Divide et impera

Har lyssnat på What's the point med Johnossi cirka (jag skrev cirka med s först, sirka. Hvad fan?) femton gånger idag. När jag hittar en låt som jag gillar kan jag inte sluta lyssna på den. Konstigt att poängtera iochförsig, som att det är unikt? Men det känns unikt för att det är det enda jag kan göra. Började imorse med några lyssningar till bloggläsandet, sen när jag sminkade mig, när jag putsade skorna (ja, jag putsar mina skor) och sen när jag plattade håret. Nu har jag lyssnat några gånger till. Det är som att jag formar hela mitt liv efter den här jävla låten. Om två veckor kommer jag förmodligen tycka att den är ganska dålig. Men vad gör väl det när jag blir så glad av den? Lite härligt kärleksdekadent är precis vad den är, och sånt gillar ju jag.

Det var egentligen inte det jag ville berätta. Ville berätta om min fina gärning som jag uträttade alldeles nyss. Pappa ringde på väg hem från jobbet och undrade om jag var på stan. Jag sa att jag var hemma (som den ärliga typ jag är). Han suckade. Hade så klart tänkt fråga mig om jag hade lust att köpa ett par öl till honom. Han var nära att lägga på när jag hejdade honom. Jag erbjöd honom mina två öl som jag ska ha tills imorgon. Och glädjen i den mannens röst. Obetalbar.
Fast det är inte bara med glädje. Jag och Carro har sörjt att Peroni inte har funnits på Systemet i Svava under en längre tid. Igår fanns det, och jag köpte så klart bara en. Och nu kommer pappa dricka upp den.
Att vilja vara snäll mot sin pappa framför en jävligt god öl, det mina vänner, det är ett tecken på ett gott hjärta. Om än ett alkoholiserat sådant.