Att tycka om

Ni ser. Poesin flödar i mig när jag är lite deppig. Det är nog sant att alla stora konstnärer var ärrade. Satsar på att bli en.

Det kliar i mina ögon och jag borde gå och lägga mig, men jag kan inte riktigt slita mig härifrån. Har ingen aning om varför. Jag är tankspridd. Det är ganska lustigt att göra om samma misstag om och om igen. Jag trodde att jag hade förändrats mycket sen jag var sjutton. Att jag hade blivit mindre krävande och avståndstagande mot dem jag tycker om. Jag tror inte att det har förändrats. Jag är fortfarande skev. Men det är väl charmen kanske. Så ung, så missförstådd liksom.

Äsch (vilket jävla uttryck ändå). Nu ska jag borsta tänderna och hoppa i säng (vilket jävla uttryck ändå 2). Sex and the city gånger två på tv, wouldn't miss it for the world. Eller skulle jag det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0