Divide et impera

Men svårt då? Min kille så klart (herregud, ska sluta tjata om honom snart.. kanske). Jag får träffa honom på söndag, då kanske jag lägger ner.
Sen saknar jag värme och sol. Och gymnasietiden är av någon anledning frekvent återkommande i mitt saknads-förråd. Men det var ju så kul? Att få hänga med sina kompisar hela dagarna och tro att det som var då var jobbigt. Såhär i efterhand vill man ju bara skaka om sitt dåtida jag och säga "det blir bara värre. hör du det? njut av nuet, för det blir bara jobbigare". Men jaja.
Det var det. Nu är det nyårsafton och jag är så jävla taggad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.
Det blir till att städa rummet då.
Woop woop.

Jag får inte särskilt mycket gjort idag. Har gjort ett musikquiz till imorgon och installerat bank-ID på datorn. Och ätit ett ägg. Still going strong med dieten, även om jag reformerar den lite. Igår åt jag kaffe och en macka med smör på till frukost, lite nötter och två och en halv skinkmacka. Idag har jag ätit samma frukost som igår och ett kokt ägg till lunch. Till middag blir det en fläskkotlett med sallad. Imorgon råder en väldigt fet meny eftersom det är nyår. Och ja, jag kommer äta ändå. Ska försöka att kanske äta lite mer sallad än potatis und so weiter.

Låter jag ätstörd nu eller? Oroa er inte. Jag är för fet för att på något sätt vara i riskzonen.
Ehe. He.

Nu väntar jag på att min motivation ska komma till mig. För jag behöver nämligen plugga om jag ska hinna träffa en viss person på söndag. Om det är någon klassis som läser detta (herregud, vilken hybris) så undrar jag om ni förstår varför de har lagt upp tre olika "Medicintentamen 1 + 2" på Pingpong, när de verkar vara likadana som den förra tentan? Den här tentan ska ju bara bestå av tre major patientfall? Assågueh. Blir så matt.

Jag går till Willys och handlar inför nyårsupén istället.
(Ja, jag ska duscha innan jag går...)

Såhär bra är min nya kamera. Hejdå.

Hade tänkt skriva i sängen med min man. Men såg till mitt stora förtret att Michaela Forni skrivit det. Vill ju inte vara en copy cat. Så jag säger att min favoritplats är Berlin. Fint. Bra så.

Det här med att jag inte har läst några bloggar på flera dagar är ju jävligt jobbigt. Försöker ta igen det nu men allt känns bara tråkigt. Kanske är det en passande aktivitet för lördagen. Den värsta (och sista) bakisdagen på året. I övrigt vill jag påpeka att alla bloggare kör med någon väldigt tråkig nyårs-lista (tror jag gjorde den förra året dock..oups) och jag känner rent spontant att den inte kommer få ta plats i min bloggy. Istället sammanfattar jag året utifrån mig själv. Utan ledande frågor och så.

Here it goes. Det här året har varit rätt pain. Tror aldrig jag har gråtit så mycket. Det beror nog mycket på mina minipiller, vilket jag nämnde igår. Men jag gillar att rub it in (höll på att skriva rub one out, HAHA). Jag har varit på två begravningar. Jag har pluggat sjukt mycket. Jag har kuggat en tenta tre gånger för att klara den på fjärde försöket (som om ni skulle ha missat det vid det här laget). Ja, och så har jag ju så klart festat. Den bästa alkoholbaserade kvällen var Valborg. Då träffade jag ju min kille. Han är bäst. På riktigt bäst. Jag är nog världens jobbigaste flickvän. Grinig och dryg ena sekunden och asglad och snäll andra sekunden. Och han står ut med det. Så himla fint. Jag ska försöka skärpa mig till nästa år.
Och så har jag varit i Berlin med min bästa kompis. Det var typ.. hur kul som helst. På riktigt kul. Vill åka dit och äta tic tacs och dricka öl igen.
Nä, men vi säger väl såhär. Ett överlag bra år med undantag för allt tråkigt som hänt och de fina människor som har gått bort. Och så kanske jag ska ha ett nyårslöfte också? *klyscha*
Jag ska försöka bli fit *klyscha 2* och jag ska försöka feströka mindre.

Peace out bitchiz.

Det här blir (kanske förståeligt nog) ett ganska deppigt inlägg. Jag är ju rädd för så mycket. Jag är rädd för att dö och rädd för att bli ensam. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att förlora. Rädd för att komma på att jag utbildar mig till fel yrke. Rädd för att flyga (flygplan that is). Jag är rädd för att lägenheten ska brinna ner varje dag. Typ.

Men ni vet ju hur det är? Eller?
Det är kanske bara jag som är såhär jävla rädd för allting.
Trist.

Förlåt, men det har faktiskt varit en ofrivillig bloggtorka. Datorn fick virus och nu är den omformaterad och fungerar ungefär inte alls. Jag går på en förjävlig diet och mår rent psykiskt dåligt. Det sistnämnda tror jag kan bero på mina minipiller men jag är för lat för att byta. Jag är helt enkelt ett psykfall för tillfället. Tror att jag har gråtit sammanlagt fem timmar det senaste dygnet. Eller mer.

Nu väntar jag mest på att min dator ska dö för gott, för trust me, det känns som att den är på väg att göra det.
Jag återkommer när mitt psyke har återhämtat sig.

Min bakfylla vill inte släppa taget. Den är som ett ankare som håller mig under vattnet. Poetiskt? Mm.
Har ätit för tio personer idag och planerar att fortsätta med det. Imorgon ska jag påbörja någon form av diet, men om jag känner mig själv rätt kanske den inte får den genomslagskraft den förtjänar. Förutom bakfyllan så finns det andra faktorer som stör mig idag. Exempelvis att det inte är något på tv. Jag blir panisk av detta. Måste ju ha något att underhålla min sönderdruckna hjärna med? Orkar inte ladda hem något och kolla på datorn, för då resulterar det helt plötsligt i ett "aktivt tittande" istället för bakis-tittande. Så, jag vet inte vad jag ska göra. Känner ju rent spontant att det kanske inte är läge att börja läsa boken jag fick i julklapp. Är typ tillfälligt ordblind.

Men jag tror jag kan sträcka mig till lite harpanspelande iallafall.

Eller. En sak till vill jag säga. Att det är så jävla härligt att vara kär.
Nu är det typ bara en vecka (förhoppningsvis) kvar tills jag får träffa min
finaste person. Alltså, förlåt för att jag är såhär cheesy och *fjortis*.
Men jag kan inte hjälpa det.



(För er som inte förstår. Här är alltså boken jag fick i julklapp. För att knyta ihop säcken lite.)

Första gången jag var full. Vilken upplevelse. Det var på valborg när jag var 16. Hade druckit innan men aldrig blivit mer än lullig. Denna gång hade vi både starköl och jordgubbsvodka. Tyckte inte alls om den där vodkan, men man var ju tvungen att bli full. Vi satt på en bänk vid ån. Det var dåligt väder. Mulet, kallt och jävligt. Jag hade pilotbrillor på mig ändå. Och nitbälte. Efter att ha suttit där i några timmar reste vi oss upp för att gå och äta. Jag minns att det kändes som att jag var i en låtsasvärld. Det kändes som att jag var inne i någon sorts bubbla och att allting utanför den var så långt borta. Vi hamnade inne på Burger King. Jag minns att allting snurrade och var suddigt.
Konstigt att man ens fortsatte dricka efter sin första fylla. Det där borde ha varit avskräckande.

*det här med foto är ju kul*

Min nya kamera är soft. Nu ska jag borsta tänderna och gå ut och motionera bort julfettet med
Carro. Kommer förmodligen förbränna en prinskorv. Alltid något.
/ Amanda glosögat Lundgren

Allt. Ja, faktiskt. Jag är nog den pms:igaste personen som finns. Och mest bortskämda. Gråter för det mesta, faktiskt. Jag är inte stolt över det, bara ärlig. Just nu skulle jag exempelvis kunna börja gråta för att jag har så jävla ont i huvudet. Men jag håller tillbaka. Det är ju ändå julafton.

Eh, alkohol så klart? Och träning (trots att det är en bristvara). Och kompisar, musik och film. Så jävla äggigt det här blev då. Orkar inte riktigt. Jag mår väl bättre av saker som alla andra mår bättre av. Och korsord.

Nu frångår jag ämnet. Bara så ni vet. En liten förvarning sådär.
Jag har så jävla tråkigt. Spelar harpan och har huvudvärk. Funderar på om det är värt
att börja kolla på film redan nu. Kvällen till ära har jag laddat ner Alfie. Jag kör på tema kärlek såhär
i juletid. Mm. Fint.

Nej, jag går nog och dör långsamt i min säng istället. Ja, så gör vi.

Jag känner på mig att den här julen kan bli konstig.
Mamma jobbar natt imorgon och Max är sjuk. Så han kanske inte ens kommer hit.
Pappa, det är du och jag mot världen. Fixar du spriten så fixar jag musiken?
Joråsåatte.

Peppar redan nu med Swedish house mafia och Rihanna. Don't say a word.

Folk som bryr sig mer om pengar än om människor, tjejer (och killar) som inte vill kalla sig feminister, personer som är självupptagna, när barn far illa, otrohet, landstinget, SJ, regeringen, rasism.

Lite så. Men egentligen är det väl kanske det mest vardagliga tingen som gör en upprörd.
Typ när man tappar sminket i golvet eller spiller ut kaffet över bordet. Fast då blir man nog mer
arg än upprörd? My bad.

Nu ska jag se Lost in translation och tycka synd om min lilla (stora) mage.



Och måste bara på något sätt få uttrycka hur jävla mycket jag saknar min pojkvän.
Her-re-gud. Och jag får inte träffa honom på minst två veckor? Livet känns så tråkigt när jag inte är med honom ju. Oh well, vad är väl en bal på slottet?

Alltså. Ni vet ju att jag är den värsta hypokondrikern som finns.
Men nu har jag faktiskt haft ont i magen i en vecka. Utan att gå till läkaren.
Frågan är om jag borde? Det här verkar ju ganska konstigt. Och jag orkar inte ha ont i magen.
Men. Jag vet inte. Lite smärta har väl ingen dött av?

Termometern står på minus 22,7 grader. Jag vill inte gå ut idag. Tanken på att jag ska gå till BMC gör mig gråtfärdig. Och röksugen. Blir alltid röksugen när jag tycker synd om mig själv. Tänker att om det ändå är dekadent ska det vara det på riktigt. Fast nä. Och när vi ändå är inne på BMC. Hade tänkt släpa med mig datorn till seminariet för att slippa skriva ut tusen sidor. Fast nä. Jag tänker inte bära fem (hypotetisk vikt) kilo tung dator när det är 22 minus ute. Jag kommer ju gråta redan som det är. Så jag får försöka skriva ut i skolan. Kommer säkert gå asbra. Nat. Ingenting funkar någonsin på BMC. Och så är det alltid någon som har bajsat ner toaletterna där. Den skolan alltså. Skulle döda för att få gå någonannastans. Om jag var en tönt skulle jag skriva "hur som haver" nu men det är jag inte så jag skiter i att göra någon form av övergång. Nu måste jag spela lite harpan sen ska jag skriva ner min opponering för hand. Pedagogiskt va? *lär mig så mycket bättre när jag skriver ner saker*

Jag får kuvert hemskickade från "pensionsvalet" hela tiden. Jag hatar det. Inte för att jag lider av åldersnoja utan för att jag inte förstår någonting. Jag har kanske en pension på 300 kronor i dagsläget. Och nu ska jag välja vem som ska förvalta dem. Jag vet inte vad som är bra, eller vad som är dåligt. Jag vet ingenting. Och jag bryr mig inte. Så snälla, vänta med det där i några år. Jag vet ju redan nu att jag kommer få en dålig pension ändå. Att jobba inom den offentliga sektorn är ju inte precis high end.

Känner lite att jag inte kan komma på fler ögonblick. Det är ju assvårt. Jag berättar om det här ögonblicket istället. Mitt ena öga har svullnat upp och kliar. Ser ut som Quasimodo. Min hy är så torr att det TYP ramlar hudflagor. Jag känner mig allmänt ful, hängig etc. Idag är en såndär dag då jag vet att jag inte behöver ta mig utanför dörren, vilket jag inte tänkt göra heller. Detta säger inte att jag inte har några åtaganden. Måste förbereda mig inför opponeringen (dvs tvingas läsa igenom mitt egna asdåliga PM) och städa. Hatar att städa (well who doesn't?). Härlig dag? Nej, inte alls.

Det råder depp-stämning här just nu. Vet inte varför. Antar att jag bara är uttråkad och stressad. Och jävligt svältfödd på sol.

Jag tråkar ut mig själv. Spelar harpan om och om igen. Men vinner aldrig. Har pluggat lite och tänker att jag tar resten imorgon. Det får inte bli för mycket på en och samma gång. Orkar inte gå och duscha fastän jag borde. Har jävligt ont i nacken. Måste vara mitt överdrivna harpanspelande som är orsaken. Jag skyller på min kille, det var han som introducerade mig. Kommer aldrig kunna släppa det nu. Dock är det ett perfekt tidsfördriv till julafton. Jag hör nämligen till den skaran som vaknar klockan åtta och tömmer min julstrumpa. Jag börjar alltså äta godis vid den tiden. Sen väntar jag på att resten av familjen ska vakna. Äter frukost. Sen fortsätter jag att äta godis. Sen gör jag mig i ordning. Äter lite godis till. Sen är klockan tolv och det är en jävligt lång dötid fram till Kalle (och ytterligare mer godis). Har aldrig vetat vad jag ska göra med den tiden förrän jag upptäckte harpan. Asbra.




Förra julen. Äter godis på bilden. Så klart.

Jag är så jävla trött idag. Skulle gå upp klockan åtta men snoozade till kvart i nio. Sitter fortfarande och gnuggar mig sådär sömndrucket i ögonen. Vill aldrig krypa ur mjukisbyxorna idag. Men eftersom jag levde i dem hela dagen igår är det kanske dags att ta en dusch och rycka upp sig. Ska börja skriva en PM-opponering nu och är allt annat än sugen. Hatar att kritisera andra människor (inför dom, annars har jag inget problem med det whatsoever). Senare måste jag gå ner på stan och köpa mina sista julklappar för mina sista pengar. Måndag, vad vill du mig?

har jag stressat (kanske därför jag har någon form av magkatarr nu?). Druckit rätt mycket öl. Inte tränat. Varit kär. Gråtit. Gått i skolan. Ätit julmat. Avslutat farmakologikursen från termin 2. Frusit. Kollat på tv. Spelat harpan. Bakat julgodis. Druckit glögg.


Låter vid närmare eftertanke som en jävligt typisk december. Som sig bör.

Jag ångrar egentligen inte något storslaget. Jag ångrar oftast mig efter att jag har ätit asmycket chips och godis. Men det kanske är mer ångest? Nä, jag ångrar nog inget. Jag är en helt igenom asbra och felfri människa, helt enkelt.

För att manifistera detta kan jag ju berätta att jag inte har duschat idag. Inte ens bytt om. Och jag har mest ätit. Inte alls pluggat som tänkt.
Svin!

Men ändå felfri.

Jag tror att min 20-årsdag får kvala in här också. Annars minns jag en gång när jag fick en legosats vid namn Paradisa. Det var ett hus i rosa och vitt. Det ingick en egen butler och en pool. Älskade det. Minns dock inte hur många år jag fyllde.

Förlåt för min abscense. Jag har varit upptagen med att ha asont i magen, gå i skolan, äta julbord och umgås med min kille som ska lämna mig för sydligare breddgrader (eller skåne kanske ligger på samma breddgrad som Uppsala? har ingen koll. förlåt). Iallafall. Jag känner att jag fortfarande är upptagen med att ha jävligt ont i magen. Något odefinierbart är det men jag väljer att ignorera det och går istället ut och firar P ikväll. Kanske går jag inte all in. Men ut ska jag. Nu ska jag fortsätta dricka min Peroni och lyssna på Eldkvarn med pappa. Det är min förfest ikväll. Woop woop.

Det kan väl knappast bli svårare? Jag frångår återigen ramarna och skriver om flera favoritminnen istället.
Ett av mina bästa minnen är dagen jag tog studenten. Har nog aldrig varit så lycklig. Eller alla gånger jag har varit i min bästa stad, Berlin. Eller den kvällen då jag uppenbart aspackad träffade en fin kille på ett tak i Flogsta. Eller den dagen jag fyllde 20. Alla mina bästa kompisar (förutom Carro!) var hemma hos mig. Jag hade varit på systemet för första gången och det var nog den finaste försommarkvällen någonsin. Resten är en dimma.

Det här ämnet var svårare än jag trodde. Allt man minns känns ju på något sätt fint.
Människan har ju en tendens att modifiera sina minnen i efterhand.
Well, enough for now.

Var sexton år (eller femton) och aspackad i en park. Han var värdelös och det var skitäckligt. Vidrigt var det. Knappt så att jag ville inse då att det var min första kyss. Men att den var så dålig är kanske det som gör att jag ens minns den. Aldrig något negativt som inte kommer med något positivt, eller hur var det nu?

Det här är inte bra. Inte alls. Grupptentan äger rum om 14 timmar och jag pluggar inte. Det går inte. Jag stirrar på orden. Kan liksom inte läsa dom. Det är som att jag beskådar dom som om de vore en färgglad teckning. Herre. gud. Vill ruska om mig själv och skaka mig till liv, som i filmer. Men det kan man ju inte göra med sig själv. Too bad.

Ska välja praktik till nästa termin nu istället. Man får välja mellan pediatrik (barnmedicin) och obstetrik (kvinnomedicin). Jag tänker välja pediatrik. Vem älskar inte barn? Vi ska ha psyk- och öppenvårdspraktik också. Did i mention att nästa termin kommer att äga?


SEN ska jag plugga.

Jag kom hem vid halv fyra och har inte börjat pluggat än. Har istället ätit middag och kollat på Project runway. Och läst bloggar, ofc. Jag har hamnat i mellantinget mellan sjuk och frisk. Har ont i huvudet, ont i halsen och är lite halv-snorig. Väntar bara på att  det stora utbrottet ska komma. Detta bidrar till att jag inte orkar plugga. Vill byta om till mina långkalsonger och krypa ner i sängen. Och. Och! är så jävla sugen på lussekatter och julgodis hela tiden. Men jag försöker att hålla mig. Igår åt jag någon form av saffransmuffins, mest för att mamma handlat på bageri. Idag hade vi sådana igen när mormor och morfar var här. Jag fick fästa blicken i bordet för att stå emot frestelsen. Lyckades faktiskt. Åt dock en pepparkaka, men hur onyttigt är det? Inte så värst tror jag.

Som att denna misär inte vore nog. Mina halstabletter är dessutom slut.
Gud är en man och han skrattar åt kvinnan.


Nu ska jag tvinga mig själv till någon form av plugg.
Auf wiedersehen bitchiz.

Råkade visst skriva New Zealand istället för Nya Zeeland.
Det är endast för att jag kollade på Top model igår, tror jag.
Jag har inte blivit anglofil. Ba satt ni vet.

Stavade först drömmar med ett m. Min förkylning äter upp mig inifrån.
Trots detta drömmer jag om mycket. Listan är typ oändlig. Men jag går med på att korta
ner den.
Jag drömmer om att..
..åka till USA
..gå ner i vikt
..bli blond
..bli jävligt rik och framgångsrik
..köpa oändligt med kläder
..köpa en lägenhet
..få godkänt på mitt PM
..klara min utbildning
..få barn (inte än på ett tag. trust me)
..åka till New Zealand

Ja. Lite sånadär banala ting önskar jag mig. Rätt gött ändå.
As we speak önskar jag mig tortellini och ostsås. Och gissa vad jag har
i mitt kylskåp? Dreams Do come true.
(stavade först true som "tro". Det här är handikappande.)

Idag är en riktig rövdag. Solen lyser med sin frånvaro (ofrivillig ordvits), jag har tonvis med plugg och jag har jävligt ont i halsen. Är ful också. Men orkar inte göra något åt det. Min mascara är snart slut. Helvete.
Har varit vaken sen åtta fastän jag inte börjar förrän ett. Har skrivit sida efter sida om epilepsi. Det var den sista av sex sjukdomar som jag skrev om. Ni vet hur man är när man är på det sista ämnet i en sammanfattning. Bokstäverna börjar likna ingenting och man hoppar över det mesta som står i boken. Tänker att det ändå inte kommer komma på tentan. Kommer förbanna mig själv om de frågar om alla olika former av epilepsianfall som finns. Jag kan nämligen bara två.

Nä. Men eftersom jag ser ut som Kristina Lugn just nu så ska jag gå och platta håret. Detta följt av genrep (ofta?) inför det astråkiga seminariet jag tvingas gå på idag. I eftermiddag ska jag fortsätta att plugga. Det enda som lyfter denna dag är Paradise hotel.

Jag orkade verkligen inte ta kort på det, mest för att det kanske inte ens var särskilt kul. Och kanske också för att ingen bryr sig (attention-whore?). Well, jag tänker ändå inte överge mitt uppdrag så jag ger er dagens outfit i textform. Idag hade jag på mig svarta jeans från cheap monday, t-shirt från Monki, kofta från Bikbok, armband från Monki. Typ så. Just nu har jag långkalsonger från Åhléns, tröja från Gevalia (bästa någonsin) och hoodie från Soc. ENJOY.

Jag känner mig konstant lite lite olycklig. Även om allt är skratt, fylla och kul och sådär. Så är det något som ständigt gnager. Ett hål i magen som hela tiden blir större. Det känns så när man saknar. Typ.

Den här veckan började med ett helvetes-PM som avfirades med en utgång. Var väldigt bakis i torsdags och storstädade i fredags. Åkte till Stockholm och hängde med min boyfriendo tills igår. Har fortfarande världens största klump av saknad i magen. Och en bakfylla på det. Hängde nämligen på Norrlands igår och dessförinnan invigde vi Astrids nya lägenhet med vin och chips på golvet, som sig bör.

Det var det. Nu ska jag släpa mig iväg på adventsfika.

Vill bara klargöra att jag aldrig skulle referera till min väska som handväska. Så.
Dess innehåll är ändock:
Plånbok
Nycklar
Mascara
Carmex
Tamponger
Minipiller
Plåster
Ögonbrynspenna
Tops
Tändare
Solglasögon
Hörlurar
Mobil

Typ så. Kanske det sämsta ämnet hittills. Oh well.

Tänker att jag kanske borde börja prenumerera på någon tidning. Har inte premunererat på en tidning sen jag var tio och då var det den där tönt-tidningen "Julia" som gällde. Så, nu tänker jag att jag ska gaska upp mig och önska mig en prenumeration i julklapp. Vill ha något med fäshiön i. Typ fina bilder. Men också klädtips och så. Inte som i Damernas värld där allt kommer från Natalie Schuterman och NK.
Kan någon informera mig om vilken jag ska välja? (har typ aldrig läst en "tjejtidning". Förutom hos frisören då. Och det är inte för att jag har någon sorts karaktär och bara läser dagstidning. Nä, det är för att jag är för ekonomiskt tillrättalagd). Är det Elle man ska köra på eller?

Ville bara egoboosta lite. Som BB skulle ha uttryckt det.

Så jävla gött.

Jag har en bror. Att växa upp med en bror är som det är (alla ni med en storebror/bröder vet hur det är). Jag var hälften tjej, hälften kille när jag var liten. Ville vara som honom. När jag var med mina kompisar eller själv hängde jag runt i vanliga kläder och lekte med dockor och annat genus-fördärvande. När min bror bestämde sig för att han hade tid att leka bytte jag direkt om till killkläder och keps och gick in i min karaktär. Vi lekte med Lego och svärd. Det är ju väldigt bra att ha en storebror har jag märkt. Jag fick det bästa av två världar.

Idag hänger jag i mjukisbyxor och randig tröja. Inte så mycket att visa upp.
Ni får se gårdagens istället (även om det inte syns alls):


Kofta: Bikbok
Klänning: Monki
Ringar: H&M
Armband: Monki
Påse: Systemet
Bakgrundsperson: Cissi

När jag var liten och sov över hos min farmor brukade vi alltid be aftonbönen. Och på söndagarna såg vi gudstjänst på svt. Farmor var väldigt kristen. Jag reflekterade inte över det så värst mycket. När jag var fjorton (eller femton?) och det blev aktuellt med konfirmation kände jag att det var det mest självklara i världen. Jag älskade konfirmationen. Och fick nog någon sorts gudstro under den tiden. Eller gudstro vet jag inte om det var. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. I takt med att jag har blivit äldre och börjat ifrågasätta saker så har religion blivit något helt ofattbart för mig. Jag kan inte tro på någonting som inte kan bevisa sin existens. Och när man ser vad majoriteten av all skit i världen (klyschigt. well what are you gonna do about it?) beror på, ja, då blir det rätt självklart att jag inte tänker tro på något sådant.



(Det här är bara MIN tro. Så don't hate the player, hate the game. eh..)




PS. Det finns asmånga religiösa människor som göra bra saker och så, just på grund av sin tro. Asafint. Och så tycker jag att det är hur mysigt som helst att hänga i kyrkan. Ville ba klargöra det. DS.

Imorgon kommer bli fett.

Jag ska gå upp klockan åtta och äta en god frukost och göra mig fin.
Jag ska läsa igenom och skriva om massa strunt i mitt PM, så det blir litte bättre
(eller mindre dåligt).
Jag ska gå i skolan.
Jag ska gå till systemet och jag ska köpa nya rakblad till min rakhyvel.
Jag ska dricka vin.

Ville ba säga't.

Det är svårt att skriva om ett ögonblick, då de alla passerar så fort. Jag försöker att minnas alla ögonblick som någon gång varit minnesvärda, men jag kommer inte på ett enda. Så jag skriver om ögonblick i allmänhet.

Ett av de bättre ögonblicken infann sig i onsdags när jag rättade min tenta, och insåg att jag hade alla rätt. Den glädjen. Jag var verkligen så jävla glad. Det kan låta banalt, men så var det. Lycklig rakt igenom hela kroppen.

Men ögonblick som jag gillar är dom då jag vaknar på morgonen och vänder mig och märker att världens finaste person ligger bredvid. Eller när jag börjar känna av det andra glaset vin på och röker den första cigaretten, på en förfest. Eller ögonblicket då jag lägger mig i sängen efter världens jobbigaste dag.

Jag är bäst på att stressa upp mig själv. Jag tillåter inte mig själv att sova ut på morgonen trots att jag är helt ledig och har hela dagen på mig att skriva PM. Sova ut betyder då att sova till klockan nio och inte gå upp klockan sju. När kom jag in i det här mönstret egentligen? Okej. Det är väldigt härligt att gå upp klockan sju en sommarmorgon, dra ut och springa vid nio och sen ägna resten av dagen åt att bara vara i solen. Men nu är det ju så att det är helvetesvinter, då finns det ingen anledning till att gå upp tidigare än nödvändigt. Ändå ger jag mig själv big-time-ångest. Värdelöst.

Nu ska jag och mitt stressiga huvud försöker skriva klart what has come to be det sämsta PM:et någonsin. Har diskussionen och referenslistan kvar. Sen måste jag gå ut och gå. Det känns som att jag går upp ett kilo om dagen (hade tänkt springa, men min hals samarbetar inte alls med mig). Så. Nu drar jag.

Hur mycket ångest har jag just nu på en skala? Gick upp nio istället för åtta och har inte alls fortsatt skriva på PM:et. Blir galen på mig själv. Så jävla galen. Men jag skyller på att det är för tidigt. Jag kan verkligen inte förmå mig att öppna word-dokumentet.
Men klockan elva. Då ska jag börja. Jag lovar.

Det här med bästa vänner. Jag minns hur problematiskt det var när man var yngre. Kallade man någon för bästa vän och råkade utelämna någon annan så blev det ramaskri och catfights. Men å andra sidan bytte man ju bästa vän ungefär varje halvår, så alla fick nog sin beskärda del till slut. Och det är väl egentligen inget konstigt att man ena halvåret känner att man har sin bästa vän, medan det är någon helt annan person som utgör det epitetet nästa halvår. Man förändras ju.

Jag skulle kunna rabbla ganska många namn under den här kategorin. Ett antal av mina finaste vänner har jag många gånger tänkt "det här är min bästa vän" om. Men efter mycket om och men så vet jag att det finns en person som jag litar på mest av alla. Och som jag har otroligt jävla kul med. Och det är min definition av en bästa vän.

Vissa dagar. Vissa jävla dagar. Man våndas och gråter omvartannat. Dagen efter kan allt lika gärna vara bra igen. Men vissa dagar är bara som gjorda för att man ska överväga att strunta i allting och gräva ner sig i ett hål. Jag tror på allvar att jag börjar bli utbränd. Jag har haft en termins paus sen jag tog studenten. En termin då jag slapp gråta över deadlines och ha ångest över uppgifter. Den terminen gick väldigt fort. Man är aldrig ledig när man pluggar. Det spelar ingen roll att jag knappt har haft något schemalagt på tre veckor, jag har ändå haft konstant stress-ångest. Jag behöver få andas. Jag behöver några veckor eller kanske bara en tillochmed. En vecka för att bara andas.

Man ska inte klaga. Jag får utbilda mig gratis och allt det där. Hellre akademiskt utbildad än utblottad på ICA, som man brukar säga.


Men ändå...

Klockan ringde 08.30. Jag valde att ignorera detta. Klockan ringde 09.00, jag valde att ignorera det också. Vände mig om och somnade om intill min kille istället. Jag gick upp vid tio och duschade. Sen åt vi frukost och läste tidningen. Efter det fick jag akut separationsångest och såg till att han väntade med att ta tåget en timme. När den timmen hade gått följde jag honom till stationen, gick hem igen och försökte börja med PM:et. Nu har jag börjat litegrann med ett avbrott för middagen jag just åt. Det här PM:et kommer gå till världshistorien som det sämsta någonsin. Så det är nog bäst att jag fortsätter.

Jag planerar att skriva i ungefär en timme till. Beräknar att skrivkrampen har börjat infinna sig och tålamodet börjat sina, vid den tiden.
Resten av kvällen ska spenderas med glögg, en lussekatt och någon bra serie.

Läser alla bloggar jag kan hitta, stirrar ut genom fönstret, pillar på strumpbyxorna, spelar på mobilen, längtar efter killen som åkte för en halvtimme sen. Jag gör allt jag kan komma på förutom att läsa de tre artiklarna som väntar på skrivbordet här bredvid. Det går inte. Det vrider sig i magen så fort jag ser rubriken. Det handlar inte om artiklarna i sig. Jag kan läsa dem med markeringspennor i högsta hugg och google translate på datorn. Problemet är att jag är livrädd att de ska vara urusla till mitt PM och att jag ska behöva byta ämne igen. Men jag säger bara det. Jag tänker inte göra det. Jag vägrar.

Så. Jag gör väl som det där töntiga talesättet och tar tjuren vid hornen.
Ska bara värma glögg* först. Lite glögg livar alltid upp stämningen, det vet ni va?






* Alkoholfri, that is.

Jag var lite för upptagen för att blogga igår. Jag hängde med min pojkvän och var på glögg/vin/advents-mys istället. Dagens kategori är som ovan. Min enda och korta beskrivning lyder som följer:
Man vet att det är kärlek när man inte vill vara utan personen, någonsin. Denna definition lyder så väl som för pojkvänner som för föräldrar.
Det är så jag ser det.

Eftersom jag inte orkar lägga in bilder från min iphone till datorn (= ingen true bloggare) så får jag väl bildligt försöka beskriva vad jag åt istället. Kickstartade dagen med två mackor. En med leverpastej och gurka och en med philadelphia. Drack alldeles för starkt kaffe till det. Till lunch åt jag två rostade mackor med en konstig kompott på. Jag kallar den fredagsrensning av kylskåpet-mackan (kom på det nu). De innehöll parmaskinka, fetaost, tomat, gurka och flingsalt. Skulle väl inte säga att de kvalade in på topp 10 av mina bästa kulinariska upplevelser. Men ibland måste man äta för att överleva.

Egentligen skulle det här ämnet ha skrivits om redan igår, men då skämdes jag alldeles för mycket över vad jag hade ätit. (Ledtråd: bakfylla).

Det här var kanske inte det roligaste i den här serien. Men imorgon väntar 05. Vad är kärlek?
Know you can't wait på min pseudoanalytiska förklaring.

Bis morgen!

Jag har så nära till tårar. Minsta lilla tjafs och pärlorna forsar ner. Kanske är det så när man verkligen tycker om någon. Eller tvärtom. Kanske försvinner all kärlek ut med varje tår som man fäller på grund av någon. Jag hatar att känna mig liten, ledsen och skör. Men ibland kan man ju inte vara mer än så.

Men det är iallafall bättre att gråta än att vara likgiltig.

Jag skulle säga att jag är ganska bra på att få dagarna att gå. Utan att göra någonting.
Idag har jag ätit frukost och städat rummet. Ingenting mer. Förutom att dricka glögg och äta nötter då, förstås. Skulle egentligen ha pluggat men jag är alldeles för bakfull. Igår firade jag att jag har klarat den där hemska läkemedelsräkningstentan. Det var värt bakfyllan idag.

Skulle kunna döda för en flaska julmust. På riktigt. Jag måste ha.
Frågan är bara om det är värt att gå utanför dörren. Alla dessa avvägningsfrågor alltså.

Kanske borde borsta tänderna och duscha först och främst.
Fräsch is my middle name.

Dom är bra. Vet inte varför men tycker alltid att det är astöntigt när folk säger "min mamma är min största idol" (alternativt pappa). Jag tycker att det är tramsigt när folk säger att de beundrar dem över allt annat för att de stått ut och så vidare. Klart man tycker att sina föräldrar är bra. Så är det ju bara. Det blir ju så överarbetat när det ska överösas med komplimanger. Jag tror fortfarande att mina föräldrar är ekonomiskt oberoende då jag nästan alltid fått det jag har velat ha. Jag tror också starkt på att min mamma gör den godaste pizzan i världen och min pappa den godaste brunsåsen.

Lika självklart som att jorden är rund, liksom.

Jag är världsbäst på det här med ångest. Vet inte om det beror på sviterna av fyra öl igår eller om det bara är för att jag fortfarande sitter i pyjamas. Har spenderat dagen med att kolla på Paradise hotel-avsnittet som jag missade igår. Och så har jag börjat läsa och läst ut en bok. Ro utan åror. Jag grät mig igenom de sista sidorna.

Idag hade jag egentligen tänkt börja med mitt PM. Men gårdagens artikelsökning resulterade inte i några artiklar. Så jag får vänta tills på fredag då man kan få hjälp med det i skolan. Jag kommer alltså inte komma igång förrän tidigast på måndag. Vilken jävla försening. Hatar det.

Nu ska jag klunka vatten (hej bakfylla) och plocka ur diskmaskinen.
Sen ska jag se om jag kanske byter ut långkalsongerna och hoodien mot en dusch och rena kläder.
Kanske.

Jag tror inte på att det var kärlek det där jag upplevde i högstadiet. Alla killarna var idioter och det enda man var ute efter var bekräftelse på att man existerade. Min första kärlek inträffade när jag var 16 och ingen gång innan det. Men det beror ju på hur man ser på kärlek. Vissa känner att man kan älska någon efter två veckor och andra är som jag och känner att det kan ta en hel livstid.

Jag var iallafall 16 och såg honom för första gången några veckor efter gymnasiestarten. Han såg ut som ingen annan och jag blev knäsvag varje gång han gick förbi. Jag tog kontakt med honom via internet (förstår än idag inte hur jag vågade det) och efter några veckors intensivt chattande hade vi en dejt bestående av makaroner med ketchup och en dålig dvd. Dagen efter sågs vi igen. Och sen var vi ett par.
Allting gick så snabbt, det hör ni ju själva. Efter några månader var det "jag älskar dig" och jag kan känna nu att det kanske var förhastat. Men just då. Just då kändes ju allt så rätt. Vi skulle vara tillsammans hela livet och skaffa barn och göra allt som vuxna gör. Det tog slut efter elva månader. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva. Jag grät och skrek i kudden tills jag blev helt andfådd. Mamma och pappa försökte trösta mig med presenter. Jag kunde inte äta. Ett år av mitt liv spenderades i en sorts dvala där jag inte visste in eller ut. Att få sitt hjärta krossat gör ju så jävla jävla ont.

Nu pratar vi inte längre och det gör mig ingenting. Men en första kärlek glömmer man aldrig. Tror jag.

Hakar på bloggutmaningen, mest för att det är bra att ha något att göra. Man ska skriva ett inlägg på ett visst tema under trettio dagar. Jag ligger lite efter, så det får bli två inlägg idag istället. Allt för mina fem läsare (kan också vara fler. Eller färre. Har inte vågat kolla statistiken på ett tag).


Om mig? Jag ska alltså berätta någonting om mig. Jag är livrädd för att dö. Och för att bli blind eller tappa håret. Jag har sjukliga rutiner som jag måste genomföra innan jag går hemifrån. Därför kommer jag nästan aldrig för tidigt till någonting längre, även om jag går upp tre timmar innan. Jag älskar choklad men hatar att vara tjock. Jag tycker det är för jävla tråkigt med folk som inte kan klä sig snyggt. Avgudar min egen klädstil. Vissa dagar. Andra dagar kan jag känna mig som Kissie. Jag tänder på intelligens mer än något annat. En person kan vara i mångas ögon väldigt ful, men om denne kan citera kända författare, rabbla alla primtal som finns och prata om börskraschen 1921, då faller jag som en fura.

Det var det. Less is more.