. Det är sjukt. Ska inte dricka eller äta något idag, tanken på att sätta mig ner på en toalettstol får håret att resa sig.

Tänkte att jag skulle uppdatera lite. Men jag är lite apatisk och trött. Tror jag är nervös inför skolstarten.
Så det får bli lite bilder från fredagkvällen. Håll till godo.

Det här med min fobi för insekter har blivit ett stort problem. Nu när jag är vuxen känner mina föräldrar inte lika starkt för att springa upp om nätterna och rädda mig. Kan också bli jobbigt när jag flyttar hemifrån.

Jag har säkert vid något annat tillfälle talat om att jag har sovit med fönstret stängt hela sommaren. Undantagsfallen har varit när Astrid har sovit över. Don't bother arguing with the boss, liksom. Men trots detta är det hos mig insekterna hamnar. Det är mamma och pappa som har en förkärlek för öppna fönster och balkongdörrar, men det är inne i mitt lilla rum där de bosätter sig. Igår när jag gick in i mitt rum efter att ha borsta tänderna såg jag något gigantiskt surra i min skrivbordslampa. Det såg ut som en harskrank med väldigt långa ben hängandes i luften. Men samtidigt hade den en stor kropp. Ja, behöver jag säga mer? SÅ jävla äcklig. Jag kutade ut från rummet i panik. In till mamma och tvingade upp henne. Hon berättade besvärat att hon precis somnat. Men nöden har ingen lag. Hon kom in i rummet för att döda den och då var den borta. Helt väck. Vi letade igenom varenda hörn. Ingenstans. Mamma försökte intala mig att den hade flugit ut, P också (över msn). Men jag vet ju hur det var med humlan tidigare i somras. Den gömde sig på något listigt jävla ställe, sen passade den på att attackera när jag minst anade det.

Så sant som det är sagt. Jag la mig för att kolla på True blood. Tio minuter in i avsnittet händer det. En gigantisk varelse flyger rakt upp i min fönsterlampa. Jag hinner inte ens tänka utan springer bara ut ur rummet i panik. Försöker samla mig. Tar kulturdelen för att göra slut på fighten en gång för alla. När jag kommer tillbaka är den borta, så klart. Jag vågar inte stanna i rummet. Jag tar mobil, täcke och kudde och springer till vardagsrummet. Lägger mig i soffan.

Vaknar upp vid fem av att mamma sätter på kaffe. Inte alltid så kul med öppen planlösning. Mamma tyckte att det var galenskap att jag sovit på soffan och gick in i mitt rum för att bevisa att den inte fanns där. Försökte övertala mig att gå in och sova i min säng. Men nej, jag vet att den är där inne. Den har tagit över mitt rum och jag tänker inte strida längre. I surrender!

Jag vill radera den här dagen ur mitt liv. Jag vet, det låter kanske lite väl dekadent. Men det är sant.
Vissa bakfyllor är helt enkelt mycket värre än andra. Och det enda som kan beskriva den här lilla rackarn är: min hjärna gör ont. Jag kan känna hur den kvider där inne. Hänger inte med, svarar inte på tilltal. Den ligger där inne som en grå massa. Den vill leva igen. Men än så länge är det långt kvar tills dess.
Och bara för det här så sitter jag i skrivande stund och hetsäter pingvinlakrits. Trycker in en efter en. Två efter två. Det går undan. Och dom fastnar i tänderna. Som dom fastnar i tänderna. Och jag får pilla och ha mig hur länge som helst. När jag till slut får bort det, stoppar jag in några till och så börjar proceduren om igen.
Och det är inte ens gott. Salt och jävligt. Sticker i munnen.
Men det är den enda aktivitet som min hjärna klarar av nu. Och den måste aktiveras. Annars kan slutet vara nära.

Vad har hänt de senaste dagarna? Ingenting förutom att jag har bytt från mittbena till snedlugg.
Känner mig poppig och femtonårig igen. Allt är som det ska med andra ord. Kolla in mitt högra öga.
Det är nästan lite crazy eyes över det. Nu ska jag gå ner på stan. Så ni får hålla till godo med det här.
Och ni inbitna läsare vet ju att jag har en förkärlek för att posta bilder på mig själv så det är bara att ta det för vad det är. Auf wiedersehen und tchüss.

Min blogg börjar bli tråkig. Jag tror att det handlar om att jag börjar bli tråkig.
Det enda jag gör är att supa, jobba och äta. Men snart så, snart ska jag börja plugga, träna och göra allt det där som jag inte vill göra men måste. Typ färga håret och sluta äta onyttig mat.
Men så tänker jag samtidigt att det är så jävla tråkigt att göra saker bara för att man måste.
Och så när jag tänker så slutar det alltid med att jag tror att allt skulle vara lättare om man var rik.
Då skulle man kunna ha en PT som tvingade en att träna, en kock som bara lagade nyttig mat till en, ett eget gym hemma, råd att köpa nya kläder hela tiden och så skulle man bara ha det gött.
Men nu är jag inte rik och det faktum att jag tänker bli sjuksköterska hjälper ju inte någonstans på traven. Alls.

Så då är det väl enda rätta att sluta äta (effektivt och billigt) eller bara ha kul typ.

Djupt.

Haha. Insåg just att inlägget blev helt motsägelsefullt. Vet inte alls vad jag menade ändå.
Jag är trött. Och nykter.

Jag funderar på att köpa ett par vinterskor redan nu. Jag såg dem på Din sko i Göteborg i helgen och fastnade lite. Och nu har jag till mittt stora förtret upptäckt att både Camilla (http://nojesguiden.se/camilla) och Niotillfem redan har köpt dem. Nu känns det helt plötsligt inte lika kul längre. Blir ett bevis på att jag är en slav under modebloggarna, fastän jag inte ens var det i det här fallet eftersom jag såg dem först. Men jag tror jag köper dem ändå. Kanske.

Här är dom iallafall: http://dinsko.se/Dam/Modeller/Boots-och-kangor.aspx?art=248041&page=0&sort=i_but_dat%20DESC

Som om någon kunde bry sig mindre.

Idag läste jag vinrecensioner i någon sorts damtidning på jobbet. Ja, så kul har jag när jag jobbar. Det viktiga i detta var inte själva recensionerna utan det faktum att recensenten hade skrivit "åtminstånde". Ser man inte att det är fel? Nåväl, Words rättstavningsprogram borde väl ha märkt felet iallafall. Och i samma sekund som jag skriver det här inser jag hur otroligt besserwissig och töntig jag låter. Förlåt. Men så jävla slarvigt bara. Och kanske ett bevis på att man inte behöver 20,0 för att få skriva i en stor veckotidning. Jag har börjat placera alla människor som skriver i tidningar på en piedestal nämligen. Vet inte varför. Det är bara så avundansvärt. Att få uttrycka sig i tryckt text som andra betalar för att läsa. Men nu, nu känner jag mig nöjd. Man kan vara hur slarvig som helst trots allt.

Av helt oklar anledning har jag en hemsk infektion i armbågen. Tänk er typ en stor böld som gör att hela armbågen är uppsvullen och röd. Och det gör ont. Så förbannat jävla ont. Nu har mamma lagt spritförband och jag hoppas att detta är borta tills imorgon. Jag ser pestsmittad ut.
Nu kan jag dessvärre inte skriva mer eftersom jag bara kan skriva med en hand. Har ni provat att linda armbågen någon gång? Gör det inte. Armen går inte att böja i någon riktning alls.
Jag är handikappad och självömkande idag.
Bäst jag lägger mig och kollar på True blood och käkar pingvinlakrits.

Lyssnar på Jens Lekman och försöker dra mig ifrån datorn till sängen. Men inser att han är för bra för att jag ska kunna sluta lyssna. Jag har ungefär två Jens Lekman-perioder per år och det är inte förrän jag inser att det är alldeles alldeles för få. Fan vad jag älskar honom. Så roliga, kärleksfulla, sorgliga, knäppa och konstiga texter på en och samma gång. Och världens vackraste pianoslingor.
Sen när blev jag musikrecensent? Jag ba undrar.

Youtuba Maple leaves, Black cab och Someone to share my life with och ni kommer älska mig.
(Utifall någon skulle ha missat dom alltså)

Jag har alltid hävdat att jag har bruna ögon. Med inslag av grönt. Men nu inser jag att dom är gröna. Dom är inte alls bruna. Jag kan glömma Soran Ismail - Han faller ju för tjejer med blont hår och bruna ögon.
Den här bilden är kontrasten förstärkt på. Men ingenting annat.
Ser ni något brunt här? Nä, tänkte väl det.
EPIC FAILURE

Eftersom att jag började läsa Harry Potter i nian eller ettan så har jag alltid känt mig lite efter. Inte riktigt som ett äkta HP-fan. Har inte tagit det där med böckerna på stort allvar. Jag har tyckt om dom väldigt väldigt mycket, men jag har ju inte växt upp med böckerna som många andra. Igår läste jag ut sjuan. Jag läste i tre timmar i sträck och fick nackspärr för att jag spände mig så mycket. För att det var så spännande. Och grät gjorde jag omvartannat. Vet inte om det var Pms kanske, men det spelar ingen roll. Nu känner jag det största tomrum jag känt på länge. Inga fler böcker? Inte ens endaste liten fortsättning. Ingenting. Jag känner mig likgiltig inför alla andra böcker i världen. Ingen bok kommer vara lika bra ändå.
Trots det ska jag försöka gå vidare i livet med den där Obamas bok. Och kanske Låt den rätte komma in.
Men det är ett väldigt lamt plåster på såren. Minst sagt.
Jag längtar tills jag får barn. Då ska vi läsa Harry Potter från dag ett.

Gick ut från jobbet för en timme sen ungefär. Insåg att det inte skulle sluta regna. Så jag gav mig ut i det. I klänning och sandaler. Efter ungefär 20 meter var jag dyblöt. Och överallt var det så djupa vattenpölar att man inte hade något annat val än att gå rätt i dom. Fast sen kom jag bara 20 meter till för då ringde mamma och frågade om dom skulle hämta mig. Så jag hängde i en busskur tills pappa svängde förbi. Rätt soft.
Det enda problemet är att jag nu är röksugen till bristningsgränsen. Jag försökte tända en cigarett. Rökte tre bloss sedan ramlade hela skiten av filtret på grund av regnet.  Ba sådär. Jaha, där har vi svensk sommar i ett nötskal.

Nu ska jag läsa de sista kapitlena (svenskans fulaste ord månne?) i Harry Potter och dödsrelikerna.
Jag är så spänd att jag får ont i huvudet.
(Lätt värt det)

Jag älskar livet just precis nu. Kanske inte kommer göra det om en månad. Kanske inte ens om några dagar. Men just precis nu är allting som det ska. Det är sommar. Typ iallafall. Och det är två veckor tills jag börjar plugga så det finns gott om tid för öl och vin och vänner och såntdär. Och för jobb. Och pengarna är inte slut än heller. Och jag ska börja träna, någon gång. Och även fast det känns så väldigt skrämmande att hoppa på ett program för tre år så känns det skönt att man bara kan hoppa av, om man så vill. Det är så enkelt alltihop. Det är nu det börjar. Man får hoppa av och hoppa på och börja om och sluta precis hur man vill. Och jag älskar det. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva hoppa av, men om jag skulle vilja det så känns det inte som hela världen. Och det härliga med det här är att jag aldrig skulle ha tänkt den tanken för ett år sedan. Då var hela mitt universum så inrutat. Aldrig sämre än Vg på ett prov, aldrig ge upp bara för att man inte kan eller orkar. Bara köra. Aldrig misslyckas.
Nu får jag misslyckas hur mycket jag vill and i'm lovin' it.

Varför lär jag mig aldrig att det inte är bra att supa då man ska jobba dagen efter? Varför lär jag mig aldrig att det inte är lämpligt att efterfesta till klockan sex när man ska jobba dagen efter? Om jag skulle vara en klyscha så skulle jag säga att jag mår som jag förtjänar. Men tror inte på det där. Vet inte om jag förtjänar att må såhär. Vet inte om det här är något man förtjänar, liksom. Huvudvärken är obotlig. Har provat med ipren hundra gånger om. Min blick är för närvarande nästintill suddig. Jag kan liksom inte fokusera. Och så har vi ansiktet. Jag ser besegrad ut. Besegrad av vaddå tänker ni. Av livet. Jag är bortom sliten. Jag ser förstörd ut.
Och det enda jag kan tänka på just nu är min säng, ett avsnitt Entourage och en cola.
Ungefär sex timmar tills dess. Aldrig har sex timmar känts så starkt som en evighet.
Vi ses när vi ses, som jag brukar säga.



Önskar lite att jag var sådär idag. Posande.

Jag känner att jag har försummat den här bloggen ett tag. Men det är mycket nu. Göteborgsresor, konserter, Farmville, CSN-ansökningar och Harry Potter. Och så jobbet. Det är inte lätt nu. Det är jag och BB mot världen. Stress och press. Fast jag har inga möten med min revisor förstås. Men jag brukar sätta mig ner och prata i sansad ton när jag vill låna pengar av pappa. Räknas det?

Nu inser jag att det inte kommer att sluta regna och att jag måste gå till jobbet eftersom far min är ute på äventyr med bilen. Så jävla hemskt att bo i Sverige ibland. Så jävla deppigt att det ens finns regn. Så jävla irriterande att behöva gå och jobba.
Men lika glad är jag för det. Öl ikväll. En alltså. Inte mer. Den här veckan börjar fat camp. Join me in the woods!

Fan, jag måste börja träna nu. Det här har helt enkelt gått för långt.
Det här är inte en önskan eller ett konstaterande. Det är ett måste.
Nästa vecka börjar det. Allvaret.
Men tills dess ska jag dricka öl och äta så mycket onyttigt som möjligt.
Som om jag inte redan gjort det hela sommaren, tänker ni.
Jo, precis. Livet är härligt. Men snart är det över alltså.



Kolla vad liten, fin och smal! Helt otroligt. NU kööööör vi.

Det gör just nu ont i hela min mage för att Rory sa nej till att gifta sig med Logan Huntzberger.
I Gilmore girls, alltså. Det gör faktiskt ont. Logan delar lätt förstaplatsen med Chuck Bass när det gäller mina
tv-serie-crush. Han är precis just så som jag vill att en kille ska vara i verkligheten.
Jag undrar om det finns någon sådan. Kanske bara i USA? Jag skulle inte tveka en sekund på att flytta om jag
visste att det fanns en sådan. Logan Huntzberger alltså. Undrar när det inte är okej att ha sånnahär fjantiga skådespelarförälskelser längre? Måste ju vara någonstans runt 30? Eller är tiden redan ute?
Det kändes så mycket mer okej att vara 10 och vara dödsförälskad i Klimax i Tre kronor. Så mycket mer oskyldigt liksom.

Nu ska jag se allra sista avsnittet av Gilmore girls. Någonstans hoppas jag fortfarande på att hon ska
ändra sig och säga ja. No one turns down a Huntzberger ffs!

Jag kom alltså in på sjuksköterskelinjen. Försöker smälta det och det känns helt ärligt ganska svårt.
Känns konstigt att jag faktiskt (om jag fullföljer programmet) kommer vara sjuksköterska om tre år. Och det är en jävligt konstig känsla att veta vad man vill jobba med. Eller att tro sig veta iallafall.
Men just nu ska jag se till att njuta av de här sista tre veckorna som icke-student. Jag ska njuta av att bara jobba och slippa sitta hemma med tenta-ångest i magen och hetspluggningar och panik över dyr kurslitteratur.
Och nu ska jag dessutom äta fiskbullar och kolla på senaste avsnittet av Entourage.
Det här är livet det.

Rätt bra dag ändå. Jobbade lite, drack cola zero, åt mat, drack kaffe och åt choklad.
Sen läste jag lite HP och nu ska jag kolla på Gilmore girls.
Det gäller att glädja sig över de små sakerna i livet.

Jag funderar på att köra en spending spree imorgon. Jag vill ha skor och klänningar och armband och allt.
Det var de små sakerna, ja.

Äh. Jag är för trött för att skriva något sammanhängande.

Just exakt nu borde jag gå till jobbet men jag är helt enkelt för trött för att resa mig upp.
Känner hur bakfyllan långsamt börjar smyga sig på. Trots att jag inte drack mer än tre öl och ett glas vin igår känner jag
mig sådär tom i huvudet. Orkar inte tänka. Orkar knappt öppna ögonen.
Igår spelade jag iallafall rockband för första gången och jag har nog aldrig varit med om något värre. Jag är förmodligen den minst musikaliska människan man kan hitta. Dock ägde jag på att sjunga The number of the beast. Alltid något, alltid något.

Nu måste jag borsta tänderna och hänga tvätt innan jag drar.
Livet är inte alls härligt idag.

Idag är jag lite gladare. Inser att jag ändå börjar jobba idag. Då finns det ingen anledning att klaga på småsaker såsom om det inte finns något roligt att göra. Nu kommer jag bara klaga över det faktum att jag tvingas gå till jobbet varje dag.
Och jag kan inte heller lockas av tanken att jag tjänar pengar eftersom dessa pengar ändå inte ramlar in förrän i september. I september. Årets deppigaste månad. Hatar september.
Nu ska jag göra ett sista försök att förstå alla CSN-papper som jag har fått hem.

Eller inte.

Jag dör snart på den här staden och på alla. Som lägesrapporten ser ut har jag en  eller två kompisar hemma i Uppsala
den här veckan. Åh. Jag tror att jag måste flytta eller börja med friendfinder eller så. Jag är så fruktansvärt frustrerad.
Signumet för den här sommaren är ensamhet. Alla vill vara ensamma. Finna sig själva typ.
Jag tänker screw that så lever vi lite.

Jag måste bort från det här. Jetzt.

Den ångest jag känner för att börja jobba imorgon är nästintill obeskrivlig. Det gör ont i magen.
Och det sorgligaste är att jag inte kan komma på något jag har gjort den här sommaren. Förutom Berlin så klart.
Sen har jag mest fikat och gått ut några gånger. Men det känns som att jag kan räkna utgångarna och festerna på två händer. Jag får hålla tummarna för att augusti månad väger upp den trista förstadelen av sommaren 2009.
Som tur är drar jag till Göteborg på lördag. Allting är bättre än tråkigaste, minsta och regnigaste Uppsala just nu.

Lite av min dag. Börjar det här likna en tråkblogg? Eller den har väl alltid haft sina svackor.
Men nu kör vi bildkavalkad.



Vaknade och var lite kranky.



Posade lite för att jag tyckte att det var alldeles för längesen. Typ.



Fotade i en konstig vinkel. Walking on the wild side liksom.



Lekte lite cool.



Sen gick jag ner på stan och köpte dom här.



Och det här. Och nagellacket. Jag har nog inte ägt ett nagellack sedan åttan. Känns konstigt.



Och nu sitter jag här och är glad för mina inköp. Och för att mami och papi kommer hem om någon timme.
Dessutom ska jag äta pasta och keldas ostsås.

lyssnar på Alex Schulmans sommarprat. Jag ser upp till honom.
Som en storebror, typ. Eller bara en idol.
Han är fin han. Skulle kunna lyssna till hans röst i flera flera timmar.
Han spelar inte alltför dålig musik heller. Det var det jag var mest rädd för.
Nu ska jag byta från att lyssna på radion i köket till radion på mobilen och gå ner på stan.
Typ köpa lite armband kanske. Jag är inne på armband nu. Inte rosetter eller rosor till håret.
Nej, armband ska det vara. Gärna stora. Och sådana som skramlar.

Den här dagen kan inte bli tråkigare. Har ingen att hänga med, vädret suger och jag har mensvärk.
Har inga planer för kvällen och jag längtar bara tillbaka till Berlin.