Jävla hjärna
Orkar inte vara på det här humöret. I tre dagar har jag känt mig fullkomligt likgiltig och loj. Som en zombie. Jag tänker på jobbiga saker och irrar runt i mitt eget huvud. Och så tänker jag på Berlin och blir glad. Men samtidigt orolig för att det här inte ska gå över tills dess. Jag försöker tänka positivt nu. Att jag inte får deppa.
Men jag är överrumplad av min hjärnas små upptåg.
Kanske behöver jag en rökpromenad? Finns inga roliga promenadvägar dock. Att gå genom stadsparken surmulen och ensam en solig tisdagkväll känns inte som ett alternativ. Att gå ut i skogen, till myggen, känns inte heller lockande.
Kan man inte bara sätta sig utanför närmsta mataffär och hänga som man gjorde när man var 13?
Läste just igenom vad jag skrivit och trodde att jag skrivit "finns inga roliga promenaddvärgar dock"
Haha. Det gjorde mig lite gladare. Dvärgar får mig alltid att le. Tolka fritt.
Men jag är överrumplad av min hjärnas små upptåg.
Kanske behöver jag en rökpromenad? Finns inga roliga promenadvägar dock. Att gå genom stadsparken surmulen och ensam en solig tisdagkväll känns inte som ett alternativ. Att gå ut i skogen, till myggen, känns inte heller lockande.
Kan man inte bara sätta sig utanför närmsta mataffär och hänga som man gjorde när man var 13?
Läste just igenom vad jag skrivit och trodde att jag skrivit "finns inga roliga promenaddvärgar dock"
Haha. Det gjorde mig lite gladare. Dvärgar får mig alltid att le. Tolka fritt.
Kommentarer
Trackback
