Divide et impera

Kan bara inte andas längre. Orkar bara inte gråta längre.
Det går inte. Jag vet att det inte hjälper att gråta. Det kommer aldrig att hjälpa. Det hjälper inte att äta, det hjälper inte att svälta, det hjälper inte att skratta, det hjälper inte att supa. SÅ JÄVLA MISSLYCKAD. En vanlig kväll. Jag ser mig själv i spegeln, jag känner min kropp och allt bara rasar. Jag orkar inte mer. Det går inte. Att inte kunna andas och ångesten växer sig fast mer och mer och börjar att bli en vanesak. Varje kväll, varje morgon, varenda jävla dag så kommer den. Varför måste det vara såhär? Varför kan jag inte få vara bra? Är det meningen att mina tonår ska vara såhär? Hur länge kommer det forsätta? När ska jag få bra? Det hugger i magen och det känns som att jag precis har vaknat ur en läskig dröm. Jag fryser fast jag svettas och jag frågar mig själv hela tiden varför jag är så jävla äckligt värdelös. Jag vill inte vara en martyr, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, jag vill inte ens att någon ska försöka förstå, för ingen kan förstå som inte vet hur det är. Om jag bara kunde hjälpa mig själv. Det är alltid värst nu på hösten, det är alltid värst nu när jag ser någon som verkar så bra. Då sänker jag mig själv ännu mer eftersom jag vet att jag är så mycket sämre. Jag vet så jävla väl hur allt ligger till. Jag vet vilken klass jag tillhör. Jag vet att jag inte förtjänar att ens ha någon. Och det är nog så också, ibland så är det bara så. Att alla kan inte vara jämlika. Även om jag tror på det där med jämlikhet så har jag fått känna på det allt för många gånger nu, jag har fått känna på hur det är att vara den som är sämre. Jag vet att det går att acceptera, men det gör bara så förjävligt ont. SÅ jävla ont.

Ja, vad gör man egentligen när allt går fel? Det skulle jag kunna fråga om och om igen för jag vet att jag aldrig kommer få något riktigt bra svar. Det är så jävla lätt att vifta bort alla problem med att dölja och skjuta upp det. Det är så jävla svårt att ta tag i saker som bara ligger och trycker och förstör. Jag vet att jag dricker för mycket, jag vet att jag röker för mycket, jag vet att jag väger för mycket, jag vet att allt bara är fel. Men ändå så orkar jag bara inte, det är för jobbigt och inse att man faktiskt inte klarar allting själv hela tiden. Det är så svårt att erkänna för sig själv att man är svag ibland. Eller egentligen ganska ofta. Och jag orkar verkligen inte bry mig egentligen, fast jag borde. Men jag antar att jag kommer komma till insikt någon gång. Men liksom ingen gillar den tjejen som alltid är asfull, högljudd och dum. Jag vill inte vara den. Jag vill bara vara chill. Fan vad jag inte orkar och jag kommer ingen vart.
Nej, jag orkar inte.

Nej, det är inte kul längre. Hur lyckas jag alltid bli mest full av alla? Hur lyckas jag alltid bli dummast av alla? Hur lyckas jag? Det är frågan jag ställer varje morgon jag vaknar efter en utekväll, efter frågan "Var är jag?". Det är också ett mysterium i sig, jag vet aldrig var jag är. Idag tvingade astrid upp mig för att bekänna saker och för att hon skulle på brunch. Jag ska till min mormor och äta till jag dör även fast det kommer bli så jävla ångest och när jag sitter där så kommer jag känna att alla mina släktingar är retards som jag bara vill skjuta eller iallafall sticka en elpistol i, men nej, vi lever i ett fredligt I-land, varför skjuta sina släktingar om man inte måste? Niggah says what? Det känns som att jag är i en annan värld och jag vet inte vad jag pratar om. Nej, jag vet faktiskt inte och jag är inte okej längre, jag behöver en rehab. Jag kan inte alltid vara fullast. Finns ens ordet fullast? Mest full låter ju inte så taggat.
Nu ska jag begå självmord genom att hänga mig och det blir kul när lampkroken inte håller och mamma hittar mig liggandes på golvet med ett brev i handen. Jag älskar att vara överviktig.
puz

Två inlägg på en dag. Ja, jag har tråkigt. Idag påstod min pappa att jag inte kunde ha luva på mig när jag satt och åt eftersom "det är bara knarkare som har det". Jag kontrade med att jag satt ensam vid middagsbordet och att ingen skulle bry sig om jag såg ut som en knarkare. Sedan bråkade vi lite till och när han och mamma stod i hallen hörde jag dom prata, pappa tror att jag knarkar. På riktigt. Är det inte skrattretande, så säg? Jag får 1050 kronor i månaden, och den senaste tiden har jag knappt haft några inkomster alls, hur får han ihop det? Tror han kanske att jag säljer mig för att få knark? Till the oldies på Palermo kanske? Ich verstehe nicht. Nej, jag förstår faktiskt inte.
   Jag förstår inte varför jag äter så mycket heller, och jag förstår inte hur allt gick till. När blev jag tjock på riktigt? Det är inte kul längre. Och det här är inte heller kul längre, jag har lite lack of patience. Nu ska jag dricka kaffe eller kanske läsa lite kafka (läs Stieg Larsson - kiosklitteratur från säffle).

Idag är dagen D, det är dagen då vi alla dricker vatten och halvt om halvt sover oss igenom tiden. Det är dagen efter. Och jag undrar varför det alltid är jag som har mest ångest? Och det är inte kul att höra dagen efter vad man har sagt och gjort. Varför får jag så sjukt mycket minnesluckor? Är jag kool eller inte så tuff alls? Jag skulle ju tippa på det sistnämnda. Jag ska nog satsa på att dricka folköl i framtiden. Jag är ju trots allt bara arton.
Jag har en haj i magen. Den biter mig ibland och slår mig med sina taggiga fenor som i mina drömmar är gröna. Men jag bryr mig inte för det är en haj och hur originellt är inte det? Jag är så jävla tråkig och det här ger mig ännu mer ångest.

Jag har nog en cigarett i magen. Det bränner fast samtidigt så är det helt okej. Det där var en jävligt dålig metafor, men vad gör man inte för att vara lite djup och fyndig ibland?
Iallafall, detta inlägg författas lite som en hyllning till en cool guzz som jag känner, och sen vet jag inte. Den coola brüden är Linnea P Pettersson. Alltså, den tjejen. Hon samlar på kartböcker och kartor och skit vilket är det töntigaste som någon kan ha kommit på, men ändå så jävla rätt. Sen har hon förmågan att göra ingenting och ha hemmakvällar och hon kan supa utan att spåra. Det gillar jag. Därför ska jag bli som henne. faktiskt, på riktigt. Och nu undrar nog ni (vilka nu ni är?) och väldigt mycket jag också, hur det ska gå till. Jag menar, jag är halvt alkholiserad, rastlös, sällskapssjuk och lite fifty manodepressiv. Men håll i hatten, jag har svarat. jag ska skaffa mig ett fritidsintresse. Jag vet verkligen inte vad det ska bestå av, men det måste ju finnas något roligt. Jag är väldigt intresserad av hajar, så det vore ju något. Och så är jag fascinerad av gitarrer och kameler. Äsch, jag vet inte. Jag tror hajarna blir bäst. Men ska jag samla på hajbilder? eller liksom hajböcker? Jag vet inte jag. Det här bli fett svårt. Det kommer ju sluta med att jag dricker öl när jag ska ha mina fritidsintresse-möten. åh, jag är så jävla dålig. Jag vet vad jag behöver, jag behöver en kompis som kan vara med mig dygnet runt, som kan underhålla mig, krama mig och berätta fakta om hajar. Känner du dig manad?
skicka ett mail till [email protected]



(och kom inte och säg att min rubrik inte var BRA)

Idag när jag kom hem från skolan så drabbades jag av den så välbekanta känslan. Jag har inte riktigt kommit i underfund med vad det beror på eller vad det är än, men jobbigt är det. Det är som att alla ljud jag hör höjs till tio gånger högre, alla steg jag tar går tusen gånger snabbare, alla tag jag tar griper så mycket fastare, hjärtat slår snabbare fast ändå inte, ögonen flackar och tankarna hänger inte med. Det är som att jag är i en annan värld. Det enda som hjälper för att komma ur världen är att sätta på musik och slappna av. Annars fångas jag in i den där konstiga världen som tar tag i mig och säger "Vad gör du här egentligen?". Det är så knäppt. Den där känslan har hemsökt mig nästan så länge som jag kan minnas. Jag minns att jag alltid blev så irriterad av den när jag gick i fyran/femman. Jag minns att jag på kvällarna brukade sitta i köket och göra läxor. Då var ofta diskmaskinen igång och då plötsligt började alltid maskinens ljud höras mycket mer och det kändes som att den diskade mycket snabbare och mamma och pappas röster från vardagsrummet liksom skränade i mina öron. Jag hatar den känslan. Den stör mig. jag gillar inte att vara i någon annan jävla fantasivärld som bara för mig omkring i konstiga tankebanor och får mig att känna mig nere. Nej, usch.

Och det är höst och det känns men jag är rätt pigg ändå och det pirrar så mycket i magen på ett annorlunda sätt. Det är inte riktigt pirr det är nog bara små minifjärilar. Något är det iaf. Det är nog en blandning mellan en stor ångestklump och fjärilar. tror jag. På något sätt stör minifjärilarna mig, även om de egentligen bara gör mig glad. Men jag vill inte hoppas på något. Jag kan inte hoppas. Varför ska jag hoppas på något? Det är onödigt. Men ändå kan jag inte låta bli att drömma mig bort. Ändå kan jag inte låta bli att forma orden "tänk om" i min mun i denna sekund. Kanske överdriver min hjärna och min kropp. Men de där minifjärilarna hälsar på hela tiden ändå och jag kan forfarande inte rå för vad jag drömmer om nätterna. Och ännu en gång så tänker jag högt för mig själv
"Tänk om..."

Idag har varit en helt innehållslös dag. Jag har spenderat 98% av tiden här skulle jag tro. Jag har skrivit ihop en litteraturanalys på två A4 och lyssnat på Lekmans nya skiva. Den är helt jäkla underbart. love it, love it.
Min tumme behöver vård sedan fredagens bravader och jag orkar inte ha feber. Och av någon konstig anledning är jag helt depp och känner mig ungefär ganska misslyckad och ensam. skumt. Jag behöver kanske en cigg. Jag har inte rökt på två dagar, ändå koolt. Nu ska jag fortsätta lyssna på finfina skivan.
pues

jag gråter aldrig när jag ler, jag ler aldrig när jag gråter.
Ikväll är så jävla tomt och fel och huvudvärken svider på något konstigt sätt.
Jag känner mig sviken. gång på gång på gång på gång. Kanske är det för att.. eller jag vet inte.
Jag hatar bara känslan av att inte känna sig betydande. Att känna att man lika gärna hade kunnat gå under
jorden, men du hade ändå inte brytt dig. min hjärna är tom på något vis och jag vet ingenting längre.
Imorgon ska jag peppa och jag behöver er nu.
Jag behöver mest zacce och carro och astrid och P och emma och gabi och ada. och liksom ja.
När jag är med er så blir jag glad. Imorgon kommer jag vara glad.
Nu ska jag gå ut och ta en läskig rökpromenad och hämta vin och öl hos fia.
uäck


plus

I fredags var det pepp. Först hemliga park, en tripp till olofs studentkorridor och sedan palermo. Jag var för full för mitt eget bästa och brände för mycket pengar för mitt eget bästa. Men jag hade kul iaf, tror jag. Igår var jag äckligt bakis och ägnade dagen åt ätande och tv-tittande. Idag har jag varit hos mormor&morfar och sedan inte så mycket mer. Kanske blir det till att träffa zacce ikväll och se någon film.
Imorgon börjar skolan igen och jag vill verkligen inte gå dit. Dels för att skolan är tråkig som den är och dels för att jag har skämt ut mig. Jag är så bra på att prata när jag är full.
usch. Nu ska jag läsa therese raquin eller nåt.
puz