Divide et impera

När jag pratar med min mormor brukar hon beklaga sig över alla krämpor. Men vi konstaterar alltid att det inte är konstigt att ha ont lite överallt när man är 81 år fyllda. Det är ju livets gång. Det som alltid gnager när vi pratar om det här är att jag är 20 och har nästan lika många krämpor. När jag klagar över det för kompisar eller mamma och pappa så tänker jag att dom måste tro att jag hittar på, eller att det är inbillning. Jag börjar nästan tro det själv. Att alltid ha ont någonstans eller ha någon form av åkomma, utslag eller liknande är så jävla tärande. Och tråkigt. Det är alltid något när det gäller mig. De senaste åren kan jag rabbla upp: Någon konstig hudsjukdom som hette något med Rosea, hundra infektioner i min tå, tusen stukningar av foten, irritation på hjärtsäcken, spänningshuvudvärk, ryggvärk, jobbig astma och nu sist konstiga hudutslag. Plus nageltrång.
Jag självömkar inte, det är ju inte särskilt allvarliga saker. Men fan vad tråkigt det är. Jag orkar inte mer ringa till doktorn, oroa mig över läskiga sjukdomar och inte kunna träna på grund av att jag inte känner mig frisk.
Och kontentan av det hela: Hur fan ska det gå för mig när jag är 80? Jag kommer ju vara ett vårdpaket då. Kanske redan vid 50. Bra där.

Men äh, nu ska vi vara glada. Nu ska jag gå ner på stan och försöka shoppa. (Och dessförinnan ringa hudmottagningen och försöka få en tid. Haha, lite ironiskt är det väl ändå).