Divide et impera

Ja.. så var det lördag igen. Och det känns ju härligt. Men faktiskt rätt skönt. Jag vaknade imorse med världens värsta huvudvärk och funderade ett tag på att ta livet av mig (nästan). Till slut ryckte jag upp mig för att ta bussen till sävja för att hälsa på mormor och morfar. Det var nice. Bakisätande blev det mycket av och det gillar jag. Nu är jag hemma igen och känner mig pepp fast ändå inte. Det blir nog att jag joinar currie och zacce. Det är tråkigt att vara bakis ensam. Det är iochförsig rätt tråkigt att vara ensam överhuvudtaget. Det där kanske lätt lite bittert och deppigt, men nej, jag är inte bitter jag. Bara lite uttråkad av mina solo-hemmakvällar och solo-rökpromenader. Jag behöver nog en hund, felix är fan inte mycket till stöd i dessa svåra tider.
Nu sitter jag här och lyssnar på Alles ist gut med DAF och det känns faktiskt som att allt är rätt bra trots allt, idag. Imorgon vänder det säkert, men idag är allt okej.

Just det, jag måste bjuda på en liten anekdot. Ändå askul igår när det kommer fram en tysk till mig och astrid utanför Lion.
Tysken: Entschuldigung, sprechen Sie deutsch?
Jag och Astrid: eh....Ein bisschen.
Tysken: Ah, gut. blablablabla die Stadt.
Jag: jaha...eh centrum.. Diese strasse geradeaus und dann rechts
Tysken: Ok ok, blablablabla sehen.
(eh.. jaha han vill se saker.. eh va?)
Jag: eeeh, Ich weiss nicht! Ich verstehe nicht!

det var kul. Jag har aldrig känt mig så dålig. Men sen när åker man till ett annat land utan att kunna ett uns engelska? Jävla tyskar.

Men nu har inte jag tid med det här längre.
Tschüss!