Divide et impera

Jag älskar livet just precis nu. Kanske inte kommer göra det om en månad. Kanske inte ens om några dagar. Men just precis nu är allting som det ska. Det är sommar. Typ iallafall. Och det är två veckor tills jag börjar plugga så det finns gott om tid för öl och vin och vänner och såntdär. Och för jobb. Och pengarna är inte slut än heller. Och jag ska börja träna, någon gång. Och även fast det känns så väldigt skrämmande att hoppa på ett program för tre år så känns det skönt att man bara kan hoppa av, om man så vill. Det är så enkelt alltihop. Det är nu det börjar. Man får hoppa av och hoppa på och börja om och sluta precis hur man vill. Och jag älskar det. Förhoppningsvis kommer jag inte behöva hoppa av, men om jag skulle vilja det så känns det inte som hela världen. Och det härliga med det här är att jag aldrig skulle ha tänkt den tanken för ett år sedan. Då var hela mitt universum så inrutat. Aldrig sämre än Vg på ett prov, aldrig ge upp bara för att man inte kan eller orkar. Bara köra. Aldrig misslyckas.
Nu får jag misslyckas hur mycket jag vill and i'm lovin' it.