Divide et impera

Det går inte att berätta om en resa för andra på ett bra sätt. Det blir oftast ganska ointressant.
Men jag vågar mig ändå på en sammanfattning, mest för att jag själv vill ha en. Jag kan då gå tillbaka
och läsa den sen och minnas hur jävla underbart det är att inte fira nyår i Uppsala.
Så, Milano-resans höjdpunkter, eller bara saker som känns nämnvärda:
- Pratade högt på svenska i bussen från flygplatsen i tron om att ingen var svensk. Mest könsord.
Visade sig sedan att de som satt framför pratade svenska.
- Fick träffa Carro igen, vilket man inte blir bortskämd med nuförtiden.
- Åt jävligt god pizza runt midnatt och drack rödvin
- Fick en kompis på hotellet som hette Ali. Han jobbade där. Och förmodligen hatade han oss eftersom vi
 tryckte indisk mat och hamburgare på hotellrummet. Men det fanns ett band. Någonstans.
- Träffade våra gamla utbytesitalienare. Ganska stelt till en början, men efter några järn var stämningen på topp.
- Spenderade en del av nyårskvällen på en bar där det spelades Joy Division. Har aldrig blivit lyckligare över en låt.
- Italienare har lite svårt med svenska namn. Till exempel Astrid. Hon blev kallad Astrod (Med långt o, väldigt ryskt) och Asterix. Kanske det bästa på hela resan.
- Jag blev senare kallad för Obelix av en personal på flygplatsen i Milano. Blev först glad, men kom senare på att Obelix är den tjocka och dumma.
- Vadade i kiss och vatten inne på en jävligt fet klubb för att komma till toaletten.
- Betalade 30 euro i inträde men fick ihop det till fyra gratis drinkar.
- Och så åkte vi jävligt mycket taxi.