Divide et impera

Igår trotsade jag min regel som säger att fönstret aldrig ska vara öppet. Förutom när Astrid sover här, förstås. Men igår var det tvunget. Låg i bafyllekoma hela dagen och kände att syret började ta slut. Långsamt.
Och så hände det. Så klart. Ungefär vid 01-tiden när jag låg och tittade på det sjunde Gilmore girls-avsnittet för dagen så hände det.  En nattfjäril flög in. Bestämde sig för att bara flyga runt. Och runt. Så jag släckte sänglampan för att få den att sätta sig på någon vägg och somna. Jag trodde nämligen att jag skulle klara av att sova med en fjäril i rummet, bara om den var stilla. Men icke. Så jag började jaga upp den för att kunna få ut den (läs: döda). Efter fem misslyckade försök, då den bara försvann i fem minuter och sedan kom tillbaka, fick jag den. En hård smäll med en tidning så låg den där och sprattlade. Ett slag till. Sen sprang jag med den i papper i ilfart till toaletten. Var rädd att den skulle börja leva igen.

Nu är det ett långt smutsigt streck på väggen. Men det gör inget. Jag ser det som ett minnesmärke över min första manöver. Första gången jag rådde bot på en läskig insekt helt själv. Jag känner att  jag kan klara mina tio dagar ensam hemma ganska bra ändå.