Divide et impera

(Hej, igen. Jag har tråkigt och min hjärna kokar över. Måste fördriva tiden.)


Kom precis att tänka på hur mycket jag hatar den där tomma gropen i magen.
Den som hela tiden markerar denna eviga väntan. Väntan på något annat.
Under gymnasiet väntade man först på att terminen skulle gå, sedan åren.
Man väntade ursinnigt på skivorna. Till slut låg man i sängen dagen innan studenten
och väntade. Hoppades innerligt på att timmarna skulle gå. Dagen efter väntade
man på att framtidsångesten skulle komma fram och säga hej. Det gjorde den efter några
dagar. Sen försvann den då man började sysselsätta sig med jobb. Men vad innebar jobbet
i det stora hela? Jo, en till väntan. Väntan på den 25 augusti då den första lönen skulle trilla
in på kontot. Man väntade på att köpa kläder och beställa resor. För att sedan vänta på att göra
resorna. Man väntar på att börja plugga. Väntar på att livet ska te sig på ett annat sätt en tidigare.
Kommer jag få nya kompisar? Kommer jag blir mer mogen? Eller kommer jag misslyckas totalt
och gräva ner mig i arbetslöshetsnästet?
Man väntar på att veta vad man ska göra under resten av sitt liv. Man väntar på att träffa mannen eller kvinnan
i sitt liv. Man väntar med spänning på hur allting ska komma att bli. Sedan väntar man på döden.
Jag är inte bitter eller ledsen. Men har jag inte rätt? Allting är en lång väntan på något bättre. Eller sämre.
Just nu väntar jag på tåget till Nyköping och flyget till Berlin. Det är en väntan på något bättre, iallafall.