Divide et impera

Hade tänkt skriva i sängen med min man. Men såg till mitt stora förtret att Michaela Forni skrivit det. Vill ju inte vara en copy cat. Så jag säger att min favoritplats är Berlin. Fint. Bra så.

Det här med att jag inte har läst några bloggar på flera dagar är ju jävligt jobbigt. Försöker ta igen det nu men allt känns bara tråkigt. Kanske är det en passande aktivitet för lördagen. Den värsta (och sista) bakisdagen på året. I övrigt vill jag påpeka att alla bloggare kör med någon väldigt tråkig nyårs-lista (tror jag gjorde den förra året dock..oups) och jag känner rent spontant att den inte kommer få ta plats i min bloggy. Istället sammanfattar jag året utifrån mig själv. Utan ledande frågor och så.

Here it goes. Det här året har varit rätt pain. Tror aldrig jag har gråtit så mycket. Det beror nog mycket på mina minipiller, vilket jag nämnde igår. Men jag gillar att rub it in (höll på att skriva rub one out, HAHA). Jag har varit på två begravningar. Jag har pluggat sjukt mycket. Jag har kuggat en tenta tre gånger för att klara den på fjärde försöket (som om ni skulle ha missat det vid det här laget). Ja, och så har jag ju så klart festat. Den bästa alkoholbaserade kvällen var Valborg. Då träffade jag ju min kille. Han är bäst. På riktigt bäst. Jag är nog världens jobbigaste flickvän. Grinig och dryg ena sekunden och asglad och snäll andra sekunden. Och han står ut med det. Så himla fint. Jag ska försöka skärpa mig till nästa år.
Och så har jag varit i Berlin med min bästa kompis. Det var typ.. hur kul som helst. På riktigt kul. Vill åka dit och äta tic tacs och dricka öl igen.
Nä, men vi säger väl såhär. Ett överlag bra år med undantag för allt tråkigt som hänt och de fina människor som har gått bort. Och så kanske jag ska ha ett nyårslöfte också? *klyscha*
Jag ska försöka bli fit *klyscha 2* och jag ska försöka feströka mindre.

Peace out bitchiz.

Det här blir (kanske förståeligt nog) ett ganska deppigt inlägg. Jag är ju rädd för så mycket. Jag är rädd för att dö och rädd för att bli ensam. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att förlora. Rädd för att komma på att jag utbildar mig till fel yrke. Rädd för att flyga (flygplan that is). Jag är rädd för att lägenheten ska brinna ner varje dag. Typ.

Men ni vet ju hur det är? Eller?
Det är kanske bara jag som är såhär jävla rädd för allting.
Trist.

Förlåt, men det har faktiskt varit en ofrivillig bloggtorka. Datorn fick virus och nu är den omformaterad och fungerar ungefär inte alls. Jag går på en förjävlig diet och mår rent psykiskt dåligt. Det sistnämnda tror jag kan bero på mina minipiller men jag är för lat för att byta. Jag är helt enkelt ett psykfall för tillfället. Tror att jag har gråtit sammanlagt fem timmar det senaste dygnet. Eller mer.

Nu väntar jag mest på att min dator ska dö för gott, för trust me, det känns som att den är på väg att göra det.
Jag återkommer när mitt psyke har återhämtat sig.

Min bakfylla vill inte släppa taget. Den är som ett ankare som håller mig under vattnet. Poetiskt? Mm.
Har ätit för tio personer idag och planerar att fortsätta med det. Imorgon ska jag påbörja någon form av diet, men om jag känner mig själv rätt kanske den inte får den genomslagskraft den förtjänar. Förutom bakfyllan så finns det andra faktorer som stör mig idag. Exempelvis att det inte är något på tv. Jag blir panisk av detta. Måste ju ha något att underhålla min sönderdruckna hjärna med? Orkar inte ladda hem något och kolla på datorn, för då resulterar det helt plötsligt i ett "aktivt tittande" istället för bakis-tittande. Så, jag vet inte vad jag ska göra. Känner ju rent spontant att det kanske inte är läge att börja läsa boken jag fick i julklapp. Är typ tillfälligt ordblind.

Men jag tror jag kan sträcka mig till lite harpanspelande iallafall.

Eller. En sak till vill jag säga. Att det är så jävla härligt att vara kär.
Nu är det typ bara en vecka (förhoppningsvis) kvar tills jag får träffa min
finaste person. Alltså, förlåt för att jag är såhär cheesy och *fjortis*.
Men jag kan inte hjälpa det.



(För er som inte förstår. Här är alltså boken jag fick i julklapp. För att knyta ihop säcken lite.)

Första gången jag var full. Vilken upplevelse. Det var på valborg när jag var 16. Hade druckit innan men aldrig blivit mer än lullig. Denna gång hade vi både starköl och jordgubbsvodka. Tyckte inte alls om den där vodkan, men man var ju tvungen att bli full. Vi satt på en bänk vid ån. Det var dåligt väder. Mulet, kallt och jävligt. Jag hade pilotbrillor på mig ändå. Och nitbälte. Efter att ha suttit där i några timmar reste vi oss upp för att gå och äta. Jag minns att det kändes som att jag var i en låtsasvärld. Det kändes som att jag var inne i någon sorts bubbla och att allting utanför den var så långt borta. Vi hamnade inne på Burger King. Jag minns att allting snurrade och var suddigt.
Konstigt att man ens fortsatte dricka efter sin första fylla. Det där borde ha varit avskräckande.

*det här med foto är ju kul*

Min nya kamera är soft. Nu ska jag borsta tänderna och gå ut och motionera bort julfettet med
Carro. Kommer förmodligen förbränna en prinskorv. Alltid något.
/ Amanda glosögat Lundgren

Allt. Ja, faktiskt. Jag är nog den pms:igaste personen som finns. Och mest bortskämda. Gråter för det mesta, faktiskt. Jag är inte stolt över det, bara ärlig. Just nu skulle jag exempelvis kunna börja gråta för att jag har så jävla ont i huvudet. Men jag håller tillbaka. Det är ju ändå julafton.

Eh, alkohol så klart? Och träning (trots att det är en bristvara). Och kompisar, musik och film. Så jävla äggigt det här blev då. Orkar inte riktigt. Jag mår väl bättre av saker som alla andra mår bättre av. Och korsord.

Nu frångår jag ämnet. Bara så ni vet. En liten förvarning sådär.
Jag har så jävla tråkigt. Spelar harpan och har huvudvärk. Funderar på om det är värt
att börja kolla på film redan nu. Kvällen till ära har jag laddat ner Alfie. Jag kör på tema kärlek såhär
i juletid. Mm. Fint.

Nej, jag går nog och dör långsamt i min säng istället. Ja, så gör vi.

Jag känner på mig att den här julen kan bli konstig.
Mamma jobbar natt imorgon och Max är sjuk. Så han kanske inte ens kommer hit.
Pappa, det är du och jag mot världen. Fixar du spriten så fixar jag musiken?
Joråsåatte.

Peppar redan nu med Swedish house mafia och Rihanna. Don't say a word.

Folk som bryr sig mer om pengar än om människor, tjejer (och killar) som inte vill kalla sig feminister, personer som är självupptagna, när barn far illa, otrohet, landstinget, SJ, regeringen, rasism.

Lite så. Men egentligen är det väl kanske det mest vardagliga tingen som gör en upprörd.
Typ när man tappar sminket i golvet eller spiller ut kaffet över bordet. Fast då blir man nog mer
arg än upprörd? My bad.

Nu ska jag se Lost in translation och tycka synd om min lilla (stora) mage.



Och måste bara på något sätt få uttrycka hur jävla mycket jag saknar min pojkvän.
Her-re-gud. Och jag får inte träffa honom på minst två veckor? Livet känns så tråkigt när jag inte är med honom ju. Oh well, vad är väl en bal på slottet?

Alltså. Ni vet ju att jag är den värsta hypokondrikern som finns.
Men nu har jag faktiskt haft ont i magen i en vecka. Utan att gå till läkaren.
Frågan är om jag borde? Det här verkar ju ganska konstigt. Och jag orkar inte ha ont i magen.
Men. Jag vet inte. Lite smärta har väl ingen dött av?

Termometern står på minus 22,7 grader. Jag vill inte gå ut idag. Tanken på att jag ska gå till BMC gör mig gråtfärdig. Och röksugen. Blir alltid röksugen när jag tycker synd om mig själv. Tänker att om det ändå är dekadent ska det vara det på riktigt. Fast nä. Och när vi ändå är inne på BMC. Hade tänkt släpa med mig datorn till seminariet för att slippa skriva ut tusen sidor. Fast nä. Jag tänker inte bära fem (hypotetisk vikt) kilo tung dator när det är 22 minus ute. Jag kommer ju gråta redan som det är. Så jag får försöka skriva ut i skolan. Kommer säkert gå asbra. Nat. Ingenting funkar någonsin på BMC. Och så är det alltid någon som har bajsat ner toaletterna där. Den skolan alltså. Skulle döda för att få gå någonannastans. Om jag var en tönt skulle jag skriva "hur som haver" nu men det är jag inte så jag skiter i att göra någon form av övergång. Nu måste jag spela lite harpan sen ska jag skriva ner min opponering för hand. Pedagogiskt va? *lär mig så mycket bättre när jag skriver ner saker*

Jag får kuvert hemskickade från "pensionsvalet" hela tiden. Jag hatar det. Inte för att jag lider av åldersnoja utan för att jag inte förstår någonting. Jag har kanske en pension på 300 kronor i dagsläget. Och nu ska jag välja vem som ska förvalta dem. Jag vet inte vad som är bra, eller vad som är dåligt. Jag vet ingenting. Och jag bryr mig inte. Så snälla, vänta med det där i några år. Jag vet ju redan nu att jag kommer få en dålig pension ändå. Att jobba inom den offentliga sektorn är ju inte precis high end.

Känner lite att jag inte kan komma på fler ögonblick. Det är ju assvårt. Jag berättar om det här ögonblicket istället. Mitt ena öga har svullnat upp och kliar. Ser ut som Quasimodo. Min hy är så torr att det TYP ramlar hudflagor. Jag känner mig allmänt ful, hängig etc. Idag är en såndär dag då jag vet att jag inte behöver ta mig utanför dörren, vilket jag inte tänkt göra heller. Detta säger inte att jag inte har några åtaganden. Måste förbereda mig inför opponeringen (dvs tvingas läsa igenom mitt egna asdåliga PM) och städa. Hatar att städa (well who doesn't?). Härlig dag? Nej, inte alls.

Det råder depp-stämning här just nu. Vet inte varför. Antar att jag bara är uttråkad och stressad. Och jävligt svältfödd på sol.

Jag tråkar ut mig själv. Spelar harpan om och om igen. Men vinner aldrig. Har pluggat lite och tänker att jag tar resten imorgon. Det får inte bli för mycket på en och samma gång. Orkar inte gå och duscha fastän jag borde. Har jävligt ont i nacken. Måste vara mitt överdrivna harpanspelande som är orsaken. Jag skyller på min kille, det var han som introducerade mig. Kommer aldrig kunna släppa det nu. Dock är det ett perfekt tidsfördriv till julafton. Jag hör nämligen till den skaran som vaknar klockan åtta och tömmer min julstrumpa. Jag börjar alltså äta godis vid den tiden. Sen väntar jag på att resten av familjen ska vakna. Äter frukost. Sen fortsätter jag att äta godis. Sen gör jag mig i ordning. Äter lite godis till. Sen är klockan tolv och det är en jävligt lång dötid fram till Kalle (och ytterligare mer godis). Har aldrig vetat vad jag ska göra med den tiden förrän jag upptäckte harpan. Asbra.




Förra julen. Äter godis på bilden. Så klart.

Jag är så jävla trött idag. Skulle gå upp klockan åtta men snoozade till kvart i nio. Sitter fortfarande och gnuggar mig sådär sömndrucket i ögonen. Vill aldrig krypa ur mjukisbyxorna idag. Men eftersom jag levde i dem hela dagen igår är det kanske dags att ta en dusch och rycka upp sig. Ska börja skriva en PM-opponering nu och är allt annat än sugen. Hatar att kritisera andra människor (inför dom, annars har jag inget problem med det whatsoever). Senare måste jag gå ner på stan och köpa mina sista julklappar för mina sista pengar. Måndag, vad vill du mig?

har jag stressat (kanske därför jag har någon form av magkatarr nu?). Druckit rätt mycket öl. Inte tränat. Varit kär. Gråtit. Gått i skolan. Ätit julmat. Avslutat farmakologikursen från termin 2. Frusit. Kollat på tv. Spelat harpan. Bakat julgodis. Druckit glögg.


Låter vid närmare eftertanke som en jävligt typisk december. Som sig bör.

Jag ångrar egentligen inte något storslaget. Jag ångrar oftast mig efter att jag har ätit asmycket chips och godis. Men det kanske är mer ångest? Nä, jag ångrar nog inget. Jag är en helt igenom asbra och felfri människa, helt enkelt.

För att manifistera detta kan jag ju berätta att jag inte har duschat idag. Inte ens bytt om. Och jag har mest ätit. Inte alls pluggat som tänkt.
Svin!

Men ändå felfri.