Divide et impera

Igår kväll hade jag feber och hoppade ner i sängen vid åtta. Med raggsockor på. Vaknade minst fem-sex gånger inatt och tittade på klockan. Vet inte varför. När jag vaknade imorse var febern borta men jag har fortfarande så fruktansvärt ont i huvudet och i ryggen. Jag fryser och känner mig konstig. Mitt hjärta slår fortfarande knäppt. Hos läkaren har jag också hunnit vara för att lämna ett urinprov för en misstänkt urinvägsinfektion. Den visade ingenting men eftersom de egentligen vill ha ett prov från det första man kissar på morgonen, måste jag ta ett nytt imorgon och åka dit med.

Hela den här situationen gör mig så ledsen. Jag är inte särskilt sjuk, en influensa är ju tusen gånger värre. Men det var just den här veckan som skulle vara min mest fokuserade vecka på hela året. Jag hade bestämt mig för att klara omtentan på måndag och därför ge allt nu, varenda dag. Träna för att bli pigg i huvudet och sedan plugga. Nu vill varken hjärnan eller kroppen vara med och det gör mig så jävla jävla förbannad. Jag måste klara den här tentan. Jag måste. Varför kan inte min kropp förstå det?

Åh. Nu ska jag äta någon lunch och försöka räkna matte ändå. Att försöka räknas ju också, har jag hört.