Divide et impera

Jag brukar ofta längta till den dagen då jag ska flytta hemifrån.
Länge sitter jag och tänker på allt jag ska göra då.
Röka vid köksbordet, dricka vin på måndagar, hoppa över middagen
ibland och såntdär som man gör när man är fri.
Men ju mer jag tänker på vuxenlivet desto räddare blir jag.
Jag har inte ens ett sommarjobb. Om några dagar ska jag ha sökt
in till universitetet och jag vet inte vad jag ska välja.
Sedan ska jag förmodligen plugga till logoped i fyra långa år.
Tänk om jag ändrar mig sedan? Tänk om det egentligen är meningen
att jag ska bli författare eller radiopratare.
Jag skulle väldigt gärna bli radiopratare. Inte tv-kändis.
Radio skulle passa mig utmärkt. Jag älskar att höras men hatar
att synas. Och jag är ju rätt rolig och ganska intelligent.
Jag skulle gärna ha ett radioprogram om hypokondri. Eller om hajar.
Eller bara om livet i allmänhet. Allt mellan hypokondrin och hajarna.
Och så är det det där med pengarna. Tänk om man aldrig får något jobb?
Tänk om jag utbildar mig till logoped men inte alls passar som det. Alla som
ska anställa mig backar några meter och hänvisar till Icas kassa?
Bara för att man har en faktisk utbildning och har klarat alla tentor så är ju
det ingen garanti för att man passar för yrket.
Och egentligen vill jag nog inte bli logoped. Men jag intalar mig det för att det
känns mindre nördigt än lingvistiker. Men lingvistik är nog det jag helst av allt skulle
vilja jobba med. Tänk att sitta nedgrävd i gamla böcker hela dagarna och bara ägna
sig åt språk. Dricka lite kaffe och röka lite cigaretter också.
Eller så kanske man bara ska leva på systemet och gå på A-kassa och skaffa
fem äckliga barn så att man får fem barnbidrag?
Nej, inga jävla barn. Men A-kassan känns helt okej.