Divide et impera

När jag var liten och sov över hos min farmor brukade vi alltid be aftonbönen. Och på söndagarna såg vi gudstjänst på svt. Farmor var väldigt kristen. Jag reflekterade inte över det så värst mycket. När jag var fjorton (eller femton?) och det blev aktuellt med konfirmation kände jag att det var det mest självklara i världen. Jag älskade konfirmationen. Och fick nog någon sorts gudstro under den tiden. Eller gudstro vet jag inte om det var. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. I takt med att jag har blivit äldre och börjat ifrågasätta saker så har religion blivit något helt ofattbart för mig. Jag kan inte tro på någonting som inte kan bevisa sin existens. Och när man ser vad majoriteten av all skit i världen (klyschigt. well what are you gonna do about it?) beror på, ja, då blir det rätt självklart att jag inte tänker tro på något sådant.



(Det här är bara MIN tro. Så don't hate the player, hate the game. eh..)




PS. Det finns asmånga religiösa människor som göra bra saker och så, just på grund av sin tro. Asafint. Och så tycker jag att det är hur mysigt som helst att hänga i kyrkan. Ville ba klargöra det. DS.