Divide et impera

Jag är helt ärligt astrött på att vara singel. Har aldrig varit en såndär obotlig romantiker som drömmer om hemmakvällar med vin, kex och ost. Kanske är det något man bara vill ha när man är kär, men ändå. Har inte brytt mig om det där med att vara tillsammans med någon, särskilt mycket. Men det senaste halvåret har jag blivit helt förstummad av det faktum att jag inte ens har träffat någon jag tycker om. Eller som tycker om mig. Vet inte om det är mig det är fel på, de jag träffar eller att det bara inte är meningen. Det här stör mig. Vill liksom känna någonting. Jag vill hellre vara olyckligt kär än att vara helt känslomässigt apatisk. Det är så tråkigt.
Vet inte var det här kommer ifrån. Men det bara är så. Jag är trött på att vara självständig. Vill vara lite efterhängsen och trevande nu.
Oerhört pinsamt inlägg. Varför tycker man att det är pinsamt att vilja vara kär? Man vill inte visa att man inte har allting man vill ha. När det gäller materiella ting går det bra. Man kan skrika ut hur mycket man vill ha den där klänningen och den där lägenheten, fast man inte har råd. Men jag har aldrig hört någon säga att den skulle vilja ha fler kompisar eller en mer närvarande pappa.
Och det är bara som det är. Kommer vilja radera det här inlägget i samma stund som jag postar det.
Men jag bjuder på min sårbarhet, bara för idag!