Freakshow
Jag kunde inte hålla mig. Rökte precis en välbehövlig cigg.
Och jäklar vad den satt. Nicokick från ovan, som man skulle kunna
uttrycka det.
Jag borde lägga in nya låtar på min oldschool-mp3 så jag har något
bra att lyssna på när jag jobbar imorgon. Jag måste verkligen köpa mig en Ipod.
Men enligt mina beräkningar så ska jag tjäna 13320 på mina fyra veckor.
Berlinresan ska gå på ungefär 4000 och Way out west på ungefär 3000.
Detta lämnar 6320 åt diverse trivialiteter. Först och främst ska jag köpa
kläder. Och bjuda Astrid och Lisa på middag som lovat. Men en Ipod
borde kunna få plats i den budgeten. Annars får jag helt enkelt köra vidare på min
Iriver på 256mb som faktiskt kostade över 2000 när jag köpte den. Det känns lite
som att världen har kommit i kapp mig.
En annan sak som jag har tänkt på är det här med alla freak-dokumentärer.
Till att börja med så har vi ju Outsiders på femman. Hela tiden nya dokumentärer
om underbarn, dvärgar och sexmissbrukare. På trean och fyran blandar de också hejvilt med
konstiga dokumentärer om österrikare som låser in folk i källare och folk som är lika behårade som apor.
Vad kommer detta fenomen ifrån? Varför finns det en efterfrågan att se hur sjukt allt kan vara?
Varför ska man ägna en hel timme på bästa sändningstid åt en liten flicka som blivit brännskadad vid ett års ålder?
Är det för att känna medlidande? Eller är det för att folk ska få perspektiv och kunna tänka "Ja, jag har det faktiskt bättre. Det gör ingenting om jag är lite tjock eller har sneda tänder".
Egentligen var det inte det jag skulle skriva om. Det jag ville skriva om är de sjuka namnen som de sätter på dokumentärerna. Det senaste exemplet är en dokumentär som går på trean ikväll. Den handlar om en pojke
som har någon ovanlig form av dvärgväxt. Tv3 har således döpt dokumentären till "Verklighetens tummeliten".
Ska man skratta eller gråta?
Jag tror att jag väljer det förstnämnda.
Nu ska jag se på Unga mödrar.
Underhållning på hög nivå.
/
Och jäklar vad den satt. Nicokick från ovan, som man skulle kunna
uttrycka det.
Jag borde lägga in nya låtar på min oldschool-mp3 så jag har något
bra att lyssna på när jag jobbar imorgon. Jag måste verkligen köpa mig en Ipod.
Men enligt mina beräkningar så ska jag tjäna 13320 på mina fyra veckor.
Berlinresan ska gå på ungefär 4000 och Way out west på ungefär 3000.
Detta lämnar 6320 åt diverse trivialiteter. Först och främst ska jag köpa
kläder. Och bjuda Astrid och Lisa på middag som lovat. Men en Ipod
borde kunna få plats i den budgeten. Annars får jag helt enkelt köra vidare på min
Iriver på 256mb som faktiskt kostade över 2000 när jag köpte den. Det känns lite
som att världen har kommit i kapp mig.
En annan sak som jag har tänkt på är det här med alla freak-dokumentärer.
Till att börja med så har vi ju Outsiders på femman. Hela tiden nya dokumentärer
om underbarn, dvärgar och sexmissbrukare. På trean och fyran blandar de också hejvilt med
konstiga dokumentärer om österrikare som låser in folk i källare och folk som är lika behårade som apor.
Vad kommer detta fenomen ifrån? Varför finns det en efterfrågan att se hur sjukt allt kan vara?
Varför ska man ägna en hel timme på bästa sändningstid åt en liten flicka som blivit brännskadad vid ett års ålder?
Är det för att känna medlidande? Eller är det för att folk ska få perspektiv och kunna tänka "Ja, jag har det faktiskt bättre. Det gör ingenting om jag är lite tjock eller har sneda tänder".
Egentligen var det inte det jag skulle skriva om. Det jag ville skriva om är de sjuka namnen som de sätter på dokumentärerna. Det senaste exemplet är en dokumentär som går på trean ikväll. Den handlar om en pojke
som har någon ovanlig form av dvärgväxt. Tv3 har således döpt dokumentären till "Verklighetens tummeliten".
Ska man skratta eller gråta?
Jag tror att jag väljer det förstnämnda.
Nu ska jag se på Unga mödrar.
Underhållning på hög nivå.
/
Kommentarer
Trackback
