Divide et impera

Jag är psykiskt misshandlad av mig själv. Varför äter jag russin? Jag tycker inte om russin.
Jag är inte hungrig. Jag vill bara äta. Det här är inte mänskligt. Eller så kanske det är just mänskligt. Alla har vi våra dygder. Men jag menar...russin? Mitt tangentbord är kladdigt nu av mina äckliga fingrar. Jag är ändå rätt äcklig men jag vet att ni gillar mig ändå.

Och en liten anekdot såhär på kvällskvisten.
Det ter sig såhär att jag nyligen vågade mig in på Swedbanks hemsida för att kolla mitt saldo. Det skulle jag aldrig ha gjort. Nu ligger en tät dimma av ångest över mig och jag känner mest för att sticka in en korkskruv i halspulsådern. Okej, läget kanske inte är riktigt så allvarligt, men det är nära nu.
Jag äger 300 kronor. Nya pengar kommer om 15 dagar. Jag är så välplanerad, duktig och arbetslös.
Jag kan lika gärna hälsa hem, kasta in handduken, lägga hatten på hyllan, you name it.
Men tanken har slagit mig att skaffa en metroblogg. För att tjäna 150 kronor på en sådan måste jag få ihop runt 1000 sidvisningar per dag. Det kan jag väl klara? Jag menar jag har ju runt 70 stycken nu. Ingenting är omöjligt.
(Jag hoppas att ni ser ironin i det hela. Jag är körd och det finns ingen återvändo.)
För att få det hela att låta lite coolare tar vi det på engelska en gång:

I'M DOOMED AND THERE'S NO TURNING BACK!