Divide et impera

Fan vad jag hatar att det är så klyschigt att känna sig harmonisk. Började dagen med en timmes promenad längs fyrisån. In i skogen. Förbi gamla Ulleråker och hela köret. Solen lyste sådär fint som den bara göra på morgonen. Lyssnade på morgonpasset i p3 med den där mysiga skåningen. Och pinsamt nog tänkte jag "såhär skulle jag kunna ha det jämt". Visst känner man sig nördig när man håller på sådär? Likadant när man är utomlands och sitter på balkongen i eftermiddagssol och "njuter". Det känns ju så förbannat larvigt. Som om man hade någon sorts inre djup som ingen annan förstår.
Men ändå så längtar jag redan till morgonpromenaden imorgon.
Jag är och förblir en pretentiös tönt. Förlåt till er som hoppades på mig.


Förresten är det jävligt töntigt att kalla sig själv för tönt. Som om man vore så himla speciell men samtidigt har sådan självdistans att man kan kosta på sig att nedvärdera sig själv lite. Det här är en ond spiral. Jag känner mig töntig för att jag gillar att vara harmonisk, men samtidigt tycker jag att jag är töntig som utser mig själv till en tönt. Är ni med? Det är inte jag. Jag lägger ner.