Divide et impera

Ibland är allting bara fel. Man ångrar allting och ingenting känns bra. Varför ska man gå till skolan när man ändå känner att man inte lär sig någonting? Ångest över småsaker som dåliga fyllor. Ord som inte kommer ut som dom ska och det blir pinsamma situationer och missförstånd. Ångest över matvanor och ångest över utseende. Ångest över kroppen. En sjukdom som har varit här i tre år nu. Fast egentligen vill jag inte kalla den sjukdom. För vi hör ihop på något sätt och det är den som håller hoppet uppe. Jag vet att om jag klarar att bli nöjd, om jag klarar några ynka kilon igen så klarar jag allt. Därför är det inte en fiende, utan en vän. Och visst kan allt kännas lönlöst, nu trampar jag på samma steg hela tiden. Men snart kommer jag iväg. Men allt känns fortfarande så som det gör på hösten. Ingenting händer och allt är bara samma sak hela tiden. Att dagdrömma om någon man vet att man inte kan få och måla upp bilder i huvudet som i en highschool-film är tröttsamt. Men det lägger sig nog med tiden och egentligen vill jag vara ensam. Jag har börjat uppskatta att vara ensam mycket mer, jag klarar mig så mycket bättre nu. Fast det där är så klart en pinsamt uppenbar försvarsmekanism. Det är höst och mörkt och kallt. Och nej, det är inte alls lika kul att se på film ensam som att göra det med någon annan. Men man kan låtsas, det kan man alltid.
Och nu borde jag plugga, jag borde göra så mycket men det är någonting som gör att jag känner att jag inte bryr mig överhuvudtaget. Det känns som att allt kvittar. Allt är lönlöst just nu. Vad är meningen med allt? När ska saker och ting bli kul igen? Jag har ingen motivation till att gå upp på morgonen, ännu mindre någon motivation till att lägga mig på kvällarna. Jag lider smått av insomnia, min hjärna går på högvarv.
Om jag ändå kunde stänga av..