Dos preguntas por favor
Två saker jag funderar över just nu:
Hur jag kunde vara så sorglig att jag blev glad när jag upptäckte att jag hade fått hem en Sifo-undersökning. Jag tänkte "Bra, då har jag något att göra sen när jag har pluggat klart". Exakt hur lite vettigt kan man ha att göra egentligen? Jag besvarade tio sidor sen var jag uttrött på att svara på de där värdelösa frågorna. Och så blir man ju bara ledsen av det. Insåg att jag endast läser en enda tidning regelbundet. Visst kan jag skylla på internets snabba utveckling jada jada. Men det är lögn. Jag är inte ett big fan of tidningar helt enkelt. Trist.
Och så funderar jag över det här med min starka fascination för utländska efternamn. Enda sen jag var liten har jag fantiserat om att någon av mina föräldrar skulle ha varit från England eller USA så att jag kunde få ett engelskt efternamn. Sen har jag varit väldigt inne på spanska, italienska och tyska efternamn också. Och nu. För tio minuter sen insåg jag det perfekta namnet på min son, om jag någon gång får en. Lorenzo. Hur fint är inte det? Och då tänker jag således, är det okej att döpa sitt barn till det fastän man inte har någon italiensk connection? Lorenzo Lundgren låter ju onekligen astöntigt. Men jag tänker att jag kan skaffa en italiensk man alternativt någon med lite mer passande efternamn.
Men är det så att svenska namn helt enkelt är asfula? Eller fascineras jag bara av utländska efternamn för att de känns främmande?
Klart slut.
Hur jag kunde vara så sorglig att jag blev glad när jag upptäckte att jag hade fått hem en Sifo-undersökning. Jag tänkte "Bra, då har jag något att göra sen när jag har pluggat klart". Exakt hur lite vettigt kan man ha att göra egentligen? Jag besvarade tio sidor sen var jag uttrött på att svara på de där värdelösa frågorna. Och så blir man ju bara ledsen av det. Insåg att jag endast läser en enda tidning regelbundet. Visst kan jag skylla på internets snabba utveckling jada jada. Men det är lögn. Jag är inte ett big fan of tidningar helt enkelt. Trist.
Och så funderar jag över det här med min starka fascination för utländska efternamn. Enda sen jag var liten har jag fantiserat om att någon av mina föräldrar skulle ha varit från England eller USA så att jag kunde få ett engelskt efternamn. Sen har jag varit väldigt inne på spanska, italienska och tyska efternamn också. Och nu. För tio minuter sen insåg jag det perfekta namnet på min son, om jag någon gång får en. Lorenzo. Hur fint är inte det? Och då tänker jag således, är det okej att döpa sitt barn till det fastän man inte har någon italiensk connection? Lorenzo Lundgren låter ju onekligen astöntigt. Men jag tänker att jag kan skaffa en italiensk man alternativt någon med lite mer passande efternamn.
Men är det så att svenska namn helt enkelt är asfula? Eller fascineras jag bara av utländska efternamn för att de känns främmande?
Klart slut.
Kommentarer
Trackback
