Divide et impera

Jag har lite problem med det här med att plugga på universitet. Och då handlar det inte
om att min självdisciplin suger och att jag därmed får ångest över att jag kommer kugga på alla tentor.
Utan nu handlar det mer om att man är så jävla ensam.
Jag går upp på morgonen och dricker mitt kaffe. Ensam.
Jag går den tråkiga och alltför ansträngande vägen uppför slottsbacken på vägen till skolan.
Min mp3 är sedan några dagar död och begraven och det är för tidigt  på morgonen för att ringa någon och
disträprata. Jag är helt ensam.
Jag kommer fram och eftersvettas så klart eftersom jag alltid går så jävla snabbt. Detta kan också ha att göra
med att jag är helt ensam. Jag ställer mig i något ledigt hörn utanför salen där vi ska vara och fipplar lite nonchalant
med mobilen som om jag faktiskt väntade något viktigt sms eller samtal. Till slut kommer läraren och jag går in och
sätter mig. Oftast är Sara där, men inte idag. Jag sätter mig bredvid någon tjej jag aldrig sett förut.
Föreläsningen flyter på. Jag antecknar febrilt. Efter en dryg timme är det dags för rast.
Jag går ner för trapporna och ut genom en dörr för att ta en cigg. Ensam.
Jag tar återigen upp mobilen och tittar vad klockan är. Ahapp, ciggen tar slut och jag går in igen.
Försöker orientera mig in till samma plats jag satt på innan. För att folk inte ska tycka att jag är konstig.
Föreläsningen fortflyter och efter ytterligare en timme är den slut. Läraren frågar om vi har några frågor.
Egentligen har jag rätt många men jag orkar inte vara en av dem som ställer ,för andra, uppenbart dumma frågor.
Jag håller tyst och sedan går alla ut. Folk börjar prata med varandra. Jag är går ner för den där jävla slottsbacken igen. Skickar ett sms till Astrid för att se om jag kan slippa vara ensam ett tag. Men icke. Jag köper mig ett paket LM och går hemåt.
Nu sitter jag här och funderar på om jag ska orka tillaga någon lunch. Som jag sedan kan avnjuta i min
harmoniska förbannade ensamhet.