Divide et impera

Jag haltar idag. Jag vet inte vad som hände igår, det förtäljer inte mitt minne. Men ont gör det.
Vet inte vad, när eller hur jag blev så full. Men det känns i kroppen idag. Fast jag är glad ändå.
Det är bara sådan jag är idag. Glad, svettig, bakfull och haltande.
Hamnade i en intressant diskussion om paraolympics igår och nu kan jag inte släppa det.
Hur gör de när de väljer ut vilka som får vara med utan att de har mer fördelar än de som är "mer
handikappade"? Om man har ett riktigt ben så lär man vara starkare än en som har två proteser. Kan de ändå tävla mot varandra? Finns längdhopp med bland tävlingsgrenarna? Får man vara med om man bara har en hand eller en fot? Eller räknas inte det som ett handikapp?
Det här är hur intressant som helst. Helt jävla fascinerande.


Jag hatar eufori. Det får mig att känna mig skenhelig och töntig.
Men varför är jag så jävla glad? Orkar inte med mig själv. Jag vill
ha någonting att klaga på. Jag vill vara förbittrad. Det är ju sådan jag är,
egentligen. Det här passar inte alls min image.
Jag tycker inte ens att det är jobbigt att jag har infekterade myggbett på hela
låret. Det rör mig inte i ryggen.
Jag bryr mig inte om att min bror sov medan jag städade hela lägenheten.
Jag njöt av städningen.
Fan, jag har blivit DUM i huvudet.