Divide et impera

Jag börjar se att ganska obehagligt mönster.
Nämligen att jag alltid pratar om det här jäkla bloggandet när jag är full.
Antingen tvingar jag folk att läsa bloggen eller så pratar jag bara om vad jag har
skrivit i den. Det är sjukt. Men det är ju ett bevis på att den är precis som mitt barn.
Jag skryter om den, tycker att den är fin och bra vad den än gör mot mig.
Jag hatar det. Jag har alltid hatat bloggare och bloggar. Det värsta jag vet är
folk som försöker marknadsföra sina hela värdelösa bloggar som handlar
om vad de åt till frukost eller vilken film de ska se på bio ikväll. Jag känner ett
enormt avsky inför det. Varför skulle jag bry mig? Och egentligen. Varför skulle
ni bry er om vad jag skriver just nu?
Jag tror att det finns två sätt att läsa bloggar.
Antingen är man Blondinbella-läsaren:  Man läser otaliga bloggar och engagerar sig
djupt i andra människors liv, speciellt Blondinbellas. Antingen engagerar man sig genom att
hata personen i fråga
och sitta och spamma den med elaka kommentarer dagarna i ända. Eller så är man
en såndär jobbig jävel som skriver femton kommentarer om dagen som lyder "Men gud, ni är
bara så jävla avundsjuka". Är man Blondinbellaläsaren läser man alltså och tar till sig. (Om jag
trots min objektiva teori får vara lite subjektiv skulle jag säga att Blodinbellaläsaren är en imbecill)
Sedan har vi det andra sättet att läsa bloggar.
Schulman-läsaren: Man läser i ren förströelse och bryr sig om det som man bör bry sig om. Man dissar tyst för sig själv bloggskrivarens försök till att då och då vara lite rolig. Man läser trots att man egentligen inte vill.

Det är så det är.
Jag är Schulmanläsaren. Enligt min egen åsikt iallafall.
Det finns några jobbiga Blondinbellaläsare som härjar i min blogg.
Mitt råd till er: Ät skit och dö.

På återseende