Divide et impera

Började dagen med att plöja drygt sextio sidor i boken "Språksociologi".
Det var hyfsat intressant och fängslande tills jag upptäckte att jag hade tre kapitel att läsa för dagen.
Så jag var tvungen att ta en paus vid sextio. har nu sjuttio sidor och kvar. Jag sparar dem till något finare tillfälle.
Till exempel timmen mellan Grey's-reprisen och Dirty Sexy Money-reprisen. Perfect.

Jag är för tillfället jävligt understimulerad. Har läst alla bloggar man kan tänkas läsa, har raderat reklam-mail och gått igenom helgens skörd av bilder på fejan. Nu är jag clueless.
Funderar på att gå och duscha men det känns ju helt onödigt. Varför duscha när man ändå inte avser att gå ut?
Jag har dock borstat tänderna, bara för sakens skull.

Bakfylla gånger tusen.
Har hängt med Asse hela dagen och kollat på Sjukhuset och Rent hus.
Jag känner mig äcklig och det enda jag kan tänka på är chips och julmust.
Hälsosamt tänkande.

Det finns vissa ord som de flesta människor verkar har svårt med.
Det spelar ingen roll hur smart personen i fråga är eller hur många stavningstävlingar denne har vunnit,
just dessa ord verkar vara omöjliga.
Men misströsta inte, jag kan stava dem iallafall.
Exempel:
Bröllop - Nej det är inte brölopp, bröllopp, brölop.
Åtminstone - Nej, inte åtminstonde
Lite grann - Inte fucking lite grand

Jag är inte bitter. Bara lite konfunderad över varför dessa ord är så problematiska.

Jag är sen till jobbet. Men jag tänker att ska man komma sent kan man lika gärna
komma riktigt sent. Annars är det ju ingen mening med det hela.

Just nu är jag så pass illamående att jag funderar på om jag faktiskt kommer spy
när jag reser mig upp. Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag trots illamåendet
fortsätter att dricka julmust. Klunk, efter klunk efter klunk. Det skvalpar i magen och jag kan inte
för allt i världen förstå varför jag fortsätter att dricka, jag är ändå för förkyld för att kunna känna någon smak.
Det skulle lika gärna kunna vara urin jag dricker, typ.

Men ack min själ, sa Rydingen.
Nu måste jag gå till jobbet.
Arbete ger frihet har jag hört. (Källan vill vara anonym.)

Jag är bakfull. Jag skolkar också.
Jag är en värdelös student.

Nu ska jag gå till Willys och köpa bakismat.
Är det ens okej att vara bakis idag?
Det känns mindre bra att jag ska jobba ikväll.
Det kan sluta illa.

Broder Daniel + Pms = Dålig kombination.
Gråtmild är ordet.
Har nog inte gråtit till BD sen jag var fjorton.
Fast jag gråter faktiskt inte. Jag får bara tårar i ögonen när Henrik Berggren
sjunger "if I could change one thing in life, I'd make time for us".
Jag är nog slut som stjärna, trots allt.

Eftersom att dagen började mindre bra lindrade jag det hela med att gå ner på stan och shoppa lite.
Det blev ganska mycket shoppande. Men det som är grejen med att få lön är ju att man faktiskt kan köpa
hur mycket onödiga saker som helst för den, utan dåligt samvete.
För att avslutet på den här dagen ska bli bättre än början på den tänker jag gå ut och dricka öl.
I mina nya kläder.

Ni ser, allt handlar om inställning.
Och pengar.

Dagen har börjat bra:
07.55 - Vaknar fem minuter innan klockan ska ringa av mördande mensvärk
08.00 - Går in i duschen och tänker att jag borde stanna hemma
08.30 - Kvider vid matbordet samtidigt som jag sänker två ipren och en kopp kaffe
Livet går vidare i långsam takt.
09.15 (ca.) - Sara hör av sig och säger att hon inte ska gå på gruppövningen, jag tar en till
ipren och bestämmer mig för att strunta i det.
09.17 - Sara informerar mig om att gruppövningen finns tillgänglig på studentportalen
09.30 - Jag försöker göra övningen men Word vägrar fungerar
09.40 - Gör några tricks. Word kommer tillbaka
10.00 - Skriver sista raden på uppgiften och mailar iväg den
10.20 - Mensvärken kickar i gång igen
10.45 - Jag tappar en tung bok på min cp-tå

Jag  hoppas att er dag har börjat lika strålande.
Ha en TOPPENdag!

Jag känner mig exakt lika nördig som jag gjorde i åttan, då mitt tv-beroende nådde sin kulmen.
Då kunde jag planera in saker utefter tv-tablån. Det var sjukt och nördigt. Fast alla älskade ju tv på den tiden.
Det var skiten. Nu måste man ladda hem serier och se alla avsnitt före alla andra för att vara inne.
Så det har jag börjat med. Men just nu har det samtidigt börjat massa serier som jag på något vänster bestämmer mig för att jag måste se. Och det är ju väldigt anti i sig. Känner mig nästan lite syndig när jag tittar på tv.
För ni vet väl att alla hatar tv? Det måste man göra. Det är töntigt att titta på tv säger dom.
Man ska kalla det "dåligt kommersiellt skit" och så ska man skrota Svt för att de "inte gör något vettigt för pengarna de får".
Men jag hatar inte tv. Jag tycker att det är mysigt. För det mesta alltså.
Fast det finns ju förstås saker som gör att jag hellre skulle läsa torr facklitteratur kvällarna i ända än att titta på tv. T.ex det faktum att kanal 5 väljer att göra något knullprogram med Linda Rosing.

Så jävla tråkig.






(Blir alltid en sån fin arg-tonårings-känsla över rubriker som inte säger något.
Det bara lyser "I don't give a fuck" om det. Liksom.)

Man ser inte ut genom mitt fönster längre.
Känns på något sätt ganska skönt att vara totalt avskärmad från resten av världen.
Ännu skönare känns det att jag inte har någon som helst anledning till att gå utanför dörren idag.
Jag ska inte gå ut förrän imorgon.
Så jag har haft en bakisdag utan bakfylla.
Gick upp vid tio och drack kaffe. Läste UNT som var lika tunn som ett reklamblad.
Blir alltid lika sorgsen när jag märker att det inte finns något att skriva om den här staden.
Laddade sen ner Harry Potter och Fenixorden och la mig i sängen och kollade på den.
När den var slut bestämde jag mig för att duscha eftersom vi hade en lägenhetsbesiktning inbokad
halv fem. Precis när jag är på väg in i badrummet plingar det på dörren.
Två timmar tidiga besiktningsmän och där stod jag med en skitig Maident-shirt och mjukisbyxor.
Det finns alltid lite spänning att hämta i tillvaron.

Vid det här laget börjar det kännas onödigt att nämna söndagsångesten.
Den är obligatoriet i tillvaron. Kanske den enda egentligt fasta punkten.
Härligt.
Jag längtar tills på onsdag. Då ska jag dricka öl.
Jag längtar tills på onsdag. Då ska jag köpa kläder.
Onsdag blir fint.
Dessförinnan är det mest strunt.
Är dock ledig imorgon. Kanske ska pyssla med voodoo-dockor och brännmärka mig själv.
Eller ladda ner senaste Harry Potter.
Svårt val.

De har julmarknad på min gata idag. En riktig julmarknad faktiskt.
JM som har visningar för lägenheter i ett av husen har julmarknad som PR-grej.
Smart drag såhär i finanskrisens dagar.
Jag tycker att det ser mysigt ut. De har bord med rödvitrandiga markiser ovanför.

Men jag tänker inte gå dit. Jag tänker gå ner på stan och äta lunch.
Sen ska jag åka till mormor och äta middag.
Det är mycket ätande nu.

Är det något jag är så är det materialist.
Varje gång jag funderar på om bilen jag färdas i skulle krocka, tänker jag mest på att det skulle
vara jobbigt om mina kläder blev förstörda. Jobbigt liksom.
Idag är jag således ledsen. Inte för att jag har krockat, utan för att min mobil dog igår.
Bestämde sig för att spräcka displayen av okänd anledning. Vet inte ens om den går att laga.
Vet inte ens om jag kan få en ny på garantin.
KUL, jag hade faktiskt sparat ihop till den där väldigt länge, som den fattiga student jag är.
Jag vill gråta.

Idag tände jag eld på min vante. Det såg ut som ett riktigt trick.
Det var liksom raggar-flames, fast på riktigt.
Tänkte vara lite "vågad" och tända en cigg med vantar på nämligen.
Jag tänker inte vara vågad igen, mina vantar luktar bränd plast.
Fast också lite korvgrillning, och det gillar jag.

Och tentan gick åt fanders. "Gick åt fanders" är väl ett underligt uttryck?
Vad betyder fanders? Jag har ingen aning. Absolut ingen aning.
Men det låter gulligt, det gör det.

Varför utnämner man inte torsdag till lill-lördag?
Det måste vara den kvällen på veckan då man är som lyckligast.
Jag har tentaångest och ont i huvudet, men jag är glad ändå.
För det är fredag imorgon.
Torsdagsfeelingen är alltså egentligen bättre en fredagspeppen.
Det är som dagen före julafton. Det är uppesittarkväll och familjelycka.
Det är förväntningar och pirr i magen.
Awesome!

Att briljera i ensamhet är en av mina svaga sidor.
Om jag ligger i sängen och tittar på exempelvis ett frågesportsprogram så måste
jag liksom skrika ut svaren lite halvhögt bara för att bevisa att jag kan svara rätt.
Om jag kollar på ett program sent på kvällen och inte har möjlighet att skrika ut det, så mumlar
jag det ändå lite halvhögt, bara för att bevisa. Men jag förstår det inte. Att briljera för sig själv är ju helt ofattbart dumt.
Detta händer varje kväll 23.00 när Seinfeld börjar. Den lilla reklam-vinjetten innan programmet har jag nu
lärt mig och därför måste jag varje gång hinna före reklamrösten med att säga det som ska sägas, bara för att bevisa
att jag minsann har sett den förr. Och sen är det reklam också. Då säger dom "Now, a word from our sponsors; Smooth."
Och jag hinner alltid först. Alltid.
Önskar bara att jag fick bevisa det för någon, på riktigt.

Imorgon är det grammatiktenta, så nu stänger jag av datorn.
Inget ska få distrahera mig i det här. Funderar även på att dra ut alla sladdar till tv:n
och be någon gömma dem åt mig.
Vägen till framgång kan vara hård ibland.

Mina tre bästa slippa-plugga-manövrar för dagen:

1. När jag första gången för dagen satte mig ned för att råplugga - Jag kom på att jag var tvungen att duscha.
Varför?: Man kan inte koncentrera sig med fett hår.
2. När jag för andra gången (således efter duschen) satte mig ned för att råplugga - Jag kom på att jag var hungrig.
Varför?: Man kan verkligen inte koncentrera sig utan mat i magen (även om man åt frukost en dryg timme innan.)
3. När jag för tredje gången, mätt och belåten, satte mig ned för att råplugga - Jag kom på att jag var tvungen att gå ner på stan och träffa Astrid och Z.
Varför?: Man kan inte plugga utan att ha tagit en nypa frisk luft. Och så behöver man sina vänner, också.

Score!

Idag har jag ångest from hell. I vanliga fall skulle jag säga att jag inte vet varför. Men idag
står det klart för mig. Det finns så många faktorer som framkallar den här klumpen.
1. Fick mobilräkning igår - För hög, för lång
2. Måste plugga fokuserat idag - Annars kan jag glömma tentan
3. Min ekonomi - Jag ska lyckas gå ut två kvällar i rad för 400 kronor. Och 150 kronor ryker på inträdesavgifterna.
4. Jag har inga jävla kläder att ha på mig - ?
5. Nästa vecka får jag en fin lön - Jag ska köpa kurslitteratur för minst 600, betala tillbaka ett lån på 500 spänn och betala den där jävla telefonräkningen, hur länge tror vi att pengarna räcker?

Såhär jävla berättigad är min ångest.

(Och jag har inte rökt sen i måndags. Are you with me or not?!)

Jag märker att jag börjar verka pretentiös. Gråter till fin musik och läser Strindberg.
Ja, snart dricker jag väl rödvin och läser Camus också. Rödvin är iochförsig jävligt gott.

Men. Jag ägnar detta inlägg till att häva pretto-stämpeln.
Kom nämligen på en ny duschlek idag.
1. Ta duschmunstycket och sätt på en lagom hård stråle
2. Ställ in temperaturen noggrant, inte för varmt, men inte heller för kallt
3. Håll munstycket mot ansikte med extra fokus på munnen
4. Låt vattnet skölja över båda näsa och mun så att du inte kan andas in luft
5. Sjung Orup-låtar (Kan fungera med andra typer av låtar, men Orup gör sig bäst i sånahär sammanhang)
6. För extra utmaning försök att hålla dig under duschstrålen så länge som möjligt
utan att ta luft

(Varför gör man det här? Jo, för att det låter väldigt roligt när man sjunger med vatten i munnen.)

Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Det här är den finaste text jag vet.
Jag har aldrig bemödat mig att läsa hela boken, utan nöjer mig med inledningen.
Jag kan inte förstå varför jag gillar den så mycket.
Men ett är säkert - Agge Strindberg var en jävel på att skriva.

Hatar regn.
Hatar plugg.
Hatar förkylning.
Hatar tisdagar.
Hatar jobb.
Älskar kaffe.

Lyssnar på Kleerup. Har inte lyssnat på honom sen i somras.
Gåshud och tårfyllda ögon.
Förstår först inte varför.
Men nu vet jag varför. Det är så jävla bra.
Det faktum att han gästar V-dala på lördag gör inte saken sämre.
Det ni!

Det går inte bra för mig idag.
Gick upp tidigt för att kunna ägna hela dagen åt att plugga.
Jag har inte pluggat effektivt överhuvudtaget.
Jag har hela tiden kommit på ursäkter till att behöva ta pauser.
Det har nog blivit mer pauser än faktiskt pluggande.

Men som om jag bryr mig, tänker ni.
Som om jag bryr mig, tänker jag.
Jag sitter nämligen och filar på fler ursäkter till att slippa undan.
TOO COOL FOR SCHOOL, liksom.
Jag säger bara det; TOO COOL!

Varje gång jag går och lägger mig och inte lyckas somna så fejk-dagdrömmer jag.
Jag väljer vad jag vill "drömma" om och så tänker jag på det så mycket och länge att det
faktiskt käns som att jag svävar bort i tankarna på riktigt.
Har jag tur så lyckas jag drömma om det under nattens gång.
Oftast så försöker jag dagdrömma om framtiden. Jag ser mig själv motta priser för något
storslaget forskningsprojekt. Ibland tänker jag bara på hur det skulle vara att ha en talang.
Typ som att kunna sjunga eller skådespela.
Rätt så ofta blir det funderingar kring hur ett eventuellt möte med Jude Law skulle se ut.
Det här är ingenting jag rekommenderar. Det slutar alltid att jag tror att allt kan inträffa på riktigt.
Jag blir låst i det.
Det är förjävligt.
Länge leve realismen.

Nu har jag sett det här klippet tjugo gånger på raken.
Det slutar aldrig att vara roligt och jag förstår inte varför.
Jävligt härlig meterolog som börjar skratta för ingenting:

Att vandra gågatan fram 09.35 i högklackat är vad vi kallar "The walk of shame".
En hård natt med efterfest var orsaken.
När jag sedan gick in på Hemköp för att köpa chips och choklad hindrade jag mig själv.
"Vad ska folk tro om jag kommer och köper chips vid den här tiden?". Men som om det spelade någon roll, egentligen.
Jag kunde ha gått in och köpt knäckebröd och mjölk, bakfyllan hade ändå lyst igenom.

Ska försöka återhämta mig nu. Men inget verkar hjälpa.
Jag tror att det är chips jag behöver.

Vill bara ha en sak och det är öl. Såhär sugen på att gå ut har jag inte varit på länge.
Och vad händer då? Jo, alla bangar. Så klart. Min vanliga tur.
Men jag har Malin och jag har Asse (som hon själv kallar sig).
Redan igårkväll när jag försökte sova tänkte jag på öl. Mörk Staropramen dessutom.
Hade det här varit en modeblogg hade det kallats cravings, nu kallar vi det bara för sug.
Ett jävla stort ölsug är vad det är.
Så.. Är ni med mig eller inte?
Are you IN or are you OUT?, som Heidi Klum skulle ha sagt.

Idag är en sorgens dag.
Fråga mig inte varför, jag vet knappt vad det för datum.
Men det är en sorgens dag, det känns i luften.

Detta får mig att tänka på ett citat direkt hämtat från min morfar:
"Kalas, kalas", sa kråkan
"Kalas?, här ska inte bli något kalas", sa gubben när han gick in i skogen med ett rep runt halsen.

De har mycket underligt för sig de där 30-talisterna.

Det pratas ju om att man aldrig ska sätta upp "förbud" mot sig själv. Då snackar vi förbud á la "jag får inte dricka på en månad" eller "jag får inte äta choklad på en vecka" etc etc. Och jag är numera ett livs levande exempel på att påståendet är sant. Man ska inte sätta upp förbud. Jag är fan förbudet förkroppsligat.
Igår morse hade jag nämligen en cigarett kvar och jävligt ont i halsen. Jag rökte upp den och tänkte att det vore onödigt att röka mer för dagen, jag hade ju ändå så förbannat ont i halsen, och för det andra så borde jag sluta röka så mycket. Dagen förflöt bra och jag medger att jag hade rökt om jag hade haft några cigg, men nu hade jag inte det, och inte heller någon tillgång till några, eftersom jag spenderade hela kvällen på jobbet.
I morse när jag vaknade hade jag inga cigaretter alls. Jag panikerade över det hela från en början. Men sen kom jag på att jag faktiskt inte alls behövde röka. Men på vägen till skolan köpte jag ett paket, tänkte att jag kunde hålla mig till en cigarett idag också, bara för att. Rökte en cigg och sa till mig själv - nu är det nog. Det gick åt helvete. En blev två, och två blev tre och tre blev fyra. Jag rökte fyra cigaretter under den tid jag vanligtvis röker en.
Ni ser, så går det när man håller på med förbud. Det är bara skit alltihopa.

Nu har cp-handen blivit cp-foten. Min högerfot är så j ä v l a kall. Det känns som att jag har
gått barfota i snön. Någonting är väldigt fel i min kropp. Jag gissar på HIV. Jag kommer att dö.

Och nu är det väl dags att börja gnälla om nästa tenta, tänker ni. Men faktiskt inte (än).
Jag har inte börjat plugga än och det är snart en vecka kvar. Men jag känner mig lugn.
Jag tror att det kommer gå bra. Men jag bryr mig inte så mycket. Man måste prioritera
de viktiga sakerna i livet när man snart ska dö.

Min högerhand är alltid iskall. Jag kan inte undgå att tycka att det är lite obehagligt.
Även om jag försöker få igång cirkulationen i den genom att röra på fingrarna och ha mig så hjälper det inte.
Det hjälper inte ens att jag skriver på tangentbordet med den.
Jävla cp-hand, jag hatar dig.

Och det är ungefär så jag mår idag.
En ångestklump på ungefär 20 cm i diameter i magen och en näsa full med snor.
Har nämligen gruppövning i skolan idag och min enda kompis är borta idag.
Så jag blir själv. Och då menar jag själv.
Det börjar med att jag går in i klassrummet med ett sådär lite nonchigt ansiktsuttryck för att folk ska
tro att jag inte bryr mig om någonting. Slår mig ner vid ett tomt bord, i bästa fall. Finns det inget tomt bord
sätter jag mig så långt bort från personen i fråga som möjligt. Man får inte gå för nära, vet ni.
Föreläsaren pratar lite, delar ut papprerna och folk pratar i munnen på honom. En så länge är det ingen fara.
Sen kommer det: "Och ni kan jobba två och två eller kanske tre". Ångestklumpen gör en volt i magen. Jag låtsas vara uppslukad av uppgiften som nyss delades ut. Låtsas som om jag faktiskt vill jobba ensam för att slippa att någon ska behöva förbarma sig över mig.
Folk går på det. Antagligen för att de avvisar mig som "den där underliga tjejen".
En vanlig dag i mitt liv.

Har fem kilo papper i näsan just nu. Det vill inte sluta blöda.
Jag har säkert någon läskig blodsjukdom. Eller så har det något samband med min förkylning.
Om det inte vore för att jag är hypokondriker så skulle det sistnämnda vara övervägande sannolikt.

Drömde att jag var kär i natt. Vet inte i vem. Men jag var hopplöst förälskad.
Har därför svävat på moln hela dagen. Och det är jävligt läskigt. Man kan ju inte bli kär på riktigt, bara
för att man är det när man drömmer. Min hjärna spelar mig spratt.
Taskigt.

Stod och hängde tvätt och kom att tänka på centrifugen i tvättmaskinen och det där med
att det heter centrifug för att det är centrifugalkraften som är grejen.
Och centrifugalkraften går ju ut på att kraften pressas utåt vid hög fart.
Centri kommer ju från latinet och betyder centrum. "Fug" kommer från latinets "fugit" som betyder flyr.
Alltså: Flyr centrum.
Jag älskar när jag kommer på sånthär.

Jag har drabbats av någon sorts ögoninflammation. Jag ser förjävlig ut.
Det är ungefär som att vara hutlöst snorig, fast i ögonen. Funderar på om jag kanske borde
låsa in mig tills det har gett med sig. Om det överhuvudtaget gör det?
Halsen har också drabbats av något oförklarligt virus. När jag hostar, då hostar jag
slem och blod.
Livet är underbart.

Jag undrar vad majoriteten av Sveriges befolkning gör just nu.
Kanske lagar de flesta till en god middag. Eller kanske de står i duschen fulla av förväntningar inför den
stundande utgången. Kanske sitter de ner och tar det lugnt med ett glas rött och en bok.
Jag viker av från majoriteten. Vägrar att följa strömmen.
Jag sitter framför datorn i mörkret iklädd en av pappas gamla skjortor.
Jag äter chips som om det inte fanns någon morgondag. Tar en paus i ätandet
endast för att andas.
Det enda jag reflekterar över i denna stund är:
Är det okej att dubbeldippa chipsen när man är den enda som har tillgång till dippen?
Eller gäller dubbeldippnings-regeln i alla lägen?
Hjälp mig nu

Förfest:
http://www.edefredag.se
NU KÖR VI

Man kan inte syssla med självironi om man inte har någon självdistans.
Det lyser igenom och gör det hela till en högst obehaglig upplevelse.

Bara för att upplysa er om något som ni säkerligen redan visste.

Satt nyss på jobbet och slösurfade. När jag hade kollat efter Blondinbella-updates mer än två gånger och facebookat mig igenom en hel gymnasieklass bestämde jag mig för att kolla om tentaresultatet hade kommit upp, för tredje gången idag. Det högg till i magen. Och jag satte faktiskt kaffet i halsen när jag såg två lysande bokstäver: VG.
Ja, jag ska väl kanske aldrig underskatta mig själv igen, såsom jag sagt många gånger förr.
Och jag lovar att inte försöka klaga när jag pluggar inför grammatiktentan nästa vecka.
Jag är helt enkelt jävligt bra. Det har jag förstått nu.
 
Men det känns jobbigt att skriva orden "jag är bra". Ja, nästintill motbjudande. Jag älskar jantelagen.
Jag vill att folk ska vara blygsamma och alltid förbereda sig på det värsta.
Jag tycker mer om när folk berättar om sin misär än när de berättar om hur allt går vägen.
Fram med blygsamheten gott folk!
Jag lovar härmed att aldrig lita på min förmåga, någonsin.
JAG SUGER!
(Visst är det mycket härligare så?)

Mamma och pappa åkte iväg för att handla vid halv sju. Jag satte mig då för att läsa i kapp några kapitel
i min grammatikbok. Efter en stunds läsande öppnades dörren och jag förstod ingenting. Frågade mamma hur det hade
kunnat gå så snabbt att handla. Jag var övertygad om att det hade gått en halvtimme, på sin höjd. Mamma tittade konstigt på mig och sa "Vi har varit borta i två timmar. Klockan är halv nio".

Tiden går fort när man har roligt, som man brukar uttrycka det.

Jag har blivit knäpp. Vet inte vad som pågår i min hjärna men jobbigt är det.
Har kollat min plånbok fem gånger nu sen jag kom hem. Sett efter så att allt ligger där.
Kårleg, leg och bankkort - check. Har känt på handtaget till ytterdörren två gånger bara för
att se till att det är låst. Har vänt mig om minst tre gånger för att se så att mobilen ligger på
sängbordet. Varför är jag så rädd för att tappa bort saker? Skulle Freud ha någonting att säga om det här?
Eller beror det helt enkelt på att jag har en vän som alltid slarvar bort saker?
Vet inte.
Och fan vad jag hatar mig själv när jag bara ställer ledande frågor i slutet av en text.
Jävla Carrie Bradshaw-feber är vad det är.

Det blev några öl igår. Efter världens stressigaste dag som inkluderade
två timmars lektion, ett arbetspass och en tripp hem för en dusch under sex timmar. Är inte säker på om den där
meningen håller vad man kan kan kalla lingvistiska mått, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma.
Jag hann bara äta en måltid igår. Vi vet alla vart det slutar då. Efter en öl var jag på topp, efter två sken mina ögon av eufori, efter tre blev jag högljudd, efter fyra undrade jag vart alla tog vägen. Öl nummer fem och sex fick mig att ramla på vägen hem. Har nu ett skrapsår med massa gruskorn i handflatan. Känner mig som fem år igen.
Jag tror att jag har nått någon sorts regressionsålder.


Måste till jobbet nu. Min mun är som en öken och det enda jag kan
tänka på är pizza och cola.
Jag känner på mig att det här kommer bli en härlig dag.

Snart smäller det. Ja, om tolv timmar faktiskt.
Sedan är det över.
Är lite för trött för att plugga mer. Vill egentligen lägga mig i sängen
och kolla på Die another day med Pierce.
Eller kanske läsa Snabba Cash och låtsas att jag vet var Stureplan ligger.
Men det gör jag ju inte. Det enda ställe jag hittar till på Östermalm är Humlegården.
Men det spelar ingen roll. För jag låtsas. Kör lite smygmoderat bara för att känna hur det känns.
(Och ja, det är ett faktum att alla som rör sig på Östermalm är moderater. Eller hur?)

Om tentan går vägen imorgon, då super jag skallen av mig för att fira.
Om den går åt skogen, då super jag skallen av mig för att sörja.
Vi ses.

Var ute på en promenad i det härliga höst-going-on-vinter-vädret idag. Känner mig alltid
lite frireligös när jag är ute och går ensam. Lyssnade på p3 och skrattade högt för mig själv
också. Jag kunde lika gärna ha varit Carola.
Som konsekvens av detta får jag alltid för mig att jag kan uträtta stordåd när jag väl kommit hem.
Börjar ta tag i projekt jag inte annars orkar med. Försöker plugga på riktigt genom att skriva ner viktiga saker.
Sedan kommer jag på att jag är precis lika lat och oföretagsam som innan promenaden.
Då dricker jag kaffe och äter mackor istället.

Kom just på: Fan vad jag hatar när folk utelämnar accenttecken i ord som "filé" och "Linné".
Det är idiotiskt. Varför tar man sig rätten att bara skita i dem?

Gårdagkvällen kan liknas ett inferno.
Köer överallt och minusgrader.
Drack vodka ur fickplunta och pratade för högt.
Tappade bort  mitt ackompanjemang men kom till slut in på Kalmars
- ensam. Hängde med en polack från Tyskland och försökte leva upp
till mina MVG:n i tyska. Tog även upp Hitler och frågade om han var nazist.
Inte känsligt alls, faktiskt.



Kvällens höjdpunkt:
Jag ljög om att jag hade Diabetes. Ramlade nämligen i garderobskön,
något överförfriskad. Då kom jag på den briljanta idén att säga att jag
hade lågt blodsocker och att jag därför svimmade till. Avrundade det
hela med att säga att jag hade glömt min spruta hemma.
Mycket trovärdigt. Hett tips!
(Att jag sedan smet från dem genom att säga "Jag ska gå in på toaletten
och ta min spruta nu" behöver vi inte tala om.)