Divide et impera

Just nu står jag på ambivalensens topp.
Att träna eller inte träna? Det är frågan.
Jag är trött, seg och frusen. Till råga på det har jag huvudvärk och massvis med plugg.
Det vore så enkelt att bara stanna hemma.
Å andra sidan har jag itne tränat någonting den här veckan eftersom jag även då
har skyllt allting på plugg och trötthet.
Vem vill gå ut i det här vädret? Det är kallt, blött och mörkt.
Plus att det är hemskt att gå igenom centralstationen efter träningen när man är röd, äcklig
och svettig. Men eftersom den här staden har bestämt sig för att bygga om överallt kan jag inte
ta vägen genom fålhagen och då är centralstationen mitt enda val. Det är skrattretande.

Mina föräldrar kommer självfallet bli besvikna på mig om jag fortsätter i den här takten.
1300 kronor rakt i sjön tänker de säkerligen. Och så är det nog. Jag har blivit helt förtappad.
Varför träna när man kan stå över?

Men nej, det kan faktiskt inte fortsätta såhär.
Jag går och tränar. Det får vara så.
Jag vet att jag kommer vara endorfin-hög när jag går därifrån.
Och det mina vänner, det går inte av för hackor.