Divide et impera

Postat av: Fanny (om det nu känns bättre att veta vad jag heter) så när du inte bett om andras åsikter får de inte heller yttras? om det är på det viset får du ursäkta följande: om jag inte fått allt om bakfoten kallar du dig "feminist". det är så sjukt osysterligt och ofeministisk OCH kontraproduktivt att thinspirera andra. har du issues med din vikt är det enda rätta att hålla det för dig själv, kväva det inom dig. vad tjänar du på att dra med dig andra ner i skiten eller ge andra dåligt samvete? behåll dina fejkade ätstörningar för dig själv.

Vad är det för jävla idioter som läser min blogg?
Ja, jag är pro jämställdhet. Dock kallar jag mig inte till vardags för feminist för att jag har tröttnat
på att ordet har fått en viss stämpel bland de flesta kretsar. Jag säger därför att jag är för ett jämställt samhälle dock propagerar jag inte för att kvinnorna ska stå över männen som vissa feminister gör. Utan jag tycker att vi endast ska uppnå jämställdhet.

Nu förstår jag inte riktigt vad det här har med mina ätstörningar att göra?
Och du vet ingenting om huruvida de är fejkade eller inte.
Jag förstår inte riktigt hur man kan kränka en annan människa så mycket.
Jag har alltid varit överviktig. Under hela min barndom fick jag det alltid påpekat.
Dagligen. Jag mådde dåligt redan när jag var ungefär 11 år för att jag inte kunde ha de kläder
som jag ville ha.
Men så en dag när jag gick i nian kom jag på den fenomenala idén att man kunde spy upp det man ätit.
Det började först lite försiktigt men sedan eskalerade det hela väldigt mycket.
På sommaren mellan nian och ettan i gymnasiet gick jag ner runt 12-15 kilo. Jag har sällan varit så
lycklig och stolt över mig själv som då. Jag var så glad att jag kunde visa mig på en badstrand eller ett badhus.
Jag var så lycklig för att jag inte behövde köpa gigantiska storlekar.
Även då det låter som en solskenshistoria så är väl alla kanske med på att det är lättare att hamna i träsket än att ta sig ur det. Jag fortsatte att spy och jag åt mindre och mindre. Till slut orkade inte min kropp med längre och jag fick brister och orkade knappt röra på mig för bristen på näring. Varningssignalen för mig själv blev att jag tappade nästan allt mitt hår. De var så konkret. Jag hade förstört min kropp.
När jag skriver om det här så känns det inte som det borde göra. Jag är inte missnöjd med vad jag gjorde. Det vill även säga att jag inte riktigt har kommit ur det än. Jag spyr inte längre men jag kan inte äta utan att en stor våg av ångest sköljer över mig. Jag har aldrig haft ett sunt förhållande till mat och kommer förmodligen aldrig få det heller.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag tycker nästan att det är rätt åt mig. Men att du säger att det är fejk gör mig nästan gråtfärdig. Jag har nog aldrig känt mig så kränkt som jag känner mig nu. Du vet ingenting om mig och du vet ingenting om mina psykiska problem.
Nästa gång jag står i duschen med lampan släkt för att jag känner ett så grovt äckel inför min egen kropp.
Då ska jag tänka på dig Fanny. Jag ska tänka på dina visdomsord. Jag ska tänka att jag inte får må dåligt, för då är jag minsann ingen riktig "feminist".

Dock kan jag inte förstå sambandet. Jag hamnade i en ätstörning pga av att jag var trött på att bli kallad för "tjockis", "fetto" etc etc dagligen. Jag var trött på att inte kunna ha det kläder jag ville. Jag var trött på att känna mig misslyckad inför mig själv.
Jag förstår inte varför jag inte kan vara för jämställdhet men känna djup ångest inför mat samtidigt?
Jag propagerar inte för att tjejer ska börja krångla med maten för att bli smala.
Jag propagerar inte för det ideal vi har idag. Men jag är fortfarande en slav under idealet.
Och de må vara oetiskt och ofeministiskt och rentutav löjligt. Men så är det.

(Jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver det här. Det är inte ett rop på hjälp.
Och jag behöver inte er sympati.)