Divide et impera

Trots gårdagens karatefylla så mår jag inte alls så tokigt idag.
Jag har tillochmed städat och umgåtts med folk. Och det har faktiskt slagit
mig att jag inte blir särskilt bakis längre. Kanske börjar jag bli immun mot
gifterna? Eller så är jag bara jävligt hardcore. Ja, så är det.

Kroppen mår som sagt bra, men sinnesstämningen ligger inte på samma nivå.
Inte alls faktiskt. Uppsåtet till detta är att min fina vapendragare Felix förmodligen
ska avlivas imorgon. Det känns så jävla hemskt. Jag minns tillochmed den dagen då
jag fick honom, för fjorton år sedan. Min granne som gav oss katten kom med honom
tidigt på morgonen och jag sprang ner i bara pyjamas. Det var en vit pyjamas med rosa detaljer.
Min bror hade en snarlik, fast i blått så klart. Det var en fin morgon. Jag minns att han gömde
sig bakom vår gräsliga skinnsoffa. Han har alltid varit världens bästa. Hur snäll som helst.
Och fin. Men när vi flyttade till lägenhet blev allting bara sämre eftersom han inte längre kunde
gå ut. Nu vantrivs han och han har förlorat säkert halva sin kroppsvikt. Han är sjukligt mager
trots att han äter hur mycket som helst. Och det gör så ont i mig. Bara för att han ska vara här.
Han ska komma springandes när man går upp på morgonen och när man kommer hem på eftermiddagen.
Han ska hoppa upp i knäet när man äter glass och han ska löpa amok när han hittar någon intressant
flygande insekt. Han ska sova i min fotända och väcka mig mitt i natten för att jag ska öppna dörren.
Det kommer bli så tomt utan honom. Och trots att veterinären först ska göra en bedömning är jag nästan
säker på hur det kommer sluta. Men jag tänker hoppas ändå. Kanske får jag ha min kompanion kvar ett tag
till. Hoppas.