Divide et impera

Att leva med konstant prestationsångest är inte lätt. Det finns säkert dom som har det mycket värre, men jag tycker att det är jävligt jobbigt ändå. Jag får prestationsångest när det gäller allt från att klä sig bra/snyggt/rätt till att säga rätt saker vid rätt tillfällen. Fast värst är ändå skolan. Spelar ingen roll om jag går in i en lektionssal där jag aldrig har varit förut på en skola jag aldrig varit förut för att läsa ett ämne jag aldrig tidigare läst. Jag måste kunna lite på en gång. Minns första latinlektionen i gymnasiet. Var förskräckt bara av det faktum av att jag inte kunde säga mitt namn på latin. Trots att jag aldrig hade läst det tidigare.

Och nu. Nu har jag börjat på sjuksköterskeprogrammet och det enda jag kan tänka är "hur ska jag kunna lära mig allt?". Jag tänker på injektioner och katetrar och aktiv förflyttning och medicinordinationer och journalföring. Jag tänker att jag kommer vara den som aldrig lär mig. Tänker att om jag till slut blir sjuksköterska så kommer jag vara den som gör något fel. Och jag känner såhär bara för att jag inte kan någonting just nu. Hade jag kunnat lyfta en patient eller läst något omvårdnadsämne så hade jag varit lugn. Men nu har jag inte det och det får mig direkt att tänka att jag kommer vara värdelös på allt. Hela tiden denna jävla ångest över att jag kanske inte klarar det. Att jag kanske kommer misslyckas. Måste ju faktiskt vara bra på allt, redan från första början. That's how I roll liksom. Men nej nej, nu får jag gå här med all min ångest och hoppas på att allt går vägen.
Men just just nu tänker jag bara på om tre år då jag ska klara mig själv. Så jävla läskigt.
Så jävla ångest.