Det blev inget skrivande om Aralsjön. Istället skrev jag en annan uppgift om handel med utsläppsrätter. Väldigt givande och intressant. Fast egentligen så var det mest copy/paste, copy/paste från naturvårdsverkets hemsida. Aralsjön får bli ett senare projekt.

Jag har precis panikstädat mitt rum. Anledningen till är att vi ska få finfint besök från huvudstaden imorgon. Inte för att min faster och farbror kommer hänga på mitt rum. Men jag har fått för mig att man ger ett seriöst intryck om man har ett städat rum. Å andra sidan brukar det vara nästintill läskigt när man kommer hem till folk och det överallt är nästan helt felfritt. Gardinerna hänger rakt, kuddarna i soffan ligger rätt, duken på bordet saknar smular etc etc. Så är det hemma hos mig. Mitt rum och min brors rum är undantaget som bekräftar regeln eftersom det tenderar att vara så att mina föräldrar är pedanter. Jag har inte riktigt ärvt den egenskapen fast jag gillar att städa. Grejen är den att jag inte gillar att städa mitt eget rum utan jag gillar bara att städa andras rum. Så är det någon som vill ha ett städat rum så hör av er. I'm the master. Det är förstås väldigt tråkigt att jag inte gillar att städa mitt eget rum. Då hade jag undsluppit väldigt många gräl med mina föräldrar.

Efter kraftansträngningen är jag förstås väldigt trött.
Så nu tycker jag att jag kan unna mig en kväll helt utan tyskaplugg.
Och helt utan plugg överhuvudtaget för den delen.

Så nu är det dags för lite kaffe och lite cigaretter.

/ A

Till att börja med så har jag ett meddelande till alla anonyma fuckers som läser min blogg och kommer med ovidkommande kommentar:
1. Jag har inte bett er att läsa, så irritera er inte i onödan
2. Om ni tycker att det är tröttsamt att läsa det jag skriver, läs inte
3. Om mina "tjockis-issues" är mainstream så har personen som skrev det precis slagit sig själv i ansiktet.
Självklart är smalsomenpinne-idealet (som i många fall leder till ätstörningar) mainstream. Att vilja vara smal är något som kommer av de samhällsideal vi har idag. Kolla i en tidning med klädreklamer, kolla på ett modeprogram, läs en modeblogg, granska catwalken. Alla är smala. Så ser idealet ut. Jag klandrar inte mig själv för att jag vill kunna nå upp till det ideal som finns i samhället idag. Så självklart är mitt problem om att jag tycker att jag är tjock jävligt mainstream. Jag vill vara som alla andra som är smala. Om det såg ut som så att tio personer i världen var smala och resten låg på en normalvikt/övervikt så skulle idealet inte ligga hos de tio personerna och då skulle inte jag heller sträva efter att bli smal. Så "anonym" jag hoppas att inte slaget i ansiktet gjorde alltför ont.

Så nu var det avklarat.
Om det är någon mer som har synpunkter på mina viktproblem så kan ni
ju maila mig på [email protected]

Nu ska jag skriva ett arbete om uttorkningen av Aralsjön.
Människorna som lever där har det inte alls party, det vill jag lova.

Tack och hej

Jag känner mig ganska mörbultad. Inte på grund av det faktum att det är onsdag och klockan är åtta utan också för att jag just körde 6 km intervallträning. Dock har jag hört från säkert fem olika håll att jag är tjock idag, så jag undrar hur mycket intervallträning man måste köra för att kunna springa sig smal? Det visar sig. Tråkigt nog är man alltid inne i någon plusminusnoll-fas. Man bränner kalorier fast sedan äter man upp sig igen, och så går det om igen hela tiden. Men man det är väl kanske bättre att hålla vikten än att gå upp. Det har säkert någon vis man sagt någon gång.

Nog om vikttjatet, jag insåg halvvägs inne i monologen i mitt huvud att det där kanske inte intresserar särskilt många. Men å andra sidan skriver Blondinbella om olika nagellack i sin blogg och tjänar multum, så varför inte?

Idag planerade vi om hela vårt projektarbete. Från temadag: folkmord, gick vi till temadag: humor. Jag känner att vändningen blev lite väl drastisk. Men det var Amnesty's fel. De ville inte komma på vår temadag eftersom de hade fullt upp och Svenska freds verkar ha gott i ide. Nu har vi iallafall hittat en tuff person som ska prata humor och köra stand up. Det kan säkert bli coolt.

Nu är det dags för en dusch. Sedan följer kaffe och korsord.
The magic K:s and you know it.

Auf wiedersehen

För en vecka sedan älskade jag Facebook. Jag är väl medveten om att älska är ett starkt ord och att jag
kanske överdriver lite smått. Men hursomhelst, jag gillade Fejan. Jag spelade för det mesta Jetman och blev
förvånad över hur dålig jag var. Dock kan jag med gott samvete skylla på min dator. Den är inte den bästa hästen i stallet. Åter till saken. För en vecka sen så gillade jag det alltså, idag känner jag att jag vill utrota hela Facebook-epidemin. Jag orkar faktiskt inte längre. Jag orkar inte att alla jävlar går tillbaka till något pre-pubertalt stadium och gör "which is your favourite sex-position" eller bjuder in en till något som "Which kind of persons do you attract?" etc etc. För att inte tala om alla töntiga grupper som folk vill att man ska gå med i hela tiden. Ja visst jag är inte emot varken cancerforskning eller gayparader. Kan jag inte bara få vara i fred?
Sen är det väl knappast så om jag bryr mig om någon bortglömd klasskompis "is at work" eller "is eating tårta". Varför ska man behöva veta allting? När blev hela världen tvungen att informeras om små skitsaker som om jag är färgblind eller inte. Eller vilken jävla sexställning jag är.

Jag tänker inte gå så långt att jag tar bort min Facebook.
Men på begäran, skicka inga fler inivitations till mig som handlar
om sex, sport eller alkohol. Då skrotar jag nätverkskabeln.

Min pappa har kommit på finessen med att beställa skivor på internet. Just nu lyssnar han på Blondie på högsta volym och jag orkar inte resa mig upp och stänga min dörr. Hela min mysiga Velvet Underground-stund är förstörd. Han har verkligen ett problem. Han kan inte lyssna på musik på behaglig nivå. Jag antar att uppsåtet till detta är att han är ytterst stolt över sin ljudanläggning. Ungefär lika stolt som jag är över min The Wall-vinyl. Nästan.

Nu kom pappa in och visade upp skivfodralet och såg skitnöjd ut. Jag är ledsen men jag förstår faktiskt inte grejen med Blondie. Kanske är jag inte tillräckligt orienterad i den musikstilen. Vad det nu är för någonting.
Oj, jag tror att han har hittat repeat-knappen också, om det inte var en singel han köpte. Vad är meningen med att köpa en skiva om man bara lyssnar på en låt? Jag måste nog lära honom allt jag kan.

Idag har jag hängt med zacce istället för att plugga.
Ett väldigt moget val av mig. För sån är jag. Visst sörru.

Nu är det dags för kaffe. Eftersom båda mina föräldrar har passerat
50-snåret med nöd och näppe så beter de sig därefter också.
Det ska vara kvällsfika och eftermiddagsfika och förmiddagsfika.
Som om det inte vore nog så har de börjat äta kakor också.
Inte okej någonstans. När man börjar köpa kakor till kaffet då vet man
att man börjar bli gammal. Så är det bara.

(Om ni funderar kring min rubrik så var det bara för att fånga er uppmärksamhet.
Inte för att jag vet om ni skulle ha fastnat för ärkebiskopen. Men jag skulle det iallafall.)

Sådärja. Är det något jag är rätt bra på så är det att äta. Inte för att jag påstår att det skulle vara en så fin egenskap. Men alltid något.

Jag har funderat lite kring huruvida det är nördigt med korsord eller inte.
Egentligen är det ju bara ett tidsfördriv. Ett väldigt simpelt sådant. Jag vet inte om det utvecklar
hjärnan särskilt mycket egentligen men det gör till exempel inte OC eller Scrubs heller.
När sudokun gjorde sitt intåg var det ju inte töntigt. Utan det var rent ut av tufft att vara bra på det.
Då borde det vara samma sak med korsord. Kanske är det lite mer simpelt. Men jag ska säga er
att det finns korsord som är väldigt svåra och kryptiska. Exempel från min korsordspocket finns tillgängliga.
Inte för att jag skulle sluta med mitt party-intresse bara för att folk anser det töntigt. Men jag menar hur hög
nördfaktor är det egentligen? Om det är nördfaktor 10 känns det minst sagt jobbigt att jag ägnar så mycket tid åt det. Men å andra sidan så kamouflerar jag min korsordspocket med ett papper när jag sitter i skolan. Tur är kanske det.

Nu har jag inte tid med det här längre.
Jag har ett tight tidsschema.
19.49 - 19.56 - Bloggläsning / Wikipedia
19.56 - 19.58 - Bädda sängen
19.58 - 19.59 - Borsta håret
20.00 - Andra avenyn

Ciao

Linnea Pettersson säger att det är coolt att blogga. Därför gör jag det.

Jag har nyss tränat. Jag känner mig som en ny människa bortsett från att min kropp
inte riktigt vill röra sig på min kommandon.
Jag struntade i gymmet idag eftersom det kryllade av testosteronstina män som såg ut
att kunna döda för pengar. Jag körde ett styrkemedel-pass bland massa svettiga gubbar.
En höll på att krossa min fot. Egentligen ville jag säga något elakt till honom. Men jag höll mig.
Han såg så ofarlig ut. Han var inte alls testosteronstint.

Nu ska jag äta mat.
På återseende

Jag förstår att vissa av er tappar lite respekt för mig när ni märker hur många blogginlägg jag har droppat idag. Somliga kanske bara blir stimulerade av att få läsa små formationer av obetydande ord.
Jag kom just att tänka på att det är 2008, vilket innebär att det var 1998 för tio år sedan. Igår såg jag på produktionsåret på ett filmfodral och tänkte "1998, då är den ju rätt ny". Men vänta, tio år sedan? Det är helt sjukt. Det senaste året har gått sjukt fort. Från att de började som en mardröm så slutade det helt okej.

Men ändå så är allting så konstigt och saker och ting känns så långt borta.
Fast det är skönt. Jag tycker faktiskt att det är skönt. Sådetså.
Imorgon ska jag träna, apropå ingenting. Bränna kalorier.
Ja. Bara ja.


Jag känner att jag behöver få filtrera min panik över projektarbetet.
Vad hände? Vad gick fel?
Varför körde jag inte på fotoprojekt från början?
Nu står vi med loggböcker med blanka sidor med en temadag utan program.
Jag vet ingenting och jag lika förvirrad som en Leif GW Persson på SATS sport club.
Nej, jag vet inte alltså. Att förlora 100 poäng och få ofullständigt betyg känns ju inte alls särskilt lockande.
Fast å andra sidan så finns det ju väldigt många personer som har gjort karriär utan ett fullständigt betyg.
Fast jag blir då inte logoped utan det.

Som en sista anekdot till denna fartfyllda resumé.
Jag sökte jobb på Subway idag. Jag hoppas nästan att jag inte får det.
Så länge jag söker jobb är mina föräldrar glada. Säger de iallafall.

Nu ska jag se på film och vältra mig i söndagkvälls-ångest.
Det är så jag gör det.

Guten Nacht

Jag kom precis på en smart sak. Jag kommer ofta på smarta saker. Fast vissa smartare än andra så klart.
Men jag ska alltid ha en aktuell låt som rubrik. Eller vänta. Nu ändrade jag mig plötsligt. Det skulle verkligen förstöra hela min image om nästa blogginlägg tar sig rubriken "Fågeln roger" eller "Piece of me". Jag tar tillbaka min idé lika snabbt som jag presenterade den.

Men för att vara ärlig när det gäller mina dygder så ska jag nu bänka mig framför Andra Avenyn.
Kanske Sveriges sämsta tv-såpa genom tiderna.
Men vi måste ha våra laster och begär.
Mina laster är således Andra Avenyn, cigaretter och kaffe.

På återseende

Min dagsplan har rubbats. Jag känner mig sönderslagen. Precis sådär som man brukar göra på söndagar.
Jag tänker ha på mig min urtvättade mickeymouse-tröja på mig hela dagen och mina äckliga mjukisbyxor ska inte bytas ut i första taget. Jag ska se på film och tycka synd om mig själv. Min kropp är inte mitt tempel det är en söndersprängd riddarborg. Jag älskade min riddarborg som jag hade i Lego när jag var liten. Den var grå och snygg och hade en bro och massa tuffa finesser. För att inte tala om de tuffa hjälmarna som hela tiden försvann. För att inte tala om mitt Mylittlepony-slott i en nyans av babyrosa. Det var 90-talet det.

Men jag är glad ändå.
Mitt hår är nyfärgat och luktar ammoniak. Eller bikarbonat eller något i den stilen.

blablablablabla.
Jag är så jävla intressant.


(Jag vet att ni älskar mina smått fyndiga oförståeliga rubriker.
Just admit it.)

Och så var det söndag igen. Jag har fördrivit första delen av dagen med att för det första äta frukost. Jag äter sällan frukost. Men idag var det big time party och fyra koppar kaffe. Det satt fint.
Sedan dess har jag även försökt att lösa lördagskrysset i UNT. Det går inte särskilt bra. Men jag lovar er, innan kvällen är slut så är det löst.
Vad har jag mer gjort idag? Jo, jag har lyssnat på Joy Division. Det gör ont i magen. Rysningar och frossa. Så är det. Inte för att jag egentligen är såhär djup. Men när det kommer till bra musik så är jag en svag individ.

Klockan är fortfarande bara ett. Jag börjar bli kluven angående vad jag ska ägna dagen åt.
Jag ska försöka ta mig ut och gå trots träningsvärken och jag ska försöka ta tag i att städa mitt rum
och skriva en geografi-uppgift. Sedan kanske lite Lions-fika på det också så är biffen kirrad.

Nu ska jag ta tag i livet.
Peace

Klockan är ett. Vilket betyder att det är söndag. Fast jag kallar det gärna lördag för att behålla mitt goda humör.
Idag har varit en alldeles förträfflig dag, nästan. Jag har löst korsord, sett på tv, umgåtts med astrid, rökt cigaretter och sett på film hos gabi. Vi såg Kill your darlings. Det var aningen speciellt. Inget att rekommendera. En Andres Wilson med lidingödialekt som skriker "You sun of a bitch" är kanske inte så mycket att hänga i julgranen. Däremot var Alexander Skarsgård en snygg självmordsbenägen transa. Ja, där ser ni vänner. Där hade vi ett riktigt julpynt. Kanske tillochmed stjärnan på toppen. Josef Fares var en chaufför vid namn Omar. Behöver jag säga mer?

Nu är det såhär också att jag har en sjuk träningsvärk. Jag kan inte sitta. Jag kan inte stå.
Det gör bara ont ont ont. Fast det är såhär det är. Det kostar att ligga på topp.
Imorgon ska jag nog ha en rehabdag. Lite promenad, lite kaffe och lite läsa Harry Potter.
Jag är väldigt harmonisk av mig. Somliga kallar det för innehållsrikt tidsfördriv, jag kallar det
kvalitativ söndagstid. Jo visst, så är det.

Nu ska jag borsta tänderna och zappa på tv:n x antal gånger.
That's how we do it in Orange County, bitch.
Om man ändå bodde i Orange County alltså. Det vore något det.
Eller?

Jalaja. Guten nacht.

Jag är fortfarande inne i en Joy Division-koma sen jag såg Control igår. Bästa filmen jag sett på länge. Så fin, så bra, så sorglig. Jag hatar att Ian Curtis tog livet av sig. Han var ett geni. Filmen rekommenderas starkt. Även om man inte lyssnar på Joy Division så är filmen ändå hur snygg som helst. Bara kläderna gör halva filmen. Och dialekten. Den svårförstådda Manchester-dialekten. Fast fin är den.

Nog om det.
Lördag, alltså. Jag har inte gjort något vettigt alls. Färgat håret och löst korsord. Det känns alldeles för mycket som en seg och tråkig söndag. Jag är väl iochförsig inte särskilt sugen på att göra någonting heller. Så det stör mig inte så mycket som det borde.

Nu ska jag dricka kaffe.

Nu stiger tristessen mig upp till öronen. Men som tur var lyssnar jag på hederlig
hårdrock och känner mig tuff like in the old days. Jag vet att det är töntigt att leka att man är gammal
och kommer ihåg hur det var "på den gamla goda tiden". Men faktum är att det faktiskt är så.
Jag minns min sju-årsdag då jag fick ett par sprillans nya rollerblades och åkte ner för en lång backe och slog i hakan så det stod härliga till. Jag minns när jag fyllde elva och fick ett par rosa byxor som jag hade gått och suktat efter hur länge som helst. Att sedan tänka att det var tio-elva år sedan gör mig nojig. Att vara arton är bra men man längtar till 20. Men sen när man väl har fyllt 20, vad ska man då längta till? Barn? Familj? Pension? Allt känns så sorgligt. Förresten kommer regnskogen vara förintad runt år 2035. Det ger mig också ångest.

Nej, nog om det. Jag läste i en artikel för några dagar sen att det är bra att någon dag i månaden göra listor med vad man är bra/dålig på. Det känns ju lite som att man bara kommer komma på massa finurliga skitsaker som man är dålig på och ungefär en sak som man är bra på. Jag ska göra ett försök.

Jag är dålig på att:
- ragga
- dricka vin
- dansa
- stressa
- gå och lägga mig i tid

Jag är bra på att:
- lösa korsord


Great success. Kvällen till ära har min bror bränt ut Control och Juno åt mig.
Jag är glad. Kommer bli så jäla spårat ikväll alltså. Totally crazy.
FAN VAD BAKIS JAG KOMMER VARA IMORGON!


blöhö

Bob Hund. Det här går ju utför.
Jag är inte alls taggad på att vara hemma längre.
Jag vill bara ha öl, öl, öl. Och så vill jag röka.
Men man kan kanske inte få allt man vill ha. Fast det borde man.
Jag lider av apati. Apati på en fredagkväll känns som bortkastad tid. Bortkastat liv?
Tänk så mycket tid av sitt liv som man kommer spendera görandes ingenting.
Egentligen, om man var smart, klimatsmart och hela skiten så skulle man ta till vara på
varenda minut. Ja, nästan varje sekund. Men man är inte tillräckligt smart. Eller så är man bara
för lat? Jag är nog för lat. Alldeles för lat för att ta tag i saker som jag vill ta tag i.
Alldeles för lat för att ta vara på min tid.
Det var inte alls meningen att det här skulle bli så djupt.
Det enda jag försökte få fram är att man borde dricka mer öl.
Kalla mig alkoholiserad, men kul har jag iallafall.
När jag blir trettio så är det slut med det. Då ska jag sitta hemma och dricka mineralvatten
och läsa Karlsson på taket för mina barn. På lördagarna kanske jag tar mig ett glas rött och tjuvröker
i loftgången. Min man kommer vara på "affärsresa". Det är så det kommer sluta.
Jag vet det. Men det känns ändå helt okej. Att få återuppleva pulkabackar, Karlsson på taket och barnmat kan ju bli kul. Det är jag säker på.

Ja, idag började det. Jag köpte allkort på Friskis. Jag har tidigare bara haft gympa-kort. Men nu jäklar. Jag och astrid tränade sammanlagt i en och en halv timme. Började lite lätt med att springa fem km, vilket resulterade i att jag brände runt 480 kalorier. Sen gjorde vi lite annat och sen gick vi in på ett medelpass och glänste lite. Vi avslutade den fräscha delen av dagen med sallad från unico.
Efter en kort visit på stan för att träffa Lisa och B the bear återvände vi hem. Jag har lagt ner mina planer om utgång ikväll och tänker istället se på Control. Det kommer bli värt.
Dock är jag fortfarande lite kluven. När klockan är nio kommer jag vara outhärdligt uttråkad och önska att jag gick ut. Men man kan faktiskt inte alltid vara på topp. Förresten äger jag endast 150 kronor och det känns inte som att man kommer så långt på det.

Nu har jag ätit naturgodis så de där kalorierna som jag brände jämnade nog bara ut det till plus minus noll. Så kan det gå. Nu ska jag dricka kaffe och deppa framför tv:n.

Den som har något coolt äventyr för kvällen borde kontakta mig
i ren sympati.

Ciao

1. Linnea Pettersson borde komma hem. Skolan är tråkig.
2. Danska är verkligen ett språk byggt av gröt.
3. Hamburgare är äckligt.
4. Russin är inte särskilt nyttigt.
5. Att avstå från rökning ger huvudvärk
5. Imorgon är det fredag. Ge mig öl och fest.
6. Korsord ist krieg
7. Att blogga är så jävla indie.
Egentligen hatar jag att blogga för det får mig att känna mig som en uppblåst idiot.
Men å andra sidan så måste någon blogga. Vad skulle hända med ilands-utvecklingen
om det inte fanns personer som mig? Blondinbella och Elin Kling?
Vi skulle ju helt enkelt få återgå till ett jordbrukssamhälle.
Ja, bloggarna är vägen till utveckling. Här pratar vi inte cancerforskning och AIDS-botemedel.
Här snackar vi bloggar.
Ja, just det.

Idag är en ganska dålig dag.
Mitt geografiprov gick åt helvete. Inte för att jag hade förväntat mig något storslaget. Men kanske iallafall VG. Nu känns det mest som ett lite G som ligger där och väntar på mig bara för att jäklas. Alltid är det något som går fel, det kan aldrig gå riktigt bra. 

Men jag är rätt glad ändå. Imorgon är jag ledig. Eller egentligen inte. Folk ska sitta i skolan och minnas förintelsen och må dåligt. Jag skulle också gå dit om jag kände mig manad. Men det gör jag inte. Jag antar att jag ska tycka illa om mig själv för att jag inte är sådär Pk som man förväntas vara när man fikar på Lion. Nej, jag ska faktiskt till gymet och pumpa lite muscles. Eller så ska jag stå där som ett fån och låtsas att jag har asmycket gainomax recovery i väskan. Hur som helst så ska jag träna och det kan bli hur coolt som helst. Som en viss Sp3a-elev skulle ha sagt.

Men åter till den dåliga sidan av den här dagen.
När jag kom hem låg det ett brev på mitt skrivbord.
Från Landstinget. Först blev jag glad och tänkte att det var någon soft
skatteåterbäring sen jag jobbade på akademiska. Sen insåg jag att det var
två år sedan jag jobbade där och att jag nog inte ska ha så höga förväntningar.
När jag öppnade kuverten låg där prydligt ihopvikt en liten kallelse till Folktandvården.
Nej. Jag vill inte. Jag har inte tandläkarskräck. Men jag hängde hos tandläkaren dag in och dag ut
under de tre år jag hade tandställning. Nu är jag trött på tandläkare. Jag är trött på att få strålkastarljus i
ansiktet och idiotförklarande skoskydd på fötterna.
Dessutom kommer jag säkert ha massa hål. Jag har aldrig haft hål. Inte ett enda litet hål.
Men nu kommer det. Och så kommer de säga att mina tänder är gula och att jag därför borde sluta
dricka så mycket kaffe.
Då kommer jag säga "Nej". Jag kommer bara säga "Nej".
Fast det kommer jag inte. Det vet ni ju. Det är jag alldeles för lam för.
Jag kommer säga "Okej. Tack. Adjö. Jag älskar dig"
Jag är faktiskt alldeles för snäll.

Hejdå

Idag blev jag omringad av tyskar i skolan. Det var läskigt.
Även om jag fylldes av en djup lycka och entusiasm eftersom jag fick sitta och höra på riktig tyska
så blev jag rädd för att jag skulle få ett tourettes-anfall och skrika "Heil Hitler" bara för att se deras reaktion.
Som tur var kunde jag hålla mig. Istället fokuserade jag på att försöka våga fråga var de kom ifrån. På tyska alltså.
Men jag vågade inte.  Jag skulle säkert råka säga något helt annat och sen bli väldigt obekväm. Jag ägnade den resterande tiden med tyskarna med att låtsas-läsa i geografiboken.

Det där var alltså mitt möte med tyskar. Livs levande tyskar.
Jag ångrar lite smått att jag inte pratade med dem.
Eller jag är faktiskt uppriktigt ledsen.

Nu ska jag plugga. Jag ska för sista gången läsa de där
hundratals sidorna. Man kan bland annat läsa om orkaner
som även kan kallas "Willywillies". Underhållande.

Auf wiedersehen und tschüss

Jag är nog bäst i världen på att undvika plugg. Varje gång jag ska öppna böckerna blir jag helt enkelt väldigt innovativ och kommer på massa andra intressanta sysslor att utföra. Jag har till exempel löst x antal korsord, sett på tv, lagat mat och plockat kläder lite här och var. Jag har helt enkelt varit alldeles för upptagen för att plugga. Jag har ju dock läst alla sidor en gång idag, faktiskt. Just nu borde jag faktiskt sitta försjunken i geografins värld eftersom mina sysslor tog slut. Men självklart fann jag det här som sista utväg.

Jag har verkligen funderat vad andra människor egentligen skriver i sina bloggar. Jag har tänkt, tänkt och tänkt för att komma på den perfekta strukturen och de perfekta ämnena. Men saken är som sådan att jag inte har kommit i underfund med va de skriver förrän alldeles nyss. Folk skriver om ingenting. Och jag tycker att det är intressant. Alltså borde jag också kunna göra det. Varför känna press över att inte vara tillräckligt intressant när det egentligen fungerar lika bra att skriva om saker i dess egen irrelevans?
En annan sak som bloggarna ägnar sig åt är även listor. Listor, listor och åter listor av alla de slag. Dagslistor, veckolistor, årslistor, attgöra-listor, inne-listor, ute-listor. Ja, helt enkelt listor för alla tillfällen.
Och jag tänker inte vara sämre.
Här har ni min officiella ute- och innelista som serverad på ett silverfat:

Inne
Jazz (Lite pretentiöst, men väldigt mysigt)
Nya mobiltelefoner (Kanske lite töntigt, men vem vill inte ha en mobil helt utan knappar till exempel?)
Comviq kompis

Ute
Döskalle-mönster på diverse klädesplagg (finns undantagsfall)
Let's Dance (Jag har inte sett ett enda avsnitt och tänker aldrig göra heller)
Telia
Studiebidrag á la 1050 (Vem klarar sig på det egentligen?)


Nu har jag varit alldeles för töntig. Men jag har iallafall sluppit plugga.
Mina listor är din lag. Glöm inte det.

Den som aldrig har varit sjuk kan inte klaga över att vara frisk.
Eller hur är det egentligen?
Jag önskar att ångest inte kunde göra fysiskt ont.
Ångest som värker i lederna och ger magont och huvudvärk.
En klump i magen som växer till en större klump som växer till en bomb.
En atombomb som sprängs och sprider radioaktivitet som förpestar allting
som någonsin varit bra. Eller jag vet inte egentligen.
Jag vet bara att det gör ont hela tiden.
Jag önskar att det var som förut. Det gör jag alltid.
Hela tiden längtar jag tillbaka fast egentligen vet jag inte vad jag längtar tillbaka till.
Hånfulla ord? Lögnaktiga blickar? Kommentarer som skulle kunna få den starkaste att falla?
Nej, jag längtar inte tillbaka till det. Jag längtar inte tillbaka till det.
Jag vill bara vara frisk. Fast egentligen inte det heller.

Jag vill faktiskt ingenting

Förutom att läsa Harry Potter.

Jag orkar inte plugga fastän jag har prov på torsdag och inte fattar ett dugg.
Jag är en dålig människa.
Istället ser jag på guldbaggegalan. Nyss utsågs bästa manliga huvudroll och Jonas Karlsson vann inte.
Det sårar mig. Han är den bästa svenske skådespelaren någonsin. Jag tror att jag skulle kunna dö för att få
träffa honom. Han är snygg. Och bra. Bara för det är han säkert konstig. Men sånt gillar ju jag.

Som om det inte vore nog har jag en bitande huvudvärk som inte vägrar gå över.
Och jag har sug efter att stanna uppe hela natten av någon anledning. Men jag börjar 08.30 imorgon så
det känns inte så lämpligt. Men det vore bra härligt. Kanske får spara det till helgen.

Nu ska jag fortsätta kolla på den dryga skåningen som vann priset istället för Jonas Karlsson.
Åh, jag är så ledsen. Det gör riktigt ont. Jag bifogar bilder som tröst till Jonas.
Han är min idol.

Okej. Klockan är 19.15 och jag har suttit på ungefär samma plats hela dagen. Här framför datorn i fullständig harmoni. Dock har jag varvat det med geografiplugg och jag känner mig faktiskt duktig som har gått igenom alla sidorna två gånger och antecknat. Jag förstår fortfarande ingenting av orkaner, vindsystem och biosfärer men det är sådant man får ta. Det är fortfarande rätt långt kvar till provet.

Jag sitter här i ren besvikelse över att Hanna Fridén aldrig uppdaterar sin blogg. Jag blir ack så ledsen och frustrerad. Jag har fått sysselsätta mig med Stureplan-bloggarna hela dagen och det är inte alls lika roligt. Inte ens hälften så roligt faktiskt.

Nu funderar jag på att lägga mig till rätt och läsa lite Harry Potter. Jag känner att det var alldeles för längesen. Samtidigt är mitt sittamedhuvudetienbok-behov redan fullmättat för dagen. Men lite Harry kan aldrig skada.
Även den femte koppen kaffe för dagen ska intas.
(Jag har rökt en cigarett idag. Jag är ledsen, röksugen och självömkande. Även lite post-pmsig. Ge mig cigaretter JETZT.)

Näsblod är inte alls en trevlig företeelse. Min näsa gör verkligen ont.
Hade varit coolt om det hade berott på att jag varit i slagsmål eller något sånt, men inte
när det bara kommer sådär helt plötsligt. Totally useless, alltså.

Jag befinner mig fortfarande i paltkoma. Kan ju bara bero på att carro var här igår och vi hetsåt
och såg på världens sämsta film (nästan). Det var hon som valde så jag lägger över skulden på henne.
Vi såg catwoman. Carro ville se den för hon trodde att det skulle vara "coola fighting-scener" i den.
Men där hade hon helt fel.

Idag ska jag plugga geografi och inget annat. Det känns så jäkla ångestladdat att sitta och
läsa i en bok fast man bara förstår varannan mening ungefär. Allt är en enda smet i min hjärna.
Men man ska aldrig säga aldrig. Såhär kändes det inför förra provet också och då fick jag Mvg.
Så jag är på G, I tell ya.

Nu ska jag vila lite innan jag börjar plugga.
Det är faktiskt tillåtet. Sådetså.

Tschüss

Just nu befinner jag mig i en extrem paltkoma. Och det är inte roligt ska jag säga. För er som inte är insatta i begreppet paltkoma så kan jag upplysa er om att det är det tillstånd då man har ätit så mycket så att omvärlden ter sig som en tjock dimma av likgiltighet. Ungefär sådär som man är klockan fem på morgonen efter en lång utekväll.
  Allting har sin förklaring i att jag har varit hos min mormor och morfar. Där varvar man korsord med mat och fika. Fick dock inte så många korsord lösta idag pga bakfylla. Jag tänker inte gå in på närmare detaljer om gårdagen. Den sög och så var det med det. Fast förfesten hos Emma var bra. Vi är alltid bra på att förfesta.

För övrigt så börjar livet nästa vecka. Och jag menar det.
Jag ska investera i ett allkort nu på Friskis. Jag ska bli fit till sommaren and you know it.
All alkohol och all mat har satt väldigt stora spår på min kropp.
Jag känner mig tyngre när jag går upp i trappor. Nej, fy farao.

Nu är det dags för ännu mer mat. Mat, mat, mat.

Jag förstår om ni bojkottar min blogg efter detta värdelösa inlägg.
Men gör icke det. Jag kommer igen, jag lovar.

Det finns ett fåtal stunder då min ilska och frustration når sin kulmen.
Några av dessa tillfällen är till exempel när min bror pratar i headset och spelar X-box på nätterna, när jag har ett helfullt cigarettpaket men ingen tändare och så till sist. När mitt internet bestämmer sig för att göra uppror mot mig. Jag orkar inte. Och nu är det nästan värre än när det inte fungerar överhuvudtaget. Nu är det bara segt och helt förskräckligt. Det tar ungefär fem minuter för varje sida att ladda. Jag och min bror misstänker en spion som surfar på vår lina. Det här fallet måste lösas. Men jag tänker inte vara den som ringer till Comhem. Jag har blivit dumförklarad av deras jäkla support-killar alltför många gånger.

Ja, så nu vet ni. Om ni vill slå mig på en öm punkt, ta min nätverkssladd och spring.
Då lär jag ligga sömnlös många nätter framöver. 

Nu orkar jag inte sitta här längre. Jag blir mer och mer frustrerad över det här.
Vad hände med 12mbit/s? Comhem ska döden dö.

Nu ska jag ingå partnerskap med min geografibok.

Peace out bitches and bro's

Jag är psykiskt misshandlad av mig själv. Varför äter jag russin? Jag tycker inte om russin.
Jag är inte hungrig. Jag vill bara äta. Det här är inte mänskligt. Eller så kanske det är just mänskligt. Alla har vi våra dygder. Men jag menar...russin? Mitt tangentbord är kladdigt nu av mina äckliga fingrar. Jag är ändå rätt äcklig men jag vet att ni gillar mig ändå.

Och en liten anekdot såhär på kvällskvisten.
Det ter sig såhär att jag nyligen vågade mig in på Swedbanks hemsida för att kolla mitt saldo. Det skulle jag aldrig ha gjort. Nu ligger en tät dimma av ångest över mig och jag känner mest för att sticka in en korkskruv i halspulsådern. Okej, läget kanske inte är riktigt så allvarligt, men det är nära nu.
Jag äger 300 kronor. Nya pengar kommer om 15 dagar. Jag är så välplanerad, duktig och arbetslös.
Jag kan lika gärna hälsa hem, kasta in handduken, lägga hatten på hyllan, you name it.
Men tanken har slagit mig att skaffa en metroblogg. För att tjäna 150 kronor på en sådan måste jag få ihop runt 1000 sidvisningar per dag. Det kan jag väl klara? Jag menar jag har ju runt 70 stycken nu. Ingenting är omöjligt.
(Jag hoppas att ni ser ironin i det hela. Jag är körd och det finns ingen återvändo.)
För att få det hela att låta lite coolare tar vi det på engelska en gång:

I'M DOOMED AND THERE'S NO TURNING BACK!

Just nu tycker jag så fruktansvärt synd om mig själv.
Jag har ont i magen. Och då menar jag inte bara lite ont i magen.
Dels mensvärk, som man nästan skulle kunna döda för att få slippa. Som om inte det räckte.
Eftersom mina matvanor är ur balans blir det ofta så att jag äter väldigt lite under hela dagen fram till middagen då mitt hetsätningsbeteende kommer fram. Min mage får således en chock av den stora middagen och gör uppror. Det känns verkligen som ett ledset litet barn sitter där inne och skriker och torterar min magsäck med en motorsåg. Jag vill bara ligga i sängen och se på dåliga tv-program och äta choklad. Ni kanske tycker att jag verkar lite motsägelsefull nu. Jag har alltså ont i magen för att jag ätit för mycket men vill ändå äta mer? Jag ska förklara. Choklad lindrar alla problem. Precis hela tiden. Även om man lätt drabbas av ångest efter intaget så är det värt det. Det har alltså en underbar placebo-effekt.

Min dag har varit dålig. Därför är jag ganska bitter.
Nu ska jag gå till Willys. Jag hatar att gå till Willys.
Det blåser alltid på vägen dit, det är alltid långa köer,
jag råkar alltid snubbla på någonting inne i affären,
det blåser alltid på vägen hem.
Nej, jag säger bara: fan i mig.

Om jag bara bloggade lite mer så skulle jag kanske kunna bli nästa blondinbella.
Fast för att komma igång kanske jag måste ha ett lite mer snitsigt trademark.
Jag menar Amanda Sofia Lundgren blir lite för tjatigt sedan när jag ska bli föremål för folks diskussioner. Jag har ju tänkt på Haj-Amanda. Det låter ju rätt coolt faktiskt. Men ju mer jag tänker på det så känner jag att det inte representerar mig. Satanist-Amanda skulle det nog bli om P fick välja, men det får hon inte. Nej, det här är väldigt svårt. Men jag menar när jag står där på toppen av min bloggkarriär så måste jag ju ha någonting bra. Något som alla kommer ihåg och känner till. Alla förslag är välkomna, förutom Emo-Amanda. Det är för uttjatat. Kom igen, jag har slutat ha luggen för ögonen och jag har lånat ut mitt nitbälte till idrottsläraren. Jag har inget emo över mig längre. Kanske mina självdestruktiva levnadsvanor, men det är en helt annan femma.

Om ni förväntade er att jag skulle berätta om min dag så trodde ni fel. Det har jag faktiskt inte alls någon lust med. Den har varit ungefär lika tråkig och ovidkommande som alla andra tisdagar. Eller kanske inte. Jag hade betygsprat med Kristina, meine deutschlehrerin. Vem ligger på mvg? Who's the man? Eller räcker det med att jag säger "Tell me something new". Nejrå, nu ska vi inte vara sånna. Det var ungefär det enda roliga idag. Annars så har det varit lika miserabelt som vanligt som sagt. Jag har ett hiv-sår på min hand som vägrar läka och en snorig näsa. Alltså är det Andreas Lundstedt som ska in på vågrätt tio.

Nu är det dags för Gilmore Girls och korsord. Igår fick jag en korsordspocket av Astrid.
Hon är min bästa vän, alla kategorier.
Ciao

Jag välkomnar denna måndag med att säga att det har varit en otroligt värdelös dag.
Jag skolkade första lektionen för att min kropp var helt död och uttorkad efter helgens bravader. Jag gick på andra lektionen, åt lunch, fikade och struntade i sista lektionen på grund av brist på motivation. Jag är den duktiga mönstereleven, inte sant? Efter det gick vi till malins jobb för att hälsa på henne, trodde vi. Hon var nämligen inte där. Då gick vi till Lion för att fortsätta fika. Sen hetsade jag hem för att tvinga i mig äcklig torsk och få kväljningar för att sedan åka till min kusin som fyller trettio år dagen till ära. Släktkalas direkt på torsk-illamående alltså, kan det bli värre? Nu sitter jag här några tusen kalorier rikare och försöker motivera mig själv till att börja skriva en film-resumé på tyska. Det går lagom bra.

Jag har skolångest. Och höst-ensam-depp-ångest.
Till råga på allt viktångest. Jag vill inte mer.

Dags för att skriva om "Die Mauer". (Se aldrig den filmen, helt värdelös)
Tschüss

Egentligen orkar jag inte skriva något, jag gör det mest för sakens skull.
Jag är bakis, deppig, irriterad, stressad, apatisk, mätt och tjock.
Jag vill inte gå till skolan imorgon.
Ångest, ångest är min arvedel som Per Lagerqvist skulle ha sagt.

Jag skriver inte för att jag tycker att det är roligt, jag skriver mer för att hålla mig borta från maten. Jag tror att det fungerar. Ibland fungerar det.

Igår hade jag en spontanfylla som hette duga. Det var helt okej men jag skulle inte kalla kvällen en större sensation. Orange var tråkigt som vanligt nuförtiden och Palermo var dött fram till halv tre. Då strömmade alla som hade tröttnat på pseudo-intellektuella indiepoppare med blingbling in dit för att dra i sig några kannor. Precis som vi då, med andra ord. Dessvärre blev vi nekade trots att jag är stammis. Jag känner mig nedröstad.

Egentligen ser jag inget problem i att jag gick ut igår, förutom att jag gjorde av med pengar som jag egentligen inte har. Men det hör väl kanske till. Men det finns en sak som gnager. Det tenderar att vara så att jag har lovat lite löst folk att jag ska ut ikväll. Det tar emot rätt hårt måste jag säga. Jag  vågar definitivt inte logga in på swedbank och kolla mitt saldo. Å andra sidan så kanske jag kan tigga lite pengar av min pappa. Ibland får jag svika mitt arbetarblod och inse att jag faktiskt inte alls har ett arbete och därmed ingen egen inkomst. Det är bara något jag inbillar mig. Jag är nog ingen sann proletär.

Nu har jag precis skrivit mitt cv som jag ska skicka in till Janemars. Inte för att jag tror att jag kommer få det. Men det är värt ett försök. Problemet är att jag har för lite jobberfarenhet för mitt eget bästa. Landslagets fotbollsskola, akademiska sjukhuset och provoice? Inga meriter att skryta med direkt. Men vafan, jag är ju seriös iallafall.

För trött för att skriva, för hungrig för att inte äta.
Auf wiedersehen

Igår besparade jag er mitt prat om korsord. Men idag slog det mig att det faktiskt är min blogg och ingen annans. Så nu har jag ingen mercy längre. Och nu lät jag precis som Victora Silvstedt. Att blanda in små engelska tönt-ord i det svenska språket är ju hennes grej, inte min. Men jag kommer verkligen inte på ordet på svenska. Jag är en ny Silvstedt. Kanske inte riktigt lika blond och kanske inte riktigt lika dum. Men jag är på god väg. Håll i er.

Men åter till korsorden. Om det finns något i min vardag som gör mig lika glad som kaffe på morgonen eller som en bra rullning på Betapet så är det korsord. Ingenting slår tillfredsställelsen efter att ha löst ett helt DN-kryss. Dock håller jag mig mest till UNT-kryssen eftersom det är det hemmet erhåller. Men nu ska jag inte sitta här och ljuga. Problemet med det hela är att jag befinner mig i en svacka. En djup jävla svacka. Jag kan inte lösa korsord längre. Det är inte bara dåligt, det är hemskt. Det är en katastrof. Jag klarade inte UNT-krysset varken idag eller igår. Jag ger det  en ny chans imorgon. Det måste gå bättre imorgon. Det bara måste.
Och folk klagar över växthuseffekten. Ska man klaga över något så är det fan det här. Det är vid sådana här tillfällen man märker hur skört livet är. Jag är korsordsmästaren, det bara är så. Jag måste hålla mitt rykte i schack. 

Nu ska jag ta en powernap.
Jag måste försöka reparera mitt trasiga psyke.
Hela den här svackan tar kol på mig.
Mitt yrkesliv tar över mitt privatliv så att säga.
Jag börjar känna mig som Gudrun Schyman och Baginbox-vinerna.
Och då är det illa, då är det riktigt jäkla illa.

Nu är jag arg, jävligt arg skulle jag vilja säga. Det är såhär va, att jag skrev ett långt och välformulerat blogginlägg nyss. Men vad tror ni händer? Jo, hemsidan bestämmer sig för att vara en hora och strunta i att publicera mitt inlägg och istället bara låta det försvinna ut i cyberrymden. Jag funderar på att börja blogga för hand och skicka ut min blogg i små veckoblad. Det skulle ni gilla va? Min handstil är fabolous. Förutom att alla klagar på att jag gör för stora prickar över bokstäverna. Men det är charmigt. Det ger liksom en lite barnslig touch till det hela, det gillar ni väl? Ordet touch fick nu mig att tänka på när jag var sisådär 12 år och hängde på fritidsgården och skulle göra klädtryck. Självklart var det trosor vi skulle trycka på. Och inte vilka trosor som helst, utan häftiga stringtrosor så klart. Sådana där tuffa som man bara var tvungen att ha. Iallafall skulle vi ju så klart trycka "Don't touch" på dem. Men vi hade det fasligt problematiskt med stavningen på "touch" vill jag minnas. Tror att det slutade med "Don't toutch" till slut. Ja, det var tider det.
Det här inlägget blev inte alls rika roligt och innehållsrikt som det andra. Men ni kanske är glada att jag nu besparar er mitt korsordsprat. Då bjuder jag på det idag.

Nu ska jag läsa bloggar. Och inte vilka bloggar som helst. Nej en av dem är faktiskt värd att läsa. Tro mig. Hon heter Hanna Fridén och hon är snygg. Men nu kanske ni tror att hon inte är mer än så. Men det är hon. Läs hennes svar på Per Ströms krönika i SvD på temat feminism. Där har vi något att ta i. Där har vi det.
(http://www.frankincense.blogg.se)
Läs eller dö.

Idag är jag bakis. Det var inte alls vad jag hade tänkt mig. Idag skulle vara en bra dag. Men jag har iallafall städat mitt rum och sträckt ryggen efter att ha packeterat upp madrassen som jag fått från Ikea. Det var ett jäkla mission vill jag lova. Men nu har jag två madrasser, min säng är ashög och ascool. Ashög. Fan vilket fult ord. Det är en sak jag har tänkt på. Att man lägger ju väldigt ofta till prefix på adjektiv för att förstärka. Typ as-, skit-, mega-, jätte-, men då är det så att jag undrar om till exempel asbra räknas som ett ord? Eller är det bara så att det räknas som talspråk? Kan man hitta ordet superfin i Saob? You tell me.

Jaja. Det där är allt världsliga ting. Igår shottade jag vodka. Jag var mästaren av alla mästare, jag var tsaren av Ryssland (om det hade funnits någon), jag var allt. Det var förstås inte alls gott. Men nu gällde det att se så cool ut som möjligt. Och det vet ni att jag är bra på.

Nu är det såhär att jag har en väldigt fin dag framför mig. Klockan 15.15 börjar Gilmore Girls och direkt efter det är det OC. Jag är väldigt exalterad. Så nu måste jag gå och duscha så jag blir fresh inför tv-partyt.

Och så är vi tillbaka vid samma problem. Det problem som man alltid får dras med vi slutet av ett lov. Att försöka vända tillbaka dygnet. Jag kan inte säga att det går särskilt bra för mig. Eller det går liksom halvt bra. Jag går och lägger mig alldeles för sent men går ändå upp rätt tidigt. Vilket resulterar i att jag får alldeles för lite sömn. Vilket inte alls är särskilt smart. Men jag har då aldrig utgett mig för att vara ett geni när det gäller det här med dygnsrytm och jag har inte tänkt att försöka mig på det heller. Men ändå, det skulle vara så skönt att sova ordentligt. Men det kanske är rätt överskattat ändå. Varför sova när man kan vara vaken? Varför röka cigaretter när man injicera heroin? Varför köpa skivor när man kan ladda hem? Etc etc. Det där sistnämnda är förvisso inte en självklar fråga. Förut när jag var en cool 80-tals-satanist på fjorton vårar, ja då köpte jag skivor banne mig. Hängde på skivbörsen och var så jävla oldschool. Det var tider det. Då snackades det inte om att ladda hem. Nej då snackade vi "Tape it or leave it". Det var tider det.

Grejen med en blogg är ju lite att man ska berätta om min dag. Jag ska berätta om min kväll. Jag har varit hos Zacce och sett på Blades of Glory och någon konstig film vid namn Cube. Den sistnämnda var bara konstig och behandlade djupa frågor om humanitet. Sånt tycker jag inte om. Det blev alltför komplicerat för mig. Eller något.

Nu kom min bror in och sa "Kan du sluta skriva? Det låter för mycket". Hur har han mage? Han som sitter och pratar i något jävla headset och spelar X-box varje natt när jag ska upp till skolan. Nej, nu jävlar.

NU ÄR DET KRIG

Jag kom att tänka på vad ordet "Confusion" egentligen betyder.
Con är ett prefix som betyder med. Fusion betyder väl sammansmältning, ungefär.
Konstigt ord.
Det var dagens tankenöt. Eller något.

Jag har inte rört mig sen förra inlägget, i princip.
Jag har skaffat Last.fm. Det är inte så kul som alla säger.
Mest lite jobbigt att folk kan se min egentliga musiksmak.
Nu kan jag inte ljuga längre. Folk kommer alltså se att jag har svaga
stunder då jag lyssnar på Justin Timberlake och Bob Hund.
Men så kan det gå. Än så länge lyssnar jag inte på Idol-Marie iallafall.
Och gör man inte det så har man fortfarande sin värdighet kvar. Faktiskt.

Nu ska jag borsta mina tänder, för det bör var man göra. 
Konstigt fenomen egentligen. Att borsta på små kalcium-formationer.
Underligt.

När jag gick upp idag och såg mig i spegeln blev jag rädd. Jag blev rädd för att det såg ut som att jag hade smittats av någon allvarlig sjukdom. Det var hemskt. Efter några minuters inspekterande insåg jag att det enda som har hänt är att jag drabbats av någon form av finn-epidemi. Jag har fått finnar. Det skulle kännas okej om det hade skett när jag var tretton och evigt letade efter tecken på att jag faktiskt inte var efter i utvecklingen (eller möjligtvis kille, som min bror försökte lura i mig.) Då hade jag blivit glad, det hade jag verkligen. Men nu växer en hemsk ilska inom mig och jag undrar varför mitt ansikte ska behöva se ut som ett minerat slagfält vid arton års ålder? Men jag måste självfallet skylla på alkohol och choklad, för det gör alla när de får finnar. Mens också så klart. Där har vi dem. De tre ödesdigra elementen. Alkohol, choklad och mens. Vad vore livet utan dem? 

Efter att ha hetsätit frukost så sitter jag här och grämer mig över att det inte var särskilt smart. Men på onsdag börjar skolan och då kan vi ju snabbt räkna ut att det vore lämpligt att köpa gymkort på måndag. Alltså inte imorgon, utan nästa måndag. Alltså är det Beach 2008 som ska in på lodrätt fem.

Nu ska mina föräldrar ut och gå och de vill ha med mig. Men jag sätter mig hellre i kylan på balkongen och kedjeröker. Jag tänker nämligen såhär. Det är bara att köpa större kläder när allt har gått för långt. Jag prisar det oversizade modet. Det gör jag verkligen.

Det känns som att någon sågar mig i magen med en bandsåg. Det gör ont. Jävla skit.
Idag är jag bakis, väldigt väldigt bakis faktiskt. Men jag får allt skylla mig själv. För mycket öl och för lite sömn.
Jag har ångest också. Förbannad jävla dagenefter-ångest. Hur illa får allt bli egentligen?

Som om det inte vore nog. Jag är arg också. Och ledsen.
Jag orkar inte vara en slagpåse. Jag orkar inte. Faktiskt.

Nu ska jag se på Sagan om ringen och lösa korsord.
Värd lördagkväll..


(Sen kan jag inte andas heller och min bricanyl är spårlöst försvunnen.
Andandandandand. Syremaskin? Ja, tack.)

Jag har tråkigt. Allt är tråkigt.
Jag hatar torsdagar. De får mig att känna mig död.
Fast å andra sidan så är det ingen som kan känna känslan av död.
Så det där uttrycket var ju väldigt dumt. Men det är sådan jag är.
Så jävla djup.
Det ni.


Dagens haj: Valhaj
Valhaj, Rhincodon typus, världens största haj och likaledes den största levande fiskarten. Valhajen är den enda arten i släktet Rhinocodon som i sin tur är det enda släktet i familjen valhajar (Rhincodontidae).
Arten identifierades och beskrevs 1828; 1984 beskrevs familjen Rhincodontidae.
De största tillförlitligt mätta exemplaret var 12 m långt, men uppgifter om upp till 18 m stora exemplar finns. Utöver valhajen är brugden den enda hajart som uppnår liknande storlek.





Cool haj fo shizzle.
Nu är det Rapports årskrönika.
P to the arty.

Jag lider nog inte av Insomnia, men det går ändå inte att somna. Jag får ångest över att gå och lägga mig och hela grejen känns bara så jäkla överreklamerad. Inte för att jag gör någonting bättre. Och egentligen skulle jag behöva sova för att orka gå upp inom en anständig tid imorgon. Men det går liksom inte. Istället sitter jag helt uttråkad och törstig här och väntar på något bättre. Jag har hunnit läsa x antal helt värdelösa bloggar för att fördriva tiden. Den mest groteska och helt absurda bloggen för den här kvällen blev någon jävla mediakåt Robins blogg. Jag hamnade där genom Blondinbellas blogg (Klandra mig inte för att jag bokstavligt talat skänker tjejen pengar, det gör mina tråkiga kvällar underhållande, ni vet). Jag hamnade iallafall på den här killens blogg genom en länk som jag förstrött klickade på. Jag brukar i vanliga fall inte riktigt bry mig om vad till synes ointelligenta människor skriver i sina bloggar. Om någon skriver att man upplevde det förskräckligt att någon hoppade framför tåget för att man av det blev försenad, så orkar jag inte riktigt bry mig. Det är antagligen ett sätt att få mer läsare. Men just ikväll (kanske för att jag är inbillat påverkad av en och en halv öl) så blev jag påverkad. Jag är inte arg och inte ledsen. Jag är bara jävligt irriterad på att folk missbrukar ämnen för att höja sig själva. Nu ska jag komma till ämnet. Den här mytomspunne grabben uttalar sig så pass jävla förskräckligt. Han hävdar alltså. Håll i hatten. Han hävdar att ätstörningar inte existerar och aldrig har existerat. Han säger att det handlar om att man vill hitta sin identitet och att det bara är ett spel för galleriet. Jag orkar egentligen inte ens kommentera felen i det uttalandet. Jag är bara så trött på urfuckade jävla tonårsfascister som tror att de har koll på läget. Och som om det inte vore nog så kan killen inte ens bemöda sig att slå upp ordet "Bulimi" och se till att stava det rätt.

Jag hatar ointelligenta människor*. De borde sättas på anstalt.
Nej, jag är fan inte bitter.


(*Ointelligenta människor är för mig inte människor som inte har något som helst av intresse av det man i stora drag skulle kalla intellektuella och aktuella ämnen. Ointelligenta människor är för mig människor som utger sig för att vara smarta och tror sig ha koll fast de i själva verket inte kan ett skit om någonting. Så nu har jag klargjort det.)

Parentes 2
(Det finns så klart olika former av intelligens. Men jag syftar här på den intelligens som man främst kan läsa sig till etc.)

Jahapp. Nu är det nytt år och jag kan inte säga att jag känner någon skillnad. Men det gör väl ingen annan heller antar jag. Det enda som blir märkbart är stressen över att man endast har en termin kvar av gymnasietiden. Konstigt.

Igår var det kul. Eller ganska kul. Eller jag vet inte. Jag vet faktiskt inte hur jag ska klassa gårdagen. Men jag kan säga så mycket som att kvällen inte var dålig. Men det var inte heller hallelujah-moment. Fast det kanske det var, bara jag som var för full för att minnas det idag. Det brukar vara så.
    Nackdelen med nyår är förstås att man lurar sig själv att stanna ute väldigt sent. Jag trippade över tröskeln runt sju / halv åttatiden imorse och kände mig rätt missanpassad och jävlig. Det var bara till att rota fram en påse ostbågar och lägga sig i sängen och hetsäta och avsluta allt med att torka av ostbågsfingrarna på påslakanet och låtsas som ingenting. Sen sov jag inte alls särskilt länge och nu har jag befunnit mig i den alltför bekanta bakiskoman hela dagen. Jag har ätit, ätit, ätit, halsat vatten, ätit, suttit, legat. Ja, om vartannat från klockan ett idag. Nu är klockan snart elva och jag fortsätter i samma race. Pappa och mamma gick på promenad tidigare idag. Jag låg och vältrade mig i min egen dagenefter-ångest och såg på Simpsons. När de kom hem igen känner jag en bekant doft och min pappa frågar "Ska du ha pizza? Jag har varit och köpt fyra stycken". Ja, så där låg jag och blev uppvaktad med pizza alldeles förstörd och blekfet på en sketen jävla tisdag. Ibland är livet allt bra skönt.

Nu ska jag klunka sjätte vattenflaskan för dagen och lägga mig till rätta för att vänta in Magnus Betnér på kanal 5.
Sen ska jag sova sådär äckligt djupt. Ni vet när man snarkar och svettas och har ner kuddarna på golvet om och om igen. Det ska bli gudomligt.