Divide et impera

Alla inlägg om mina bakfyllor börjar kännas lite uttjatade.
Kanske börjar allt festande också bli lite uttjatat. Men det tycker
jag är bra. För sedan när jag har kommit upp till en ålder av tjugofem
så kommer jag vara redo att göra min karriär och bli rik och skaffa
barn som jag ska läsa Karlsson på taket för. Sedan ska jag tvinga
dem att se på Skrotnisse. I allt detta kommer jag inte ha tid för något
festande, alltså är det bra att jag dricker mycket nu i min ungdomsår.
Det blir faktiskt inte roligare än såhär. Det är nu livet är med oss. Sedan
ska man arbeta sig till frihet och dricka rödvin med någon tråkig väninna
som bara pratar om sina barn. Förmodligen är hennes man otrogen mot
henne men man kommer inte ta upp det i rädsla för att såra henne. Man kommer
att fortsätta lyssna på hennes tjat och till slut är flaskan tom och man däckar
i soffan bredvid en halväten brieost. Nu kanske ni tycker att jag är aningen dekadent.
Själv skulle jag kalla mig insiktsfull.

Men tydligen räcker det inte att jag är insiktsfull, amibitiös och rätt snäll.
Livet hatar mig tydligen ändå. Jag vet inte om det har någonting att göra med dålig
karma men nu börjar det kännas som ett slag i ansiktet.
Efter min förlust av 50 kronor på BJ i söndags började jag känna att loppet var kört.
Jag var ledsen ett tag men insåg att pengar faktiskt inte är allt och att jag förmodligen
kommer att klara mig ändå. Igår var jag ännu fattigare än i söndags men jag bestämde mig
ändå för att köpa ett paket blåa Camel för 47 kronor. Det sved i plånboken men jag tänkte
att om nu livet ska vara jävligt mot mig ska jag iallafall få röka goda cigaretter.
Imorse när jag vaknade kände jag en känsla av enorm glädje. Jag ville minnas att jag
faktiskt inte hade rökt alls mycket igår kväll. Detta skulle ju då resultera i ett halvfullt paket.
Jag gick upp för att hämta paketet och tändaren för att inta min plats på balkongen.
Men nej, ett slag i ansiktet. Inget paket där inte. Mitt halvfulla fina Camelpaket var som bortblåst.
Jag antar att jag har tappat det någonstans på vägen. Den som hittar det blir säkert glad.
Själv vill jag inte leva längre. 
(Kom ihåg: Insiktsfull, inte dekadent)

/