Divide et impera

Idag är en ganska dålig dag.
Mitt geografiprov gick åt helvete. Inte för att jag hade förväntat mig något storslaget. Men kanske iallafall VG. Nu känns det mest som ett lite G som ligger där och väntar på mig bara för att jäklas. Alltid är det något som går fel, det kan aldrig gå riktigt bra. 

Men jag är rätt glad ändå. Imorgon är jag ledig. Eller egentligen inte. Folk ska sitta i skolan och minnas förintelsen och må dåligt. Jag skulle också gå dit om jag kände mig manad. Men det gör jag inte. Jag antar att jag ska tycka illa om mig själv för att jag inte är sådär Pk som man förväntas vara när man fikar på Lion. Nej, jag ska faktiskt till gymet och pumpa lite muscles. Eller så ska jag stå där som ett fån och låtsas att jag har asmycket gainomax recovery i väskan. Hur som helst så ska jag träna och det kan bli hur coolt som helst. Som en viss Sp3a-elev skulle ha sagt.

Men åter till den dåliga sidan av den här dagen.
När jag kom hem låg det ett brev på mitt skrivbord.
Från Landstinget. Först blev jag glad och tänkte att det var någon soft
skatteåterbäring sen jag jobbade på akademiska. Sen insåg jag att det var
två år sedan jag jobbade där och att jag nog inte ska ha så höga förväntningar.
När jag öppnade kuverten låg där prydligt ihopvikt en liten kallelse till Folktandvården.
Nej. Jag vill inte. Jag har inte tandläkarskräck. Men jag hängde hos tandläkaren dag in och dag ut
under de tre år jag hade tandställning. Nu är jag trött på tandläkare. Jag är trött på att få strålkastarljus i
ansiktet och idiotförklarande skoskydd på fötterna.
Dessutom kommer jag säkert ha massa hål. Jag har aldrig haft hål. Inte ett enda litet hål.
Men nu kommer det. Och så kommer de säga att mina tänder är gula och att jag därför borde sluta
dricka så mycket kaffe.
Då kommer jag säga "Nej". Jag kommer bara säga "Nej".
Fast det kommer jag inte. Det vet ni ju. Det är jag alldeles för lam för.
Jag kommer säga "Okej. Tack. Adjö. Jag älskar dig"
Jag är faktiskt alldeles för snäll.

Hejdå