Divide et impera

Ibland blir jag så irriterad på alla som gnäller fastän de har det bra. De tycker att det är för tidigt att gå upp klockan åtta och att det är jobbigt när de inte får köpa exakt de saker som de vill ha. Eller klagar över den där resan som aldrig bli av. Så tänker jag på mig själv och tycker synd om mig och allt det där. Tycker synd om mig för att jag tvingas gå upp sex så många dagar i veckan och för att skolan äter upp hela mitt liv. Tycker synd om mig själv för att mina vänner bara glider längre bort i periferin och att det egentligen bara finns en som jag vet är där alltid always och forever. Sen inser jag att jag har det äckligt bra och att det inte är någon idé att jämföra sig med andra hela tiden. Tänk att jag vet vad jag vill göra med mitt liv och att jag har kompisar fastän de är i periferin. Och tänk att det faktiskt kan vara mycket bättre att gå upp klockan sex varje dag än att sova till tolv hela tiden och undra varför man inte kan somna förrän sent på natten. Och tänk att jag får äta wienerbröd och kakor på en onsdag utan att bry mig.