Divide et impera

Jag hatar att jag inte har något att skriva om.
De två senaste veckorna har jag mest varit som en zombie och gått runt och iakttagit allt. Det har inte riktigt kännts som att jag har upplevt något roligt.
Jag kan inte förklara anledningen till mitt zombie-beteende. Kan det vara bristen på alkohol? Vore tragiskt isåfall. Nej, det kanske beror på vårens bakslag. Våren lurade mig. Bitschlapade mig när jag behövde den som mest. Stängde dörren när jag ville in. Ja, ni fattar galoppen.
Jag hoppas på ett kärt återseende snart. Men man vet aldrig med den där jäkla våren.

Just nu känns det som att jag har något ganska stort föremål i min hals
som väntar på att kräkas upp. Det är obehagligt. Fråga mig inte varför
jag är illamående och vill dö varje dag.
Och nej, gravid är jag ju inte. Jag är helt enkelt skapt för att må dåligt.
Ni får gärna tycka synd om mig.

Nej, nu ska jag äta middag. Asgod ska den bli.
Mackor utan pålägg. Jättejävlakul.

På återseende.