I come in peace
Uppropet är överstökat nu. Fast faktum är att det inte var ett egentligt upprop. Man fick gå fram radvis, lämna fram sitt leg och gå där ifrån med en mapp. Kändes mer som en väntan på att gå in på krogen eller betala på ICA än ett upprop. Sen pratade några nollningsfaddrar och sen fick man gå. Innehållsrikt? Nej. Tillräckligt läskigt ändå? Ja.
Vid sextiden börjar nollningen och jag känner mig inte annat än vemodig. Vet inte om det beror på själva nollningen eller skolstarten i sig. Det är ju alltid såhär nervöst. Precis som när man började gymnasiet. Man är nervös för att man inte ska hitta någon att hänga med, någon som är skön. Nervös för att man ska bli utanför.
Billigt knep att skriva "man", menar nog "jag" egentligen. Det här kanske inte är en generell känsla? Det kanske är bara jag som känner såhär. Hell I know. Hoppas att det går över iallafall.
Vid sextiden börjar nollningen och jag känner mig inte annat än vemodig. Vet inte om det beror på själva nollningen eller skolstarten i sig. Det är ju alltid såhär nervöst. Precis som när man började gymnasiet. Man är nervös för att man inte ska hitta någon att hänga med, någon som är skön. Nervös för att man ska bli utanför.
Billigt knep att skriva "man", menar nog "jag" egentligen. Det här kanske inte är en generell känsla? Det kanske är bara jag som känner såhär. Hell I know. Hoppas att det går över iallafall.
Kommentarer
Trackback
