Divide et impera

Jag tror inte på att det var kärlek det där jag upplevde i högstadiet. Alla killarna var idioter och det enda man var ute efter var bekräftelse på att man existerade. Min första kärlek inträffade när jag var 16 och ingen gång innan det. Men det beror ju på hur man ser på kärlek. Vissa känner att man kan älska någon efter två veckor och andra är som jag och känner att det kan ta en hel livstid.

Jag var iallafall 16 och såg honom för första gången några veckor efter gymnasiestarten. Han såg ut som ingen annan och jag blev knäsvag varje gång han gick förbi. Jag tog kontakt med honom via internet (förstår än idag inte hur jag vågade det) och efter några veckors intensivt chattande hade vi en dejt bestående av makaroner med ketchup och en dålig dvd. Dagen efter sågs vi igen. Och sen var vi ett par.
Allting gick så snabbt, det hör ni ju själva. Efter några månader var det "jag älskar dig" och jag kan känna nu att det kanske var förhastat. Men just då. Just då kändes ju allt så rätt. Vi skulle vara tillsammans hela livet och skaffa barn och göra allt som vuxna gör. Det tog slut efter elva månader. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva. Jag grät och skrek i kudden tills jag blev helt andfådd. Mamma och pappa försökte trösta mig med presenter. Jag kunde inte äta. Ett år av mitt liv spenderades i en sorts dvala där jag inte visste in eller ut. Att få sitt hjärta krossat gör ju så jävla jävla ont.

Nu pratar vi inte längre och det gör mig ingenting. Men en första kärlek glömmer man aldrig. Tror jag.