I en annan jäkla del av jäkla Uppsala
Folk säger att jag klagar mycket, och det gör jag också. Gnäller jag inte om hur ont jag har
överallt så klagar jag på vädret eller att mitt hår är fult eller att jag inte har några kläder att ha på mig.
Men så är det bara. Jag är gnällig och lite bortskämd. Negativ och realistisk.
Ibland är mitt klagande berättigat, ibland inte.
Idag är det jävligt berättigat, det ska jag tala om. För det ter sig nämligen så att detta skulle
vara min allra sista dag på jobbet. Jag skulle åka dit och slöa och tejpa lite dörrar, eftersom jag monterade
mitt sista och 380:onde ventilationsdon igår. Jag skulle lyssna på P3 och vara uttråkad, men det skulle vara min
sista dag. Nu blev det inte riktigt så.
Igår när jag gick och la mig hade jag uppenbart feber, hosta och femhundra liter snor i hjärnan. Idag när jag vaknade 04.30 efter några timmars sömn kände jag att det inte höll, helt enkelt. Jag var tvungen att stanna hemma. Detta är inte det enda som gör det här förjävligt. Jag skulle även ut och fira ikväll. Jag har en nyinköpt platta Norrlands från Tyskland på mitt rum. Jag skulle ut och supa och kedjeröka och känna doften av frihet. Men nej, gud är en jävla man och han skrattar åt kvinnan, som vanligt. Nu blir det ingen utgång. Inte alls. För även om jag blir friskare tills ikväll så kan jag ändå inte gå ut eftersom jag måste jobba min sista dag imorgon istället. Allt detta besvär för att mitt immunförsvar hatar mig.
Men en sak har jag lärt mig. För att göra denna misär uthärdlig måste man låta sig själv att tänka positivt.
Så, vad är det som är positivt med detta? Jo,
- Jag kommer att tjäna 712 kronor när jag går till jobbet imorgon
- Jag kommer att vara mer utvilad till helgen om jag inte går ut ikväll
- Jag hade förmodligen blivit sjukare om jag hade gått till jobbet idag eftersom
jag jobbar i lägenheter på tionde våningen utan dörrar. Där snackar vi om att det blåser kallt
- Jag kommer ha mer öl och cigaretter kvar imorgon när jag vaknar
- Jag kommer inte att vara bakfull imorgon
Nu känns allt genast bättre (Läs: Det känns förjävligt)
/
överallt så klagar jag på vädret eller att mitt hår är fult eller att jag inte har några kläder att ha på mig.
Men så är det bara. Jag är gnällig och lite bortskämd. Negativ och realistisk.
Ibland är mitt klagande berättigat, ibland inte.
Idag är det jävligt berättigat, det ska jag tala om. För det ter sig nämligen så att detta skulle
vara min allra sista dag på jobbet. Jag skulle åka dit och slöa och tejpa lite dörrar, eftersom jag monterade
mitt sista och 380:onde ventilationsdon igår. Jag skulle lyssna på P3 och vara uttråkad, men det skulle vara min
sista dag. Nu blev det inte riktigt så.
Igår när jag gick och la mig hade jag uppenbart feber, hosta och femhundra liter snor i hjärnan. Idag när jag vaknade 04.30 efter några timmars sömn kände jag att det inte höll, helt enkelt. Jag var tvungen att stanna hemma. Detta är inte det enda som gör det här förjävligt. Jag skulle även ut och fira ikväll. Jag har en nyinköpt platta Norrlands från Tyskland på mitt rum. Jag skulle ut och supa och kedjeröka och känna doften av frihet. Men nej, gud är en jävla man och han skrattar åt kvinnan, som vanligt. Nu blir det ingen utgång. Inte alls. För även om jag blir friskare tills ikväll så kan jag ändå inte gå ut eftersom jag måste jobba min sista dag imorgon istället. Allt detta besvär för att mitt immunförsvar hatar mig.
Men en sak har jag lärt mig. För att göra denna misär uthärdlig måste man låta sig själv att tänka positivt.
Så, vad är det som är positivt med detta? Jo,
- Jag kommer att tjäna 712 kronor när jag går till jobbet imorgon
- Jag kommer att vara mer utvilad till helgen om jag inte går ut ikväll
- Jag hade förmodligen blivit sjukare om jag hade gått till jobbet idag eftersom
jag jobbar i lägenheter på tionde våningen utan dörrar. Där snackar vi om att det blåser kallt
- Jag kommer ha mer öl och cigaretter kvar imorgon när jag vaknar
- Jag kommer inte att vara bakfull imorgon
Nu känns allt genast bättre (Läs: Det känns förjävligt)
/
Kommentarer
Trackback
