Divide et impera

Min puls är som en bergochdalbana idag. Den går upp och ner och slår lite som den behagar. Jag vore ju inte mig själv om jag inte nojade ur på grund av det här. Jag vet inte hur många gånger jag har skämtat om att alla mina problem skulle vara hypokondri eller rena inbillningar. Till saken hör att jag inte inbillar mig, det är bara så att jag blir oroligare än vad de flesta andra skulle bli. Jag fick ett äckligt skrapsår på knät efter en blöt utekväll för ett tag sen. När det efter ett par veckor fortfarande inte hade läkt började jag tänka på alla multiresistenta bakterier jag kunde komma på och hur jag skulle få amputera benet. Något helt orimligt, såhär i efterhand. Och nu när jag sitter och tänker att mitt hjärta snart kommer att stanna, för att det beter sig så konstigt, känns det inte alls orimligt. Det känns möjligt eftersom att sådana saker så klart skulle hända mig. Imorgon när det har gått över kommer jag tycka att det var precis lika orimligt som det där med amputationen.
Det är så lätt att vifta bort det när det redan har hänt, men i skrivande stund är det så jävla jobbigt. Jag vågar inte anstränga mig för mycket i rädsla för att något ska hända. Om jag reser mig upp för hastigt kanske det faktiskt stannar. Och allting bottnar i en ständig rädsla för att något ska hända som jag inte kan hantera. 

Jag vet, jag känner mig precis lika töntig som jag verkar. Men faktum kvarstår. Jag är livrädd.