Divide et impera

Igår besparade jag er mitt prat om korsord. Men idag slog det mig att det faktiskt är min blogg och ingen annans. Så nu har jag ingen mercy längre. Och nu lät jag precis som Victora Silvstedt. Att blanda in små engelska tönt-ord i det svenska språket är ju hennes grej, inte min. Men jag kommer verkligen inte på ordet på svenska. Jag är en ny Silvstedt. Kanske inte riktigt lika blond och kanske inte riktigt lika dum. Men jag är på god väg. Håll i er.

Men åter till korsorden. Om det finns något i min vardag som gör mig lika glad som kaffe på morgonen eller som en bra rullning på Betapet så är det korsord. Ingenting slår tillfredsställelsen efter att ha löst ett helt DN-kryss. Dock håller jag mig mest till UNT-kryssen eftersom det är det hemmet erhåller. Men nu ska jag inte sitta här och ljuga. Problemet med det hela är att jag befinner mig i en svacka. En djup jävla svacka. Jag kan inte lösa korsord längre. Det är inte bara dåligt, det är hemskt. Det är en katastrof. Jag klarade inte UNT-krysset varken idag eller igår. Jag ger det  en ny chans imorgon. Det måste gå bättre imorgon. Det bara måste.
Och folk klagar över växthuseffekten. Ska man klaga över något så är det fan det här. Det är vid sådana här tillfällen man märker hur skört livet är. Jag är korsordsmästaren, det bara är så. Jag måste hålla mitt rykte i schack. 

Nu ska jag ta en powernap.
Jag måste försöka reparera mitt trasiga psyke.
Hela den här svackan tar kol på mig.
Mitt yrkesliv tar över mitt privatliv så att säga.
Jag börjar känna mig som Gudrun Schyman och Baginbox-vinerna.
Och då är det illa, då är det riktigt jäkla illa.